Topp 10 – Osedda karaktärer

p1

Ibland har filmer figurer som inte vill synas i bild. Karaktärer omnämner dem och de är ibland helt centrala för handlingen i en film, men vi får aldrig se dem, eller veta exakt vad grejen är med dem. Ibland är deras frånvaro en effekt, ibland bara en förbryllande detalj – och ibland dyker de faktiskt upp, bara för att göra deras existens ännu mer förvirrande.

Detta är, på rak arm, mina favoriter.

 

Bubblare: Keyzer Söze i De misstänkta (1995), Delbert Grady i The Shining (1980)

 

annette

10. ANNETTE i Grease (1978)

”Nobody’s jugs are bigger than Annette’s!” konstaterar Kenickie, medan Rizzo säger att hon må ha dåligt anseende men hon är ändå mer anständig än Annette.

Vi får dock aldrig veta vem Annette är. Det är ett ganska sällsynt exempel på när två olika karaktärer refererar till en specifik tredje som filmen inte är intresserad av. Det är enligt traditionell manuslogik ett ganska förvirrande och onödigt drag, men det skapar förstås en värld och en känsla av detaljrikedom som gör att det pastisch-50-tal som filmen utspelar sig i känns mer bebodd.

Ändå undrar man ju. Jag föreställer mig en jumper-tjej.

 

dp

9. DARTH PLAGUEIS i Star Wars Episod ”minus 1”

Folk som inte gillar George Lucas Star Wars-prequels brukar ibland gnälla över att de via sitt avslöjande av gamla mysterier förtog mycket av ”den gamla mystiken” – helt utan att se att de faktiskt skapade en hel del nya mysterier och frågetecken som är minst lika gäckande.

Den kanske mest mystiska figuren i nya Star Wars-mytologin är Darth Plagueis, ”the wise”, en sith-lord som kunde väcka människor till liv från de döda.

Det är åtminstone vad Darth Sidious säger till den unge Anakin Skywalker för att vända över honom till den mörka sidan. Sidious’ ironiska leende föreslår att han onekligen en gång i tiden dödade sin egen mentor men om detta var Plagueis, och om Plagueis överhuvudtaget var så mäktig som han föreslår, det är höljt i dunkel.

(Nej, Expanded Universe-förklaringar gills inte)

 

bw

8. BLAIR-HÄXAN i The Blair Witch Project (1999).

Och just som jag dissar Expanded Universe så hoppar jag till häxan i Blair Witch Project, som det faktiskt finns en gammal illustration på i en exceptionellt nördig ”dokumentsamling” från 1999 jag har i bokhyllan. Som jag tidigare skrivit var jag en av de som blev oerhört starkt påverkad av den här filmen och någon del av min hjärna köpte helt att Blair-fenomenet fanns på riktigt och att tre ungdomar faktiskt försvunnit ute i skogen. Det betyder att det existerar en Blair-häxa någonstans i mitt huvud och att det närmaste vi kommer henne finns i de där inspelningarna.

Och den tanken är skitläskig.

 

frtb

7. FORTINBRAS i Hamlet (1996).

Det här är något av en cop-out eftersom Fortinbras (liksom några senare figurer på listan) faktiskt syns i bild och är en del av handlingen i Hamlet. Jag syftar nu dock specifikt på Kenneth Branaghs fyra timmar långa film – som är den enda filmversion som oförändrat utgår ifrån Shakespeares text rakt upp och ner – och där Fortinbras får en konstigt utfylld roll.

I grund och botten är Fortinbras en relativt oviktig figur som bara existerar utanför handlingen – han omnämns bara som ett hot mot kungariket och det är inte förrän i slutet då han ger sig på att erövra kungariket (som vid det laget saknar kungahus) som han får några enstaka saker att säga.

Vanligtvis omnämns Fortinbras bara som en plot point men i Branaghs film så får han ett ansikte och en figur och han medverkar livligt i ett par montage – och han spelas av Rufus Sewell så pass bra att hans närvaro faktiskt fastnar i ens huvud. Vad som, återigen i en tråk-typisk manuskonvention skulle innebära förvirring (varför kasta in en till karaktärs problem, som egentligen bara distraherar från de huvudsakliga figurerna?) blir här istället en märkligt fascinerande detalj.

 

12am

6. TONÅRINGEN i 12 edsvurna män (1957).

Sidney Lumets klassiska debutfilm, om tolv domare som måste försöka reda ut vad de egentligen tycker och tänker när en står en mot elva i ett mordfall, är en lysande, dialogdriven enaktare som visar på ett lite förenklat, men vansinnigt underhållande sätt vart gränserna går för demokratins förträfflighet.

I centrum står den latino-amerikanske ungdom som ska ha dödat sin egen far. Eftersom han är ung, kommer från ett fattigt område och har några diffusa vittnesmål mot sig, så utgår alla utom Peter Fonda från att han måste vara skyldig.

Hela filmen igenom diskuterar de tolv männen ivrigt om det finns rimligt tvivel eller inte att ynglingen begått mordet. Vi får aldrig veta vad han heter och de verkliga omständigheterna bakom dådet förblir dunkla. Pojkens sorg spökar dock i vårt medvetande – han har förlorat sin far och är anklagad för mord, utan en vän i världen – och Lumet gör ett genialt drag när han börjar filmen med hans ansikte, för att aldrig låta oss se honom igen.

 

ros

5. ROSEMARYS BABY i Rosemarys Baby (1968)

Behöver jag ens förklara denna? Under större delen av filmen skapar detta växande foster en hel del oro i sin frånvaro och tillblivande närvaro. Och när bebisen kommer ut så får vi bara veta att han har sin fars ögon. Mia Farrows reaktion säger förhoppningsvis mer än tusen ord.

 

harvey

4. HARVEY i Min vän Harvey (1950)

Återigen, mer behöver inte sägas. Här har vi en film som nästan helt och hållet handlar om en frånvarande karaktär. James Stewart håller nämligen en osynlig jättekanin i handen genom hela denna gamla tårdrypande klassiker. Är han bara koko eller finns det verkligen en osynlig jättekanin där? En del av charmen är att vi i publiken ganska snart finner att vi inte har något val – vi ser Harvey vare sig vi vill eller inte, för vi måste sympatisera med Jimmy. Film är ett empatiskt medium.

 

pappa

3. BAMBIS PAPPA i Bambi (1942)

Det är ju faktiskt människan som är figuren som inte syns i Bambi – så det vore kanske en mer rimlig figur att sätta här – men nä. Jag skrev redan i min klassiker-recension av Bambi att jag tyckte att Bambis pappa var en av filmhistoriens mest mystiska karaktärer och jag står för det. Okej, han dyker upp, men vad säger han och hur kloka blir vi av det?

Vi vet alla att Bambis mamma tas av daga – frågan är varför Bambis pappa är helt likgiltig inför det. Och, återigen, vart försvinner han med sin son? De blir borta länge – flera år – vad sysslar de med? Vad är det Bambi lär sig under sin exil?

Allt som Bambi gör med sin pappa är fullständigt fördolt för oss. Det är mystiskt, lite vagt creepy och psykande.

 

gud

2. GUD i Det sjunde inseglet (1957).

Gud tenderar ju att vara osynlig för det mesta, men i Det sjunde inseglet får det en extra tung dimension – Den molokne riddaren Antonius Block står ju inför Döden, bokstavligt talat, men en tröst kan ju vara att han nu äntligen ska få veta om det finns en gud eller inte. Han är i minoritet med att tvivla, eftersom resten av landet utgår ifrån att de blir straffade av hans höghet i form av en allting dödande pest. Mer än död, pina, pest och plåga så lider dock Antonius inför denna fråga – förödmjukelsen i att inte få veta om det finns en gud eller inte – och det sammanfattas extra fint i den hemsökande biktscenen till exempel.

Men nej. Inte ens Döden vet om det finns någon gud i himlen eller inte. Han kan överhuvudtaget inte spekulera mycket om sin egen existens. Den liksom bara är, som allt annat.

Om inte det är den största dödsångesten porträtterad på film så vet jag inte vad som är det.

 

01

1. VEM, VAD ELLER VILKA SOM LEKER MED OSS i År 2001: Ett rymdäventyr (1968).

Den vanligaste förklaringen till Stanley Kubricks ultimata mästerverk är att den handlar om utomjordingar som styr vår evolution, men det är ju (tack och lov) väldigt generellt och inte speciellt tillfredsställande.

Jag ska inte ens ställa den självklara frågan utan istället ska jag besvara den: Det är omöjligt att veta exakt vad monoliten är för något, eller hur det kommer sig att vi i olika stadier (apa, människa) reagerar på den som vi gör. Enligt uppföljaren 2010 (1984) är den full av stjärnor och en resa genom den leder till ett mystiskt hotellrum där du åldras trettio år på fem minuter och sedan dör, bara för att återfödas som ett stort intergalaktiskt bubbelbarn som flyter runt i Universum.

”It’s origin and purpose, still a total mystery.”

Jag kan inte se hur det blir mer mystiskt än så.

 

FREDRIK FYHR

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *