Outlet-Onsdag#3: Ask Me Anything, Beck, Cabin Fever 3, Wild Card

ask me anything

Ask Me Anything

mini25star

Den här filmen har ett sånt där DVD-omslag med röd text, vit bakgrundsfärg och en tween-tjej som ser lite ”uh oh!” ut. På håll kan man alltså säga att Ask Me Anything verkar ganska förskräcklig. Den handlar om en tjej som tar ett sabbatsår innan hon ska börja college och startar en blogg där hon anonymt får häva ur sig om alla män hon har ihop det med – vilket efter ett tag blir en slags auto-självterapi där förträngda minnen från barndomen börjar göra sig påminda.

Det här är en sådan där film som har en massa små irriterande brister som gör att man alltför ofta ser igenom den och den inte fungerar som helhet. Samtidigt har den enskilda saker som faktiskt är rätt bra. Inte minst är Britt Robertson (som jag bara känner igen från Scream 4) riktigt bra i huvudrollen som en schysst person med huvudet på skaft och bara bristande erfarenhet som hinder – Hon resonerar intelligent, är sexuellt öppen och självsäker och ofta väldigt rolig, så det finns nog en målgrupp på tjejer i yngre tonåren som skulle ha en del behållning av den här filmen.

Å andra sidan har filmen ett nattsvart slut, som kommer från ingenstans och nästan helt ruinerar allt vi sett fram tills dess. Filmen är regisserad och skriven av (den manliga) författaren Allison Burnett, byggt på en av hans böcker, och det märks att han försöker klämma in en litterär idé i filmformatet på ett sätt som inte fungerar. Jag kan inte säga exakt vad utan att spoila – och ärligt talat vet jag inte om jag kan sätta det i ord – men helt säkert är att ingen ser detta slut komma.

Att Burnett inte är mycket till filmskapare syns också i en tråkig regi som främst är vad som drar ner filmen i övrigt – den har ingen puls, ingen visuell attityd, scener pågår lite för länge och man får ingen känsla för figurernas värld; vilket i sin tur gör att filmen aldrig blir så rolig som den skulle kunna vara.

Eftersom storyn är lite mer substantiell än man skulle kunna tro så blir den här lite torftiga förpackningen ett problem. Katie, som tjejen heter, är rolig och hade behövt en film gjord med lite mer stuns och en mindre tillrättalagd utforming. Nu är det lite för påtagligt att alla vuxna hon träffar har mystiskt djupa saker att säga, och tackiga flashbacks (där hon minns de läskiga saker ur barndomen hon förträngt) fungerar inte speciellt bra – inte heller blir Katies blogg någon större effekt, vilket jag tror tanken är, och så kommer som sagt det där slutet och man ba ”what” följt av ”näeee… nä men det här köper jag inte alls”.

Ändå är det en sådan där film som är lite bra om man kisar med ögonen. Katie är i grund och botten en kul karaktär och Britt Robertson gör henne bra – och med tanke på att hon är med i varje scen så är hon trevligt sällskap.

Dessutom finns, i centrala biroller, Robert Patrick, Christian Slater och Martin Sheen (och Justin Long, om någon gillar honom). Det trodde ni inte! Men Ask Me Anything har faktiskt så pass mycket av en bra film i sig att de alla inte bara ställt upp utan gör ganska bra ifrån sig i sina roller (som diverse bristfälliga män). Tyvärr är det för mycket i vägen till slut och Ask Me Anything blir för plottrig och ofokuserad. Med det narrativa flytet och inte minst bildspråket från The DUFF hade den varit en höjdare.

 

beckfamiljen

Beck: Familjen

mini1star

Uj, uj, uj. Det här är inte roligt längre. Jäklar vad det här inte är roligt längre. Det är svårt att med ord förklara hur mycket Beck årgång 2015 känns som en måndagsmorgon. Persbrandt och Haber dyker upp, nickar. Vad har vi på menyn idag? Jo, en godtycklig intrig om ett mord på någon Snabba Cash-inspirerad mafioso (via en inledningssekvens som ska vara spännande men som innehåller bland det fulaste foto och klippning jag någonsin sett i en film). Spaningsmöte. Den här killen this, vårt vittne är that. Comic reliefs och humorbefriade running gags. Alla håller stilen på samma sätt som folk håller stilen på begravningar. Johannes Brost dyker upp som en överraskningsgäst; han spelar en eller annan spanare (jag har redan glömt). Figuren är en kontorsråtta som aldrig lämnar sin stol – Gunvald Larsson påpekar att det är för att han är lat, men förmodligen har det att göra med att ingen orkat ge karaktären något att göra. Detta är inte ett manus som skrivits på lång tid (det innehåller typiskt oöversedda, vidrigt svengelska repliker som ”Hustrun är svårtalad” och ”Det var allt för nu”). Mafiosofrun hörs. Ett vittne kallas in. Någon är ett villospår. Persbrandt flörtar lite med mafiosofrun. Spanar ut i vinterluften; läderhandskarna knarrar och barnen leker i sandlådan. Som alltid kan man följa pengarna tills man hittar den största skurken. Den här gången har det att göra med någon som inte vill svika sin familj – för något måste ju titeln syfta till också. Vi får någon gnällig kommentar från ”grannen”.

Vad jag har att säga om det hela? Det är inte underhållning. Det är döden.

 

cabinfever3

Cabin Fever: Patient Zero

mini1star

Här har vi en till film jag har ytterst lite att säga om, mer än att det är ett under att jag orkade se igenom hela spektaklet. Det här är den andra uppföljaren till överrasknings(s)hiten Cabin Fever (2002) som handlade om dödsmördarvirus och Motorsågsmassakern-ungdomar. Jag har inte sett tvåan och den första filmen minns jag ingenting alls av även om jag förstås känner till det virala pancake-memet från den.

Det spelar nu ingen som helst roll för Patient Zero är bara en prequel som utgår ifrån helt och hållet samma premisser som de andra två filmerna, och praktiskt taget vilka andra skräckfilmer som helst. Intrigen är en zombie till story om ungdomar som åker på semester (någons bröllopsresa, om jag förstod det hela rätt) och de super och svinar sig och är allmänt odrägliga så när de börjar upptäcka läskiga sår och sånt så är man mest nöjd. Hux flux börjar någon spy blod och det är dags att försöka överleva dödsviruset – hur man nu gör det.

Intrikata nödlösningar finns dock, för den som bryr sig, och på samma ö som kidsen är på sitter en ”patient zero” inspärrad i ett laboratorium. Han är den förste som varit i kontakt med viruset, så därför är han immun mot det, och extra intressant för diverse galna vetenskapsmän.

Otippat nog spelas han av Sean Astin (Sam i Sagan om ringen-filmerna).

Det är ungefär det enda otippade i den här filmen. Han teamar upp sig med kidsen – de flesta figurer dör genom make-up och digitala effekter som ser ganska bra ut. Som vanligt i sådana här b-filmer har man lagt ner mest pengar på att få ett smältande ansikte att se så vidrigt ut som möjligt. Detta är med andra ord en vansinnigt tråkig film.

 

wildcard

Wild Card

mini2star

Särskilt mycket händer inte i Wild Card heller, även om den är skyhögt mycket bättre än de två tidigare nämnda titlarna. Det ser ut som en Jason Statham-stänkare, och den är såklart såld som en sådan, men den är faktiskt lite mer ambitiös än så. Eller, den vill åtminstone ge det skenet.

Storyn är i grund och botten en film noir av klassisk art – regi och manus kommer från William Goldman, som skrev kioskdeckaren manuset är byggt på (en bok som hette Heat, och som förresten blev film 1986 – ej att förväxla med Michael Manns film från 1995). Backdropen är Las Vegas och Statham spelar en slags privatdetektiv med gamla lekoknetskunskaper. Han har ett kontor, som i de gamla Marlowe-deckarna, och storyn drar igång med att en gammal flamma (som fått stryk av en elak gangster) vill ha hämnd. Det blir upp till Statham att leta rätt på gangstern, som förstås är en sadistisk ashög (spelad av Milo Ventimiglia, som spelade Rocky jr i Rocky Balboa).

Den här skurken är nasty, så hon ska vara nasty tillbaka. I en scen är skurken bunden till en stol medan hon har hans juveler mellan en sax.

Däromkring skulle man kunna tro att Wild Card är en slow burner, egentligen en ganska mysig liten film, men den tar en riktigt konstig gir efter det och förvandlas till en Las Vegas-film istället för Stathams karaktär är tydligen spelberoende (vilket kommer från ingenstans) så mittenpartiet av filmen är som ett enda långt montage där han praktiskt taget spelar bort alla pengar han tjänat.

Det här ska på något sätt symbolisera hans destruktiva natur, och varför han aldrig kommit ut från Las Vegas, men som ni hör är det lite krångligt och märkligt inbakat – det hör liksom inte alls ihop med den här noir- och gangsterstoryn som filmen börjat med. Framför allt gör det att filmens tempo stannar upp en gång för alla, och inte ens när Statham får kicka loss mot lite bad guys i slutet så är det mödan värt.

Det finns lite julpynt i den trista granen, dock. En lite underskattad åttiotalist-begåvning vid namn Michael Angarano har en fin liten biroll och av någon anledning är Jason Alexander (dvs George Costanza) med i en scen i början av filmen. Han hade ju verkligen kunnat liva upp resten av filmen, men nä. Wild Card blir inte speciellt rolig. Den börjar långsamt men lovande – men den blir aldrig så bra som man tror att den ska bli. Alltså är den helt enkelt en tråkig film, från början till slut.

 

Veckans stämningsbild:

hej

Fick en liten ful en, slängde tillbaks den i vattnet.

 

FREDRIK FYHR

 

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *