Samba 2starrating

samba videosöndag

2starrating

Regi: Olivier Nakache, Eric Toledano

Den papperslösa flyktingen Samba (Omar Sy) har bott i Frankrike i tio år och kämpar för att få uppehållstillstånd – romans uppstår mellan honom och Alice (Charlotte Gainsbourg), en utbränd företagschef som ”temporärt börjat om” som socialsekreterare.

Är det någon som egentligen vill se en mysig feel-good om papperslösa flyktingar? Kanske är det jag som inte har tillräckligt bred föreställningshorisont, men finns inte risken att det blir lite… skevt? Låt säga att vi, som i den franska filmen Samba, har en knoppande romans mellan en utbränd fransk yrkeskvinna ur övre medelklassen (spelad av Charlotte Gainsbourg) och en fattig diskare från Senegal (spelad av Omar Sy). Hur kan de mäta sina erfarenheter? Hur blir filmen när polisen knackar på? Ser vi på en socialrealistiskt drama med en kärleksintrig eller en romantisk film med en socialrealistisk intrig?

Tyvärr, i fallet Samba, gäller det senare. Det är flera olika formulafilmer i en – det är ett snyftigt underdog-drama, det är en quirky romantisk komedi och det är en (vid det här laget helt arketypisk) fransk feel-good – och alla trängs under ett och samma parasoll av kvasi-mening: Detta ska vara ett ”seriöst och tankeväckande drama” fastän den aldrig ger några större insikter i hur livet för flyktingar är, hur fransk immigrationspolitik fungerar eller hur karaktärerna går ihop med de sakerna. Istället blir den attraktive Omar Sy flera gånger filmad vemodigt rökandes en cigarett till lite melankolisk montagemusik. Man ska tänka att det är synd om honom för att han är flykting och flyktingar finns och det är ju tråkigt.

Det rör sig alltså om ganska billig poverty porn-logik som säljs till en vit medelklasspublik, även om filmen ibland anstränger sig ganska mycket för att övertyga oss om motsatsen. Inte minst tror jag att alla avsikter varit hederliga. I en uppsjö av franska komedier byggda på korrupt moral – den ena värre än den andra – så känns åtminstone Samba som en seriös film med rena avsikter.

Regiduon Olivier Nakache och Eric Toledano regisserade även En oväntad vänskap (som inte behöver någon närmare presentation i sammanhanget) och jag är egentligen inte förvånad. Också det var en film som hade kunnat bli underkänd under vissa luppar och pincetter, men den tog sig själv på allvar, karaktärerna var grundade och inte minst var skådespelarna ödmjuka nog att faktiskt ge liv åt sina rollfigurer; de jönsade liksom inte omkring och tog allt lite vid sidan av, som om de ansåg sig stå över materialet. Det var en film som försvarade sin egen rätt att få existera och den gjorde det övertygande.

Samma sak hade kunnat hända i Samba – där Nakache och Toledano tar stora steg mot en mycket mer nykter och allvarlig ton. Detta ska vara en mer substantiell och seriös film, för vuxna människor, än den i vissa läger för tramsiga och hjärndöda En oväntad vänskap. Antingen har de lyssnat på sina kritiker eller bara har kreativa sinnen.

De bygger upp det ganska bra. Samba (Sy) är vår huvudperson. Även om han är ”illegal” flykting så har har bott i Frankrike i tio år. Han blir haffad av polisen (i en scen vi aldrig får se) och får hjälp av två socialsekreterare vid namn Alice (Gainsbourg) och Manu (Izïa Higelin).

Inte minst eftersom vi får spendera en del tid med Alice och Manu – två seriösa tjejer som har ett viktigt jobb med specifika rutiner och inslag – så ser det här ut som en lovande film. Ett drama om flyktingars sociala situation och socialarbetarna som via ett rasistiskt juridiskt system arbetar för att få in dem i landet och bidra till att de får ett drägligt liv. Samba har även en bitter farbror (Youngar Fall) som bott i Paris i ännu längre tid och som hunnit bli både pessimist och en introvert fegis.

Men filmen styr inte skutan mot de mer ambitiösa haven. Istället sugs den tillbaka till hamnen, som består av säkra formler och klichéer; som filmiska magneter dras Alice och Samba till varandra, medan Manu efter ett tag kärar ner sig i en annan papperslös arbetare vid namn Wilson (Tahar Rahim), en arab som låtsas att han kommer från Brasilien (detta avslöjar han i en scen som ska ha en poäng, antar jag, men som blir svår att ta in eftersom Wilson bara är strukturerad som en comic relief). Alla får chansen att dansa tillsammans, förstås, i fluffiga montage där alla skrattar och är lyckliga. Själva faktumet att de är flyktingar, och att det är ett allvarligt ämne, är vad som är hela filmens poäng till att börja med, men det är som att den själv inte har någon egentlig lust med att stanna där och när den tycker att dramakatten verkar borta dansar dess feel-good-råttor på borden.

Filmen har en sådan distans till sin egen tilltänkta seriositet att man till slut nästan inte vet vad den handlar om. Man måste till slut erkänna att Samba inte har mycket till personlighet. Han är bara huvudpersonen i en film. Charlotte Gainsbourg är kanske direkt fel-castad i en roll som är helt obegriplig – hennes Alice ska vara utbränd, okej, men vad det har att göra med hennes beteende i övrigt. Hon ska nämligen vara sådär ”socialt awkward” och inte veta hur man beter sig, fastän hon varit vice VD för ett företag. Ofta fattar hon inte folks helt uppenbara skämt, men ibland är hon bara direkt otrevlig. Är utbrändhet att jämföra med en teknisk hjärnskada?

Filmen funkar helt enkelt inte, och jag vet inte ens om de inblandade själva vet vad tanken varit med den. Formaliskt är det en tondöv och monoton film som saknar dramaturgisk rytm, fastän den bygger på så bekanta klyschor. Den är bara två timmar lång, men känns otroligt utdragen efter ett tag eftersom den tappar bort sin konflikt och inte vet vad den ska göra av sin Samba, en karaktär som i sin utsatthet varit enkel nog för Nakache och Toledano att hitta på – men de verkar sakna nog med intellekt eller erfarenhet för att ge honom en ordentlig personlighet. En tafatt plantering i början – som innefattar en kompis på flyktingförläggningen (Isaka Sawadogo) – existerar, visar det sig, bara för att ge filmen någon slags godtycklig final i slutet.

Vid det laget är det ganska svårt att engagera sig för figurer som bara är begripliga via sina sociala stigma, i en intrig som egentligen inte handlar om något särskilt. Här tycks det också finnas en stor elefant i rummet – för Samba är en film som verkar helt okritisk till svart arbetskraft, och den tycks inte alls se klassproblematiken i flyktingar som fastnar i en cirkel med lågstatusjobb – men filmen är så osäkert berättad att man inte vet om den ens är där eller inte.

FREDRIK FYHR

*

spo

Originaltitel, land: Samba, Frankrike.
Urpremiär: 7 september 2014 (Toronto International Film Festival).
Svensk premiär: 1 maj 2015.
Speltid: 118 min. (1.58).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: 35 mm/DCP/1.85:1.
Huvudsakliga skådespelare: Omar Sy, Charlotte Gainsbourg, Tahar Rahim, Izïa Higelin, Isaka Sawadogo, Hélène Vincent, Youngar Fall, Christiane Millet, Jacqueline Jehanneuf, Liya Kebede, Sabine Pakora, Clotilde Mollet.
Regi: Olivier Nakache, Eric Toledano.
Manus: Olivier Nakache, Eric Toledano efter en bok av Delphine Coulin.
Producent: Nicolas Duval-Adassovsky, Laurent Zeitoun, Yann Zenou.
Foto: Stéphane Fontaine.
Klippning: Dorian Rigal-Ansous.
Musik: Ludovico Einaudi.
Scenografi: Nicolas de Boiscuillé.
Kostym: Isabelle Pannetier.
Produktionsbolag: Quad Productions, samprod. Ten Films, Gaumont, Tf1 Films, Korokoro. delt. Canal+, Ciné+, TF1. support. Cinémage 8 Développement, Indéfilms Initiative, Procerip, Angoa-Agicoa.
Svensk distributör: SF.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *