Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

Child 44

child 44

15starrating

Regi: Daniel Espinosa

Sovjet, 1953. En degraderad medlem av militärpolisen undersöker en serie mord på föräldralösa barn, vilket staten dolt, eftersom ”det sker inga mord i paradiset”. 

Det finns en viktig skillnad mellan spänning och fasa. Det ena passerar som underhållning, det andra lämnar men för livet. Försöker man göra spänning av fasa får man bara en obehaglig röra, som en diffus mardröm där man inte vet vad som är upp och ner.

Åtminstone är det effekten i Child 44, en dyster kalkon regisserad av Daniel Espinosa med den mest surmulna skådespelarensemblen du hittar i år: Tom Hardy, Noomi Rapace, Gary Oldman, Joel Kinnaman, Vincent Cassel (och Fares Fares). Alla bryter de på ryska, tro det eller ej, och fastän filmen är dålig så tillåts det aldrig ens bli ofrivilligt komiskt. Espinosas stil är kommersiell och konventionell, men filmen är blytung och långtråkig. Den försöker på allvar hitta underhållning i det tidiga 1950-talets Sovjet. Men det finns ingen nål i den höstacken.

Filmen är byggd på en bok av Tom Rob Smith som jag utgår ifrån är ett mycket mer mångfasetterat och lyckat porträtt av de ryska själar som skördas i kommunismens namn. Under statens papperstunna yta av maskinell retorik dör 25.000 människor om dagen av svält, och vem som helst kan stämplas som ”förrädare”, föras bort och avrättas av minsta godtyckliga anledningar. Den centrala tråden är de tusentals barn som blivit hemlösa och föräldralösa.

Huvudpersonen Leo (Tom Hardy) är en sådan. I två, snabba och omedelbart förvirrande, inledningsscener får vi hans Sovjet-karriär sammanfattad för oss: På 1930-talet plockas han upp av militären i Ukraina. 1945 är han krigshjälten som håller i den röda fanan över Berlin. Några år senare har han gjort en karriär inom militärpolisen. Han jagar förrädare. Den som arresteras är per definition skyldig. Han dödar oskyldiga, och gör barn hemlösa dagligen, och han är gift med läraren Raisa (Noomi Rapace) som sa ja enbart av rädsla för vad som skulle hända om hon sagt nej.

Leo är alltså en skurk. En av de stora kortslutningarna i filmen är att han är huvudpersonen och per definition vår hjälte. Men han är en hemsk människa, vår hjälte. Error. I en roman är det inte ett problem, och en mer ambitiös film hade kunnat ge sig på en fördjupning av Leo, men när man ramar in allt så konventionellt som Espinosa gör här så måste man börja läsa filmen konventionellt också: Leo är en filmskurk som får en film-intrig där han är filmhjälte.

Akilleshälen är att han är föräldralös och när en av hans underordnade (Joel Kinnaman) skjuter två föräldrar så ska vi på något sätt förstå att det egentligen är han som är filmens skurk. Men det är ju Leo som är Stalins främsta företrädare – Vasilij (som Kinnamans karaktär heter) försöker ju bara vara lika bra.

Leo degraderas i tjänst när han vägrar ange Raisa, sin egen fru, som förrädare – ett uppdrag han förmodligen får som lojalitetstest av sin högste chef (Cassel, som spelar rysk major just så bra som du kan föreställa dig att en ärke-fransk skådespelare kan). Leo och Raisa hamnar i en mindre stad ute på landsbygden, där hon städar en skola och Leo arbetar åt en karaktärslös general (Gary Oldman) som bedriver häxjakter på homosexuella men som ändå ska vara vår kommissarie Gordon-vän i nöden.

Och vi har inte ens anlänt till filmens huvudintrig än – Child 44 är nämligen en deckare (!) om en pedofil som dödar barn längsmed en viss tåglinje mellan Moskva och staden Leo befinner sig i. Leo, får tillsammans med general Oldman, huka sig i gräset i en slags ”True Detective i Sovjet”-rutin för att ta reda på ”sanningen” om vem som dödat barnen och bringa honom till ”rättvisa” (naturligtvis är mördaren så stereotyp att han citerar Peter Lorres figur i Fritz Langs klassiska M (1931), och enbart viktig på grund av en förutsägbar koppling till Leo).

Återigen rör det sig om en fundamental kortslutning. Intrigen får per automatik en TV-deckar-inramning som är helt omöjlig att ta på allvar. Vad spelar ”sanningen” för roll i Stalin-land? På vilket sätt är dessa mördade barn viktigare än de tusentals som dör av svält? Hur ska Leo kunna föra mördaren till ”rättvisa”? Och varför ska vi tycka att det är spännande? Fares Fares spelar Andrejev, en av Leos underordnade kamrater, och hans son blir ett av de första offren. Eftersom detta är Leos ”vän” så sporras han vidare till att hitta mördarens identitet, men Andrejev är inte sen att själv ange Leo och hjälpa till i jakten på honom. Detta är en värld där alla är offer, men logiken är som från en tjuv- och polisfilm i Los Angeles.

Och på något sjukt sätt så försöker filmen omvända vår syn på Leo och göra honom till en god man innerst inne – åtminstone i Raisas ögon, vars kärlek till honom mot slutet verkligen är på riktigt. De har haft ett hederligt gammalt filmäventyr tillsammans, och de tycker sig ha ett lycklig framtid att möta tillsammans med adoptivbarn och, jag vet inte, ett hus på landet? Vad hände med faktumet att de inte bara lever utan är kugghjul i en terrorstat där lyckan är omöjlig?

Som om inte allt det här var nog är filmen hopplöst berättad. Vissa filmer anklagas på ett orättvist sätt för att vara ”röriga och svåra att hänga med i” när de egentligen är skickliga pussel som ska vara snåriga (Gentlemen fick jag skriva en till text om). Men Child 44 är verkligen en rörig och omöjlig film. Inte nog med att olika temperament blandas på ett ödesdigert sätt – kommunismens fasor exploateras i taktlösa våldsskildringar, samtidigt som förövarna är våra huvudpersoner som vi ska känna någon slags obestämd sympati för – dialoger verkar ibland vara medvetet förvirrande (”Were you followed?” – ”No” – ”What are you doing here?”) och ofta klipper filmen till närbilder på ansikten som ska göra så att vi förstår någonting, men i själva verket undrar vi bara vad filmen vet som inte vi vet. Filmen får det ofta oresonligt svårt att belysa en kedja av sammanhang mellan olika scener.

Det, i sin tur, bygger på en grundlig genreförvirring. Det seriösa dramat bryts gång på gång av lägliga sammanträffanden och genrefilmsklyschor när inte den nötta thrillern får för sig att den är ett seriöst drama – filmen handlar om sovjetiska militärer, fast egentligen bara om Leo, fast egentligen är en berättelse om Leo och Raisa, fast egentligen är det en ensemblefilm där alla karaktärer är viktiga – och allt är hursomhelst ständigt lite på gränsen till att vara totalt obegripligt.

Dessutom är det helt enkelt en deprimerande film full av negativ energi. Den täcker historiens fasor med samma lera som karaktärerna (ni vet, ”hjälten” och ”skurken”) mot slutet vadar omkring och pucklar på varandra i.

FREDRIK FYHR

*

c44

CHILD 44

Originaltitel, land: Child 44, USA/Storbritannien/Tjeckien/Rumänien.
Urpremiär: 15 april 2015 (Frankrike, Belgien).
Svensk premiär: 1 maj april 2015.
Speltid: 137 min. (2.17).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: 35 mm; DI 2K/D-Cinema/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Tom Hardy, Noomi Rapace, Joel Kinnaman, Gary Oldman, Fares Fares, Jason Clarke, Vincent Cassel, Sam Spruell, Charles Dance, Ned Dennehy, Paddy Considine.
Regi: Daniel Espinosa.
Manus: Richard Price, efter romanen av Tom Rob Smith.
Producent: Michael Schaefer, Ridley Scott, Greg Shapiro.
Foto: Oliver Wood.
Klippning: Pietro Scalia, Dylan Tichenor.
Musik: Jon Ekstrand.
Scenografi: Jan Roelfs.
Kostym: Jenny Beavan.
Produktionsbolag: Summit Entertainment, Worldview Entertainment, Scott Free Productions, Etalon Film, Stillking Films.
Svensk distributör: Nordisk Film.

3 svar på ”Child 44

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *