Bird People 2starrating

bird people

2starrating

Regi: Pascale Ferran

Del ett: En amerikansk businessman får nog av sitt tråkiga liv och bosätter sig på ett hotellrum där han lämnar sin fru över Skype och förlorar sitt jobb. Del två: Audrey är en tystlåten student ur hotellets städpersonal som är rotlös och moloken. Summa summarum: De ska träffas i ett öppet slut.

Ni kanske vet känslan. Man sitter och tittar på en film som man behöver ”förstå sig på” lite grann. Plötsligt förvandlas den kvinnliga huvudpersonen till en fågel. En lång sekvens följer där vi genom henne, fågeln, flyger omkring i de parisiska miljöerna och betraktar brottsstycken av mänsklig kommunikation och civilisation. Det är väldigt fint och lekfullt gjort.

Men man vill ju gärna att det ska ha en poäng utöver effekten i sig – annars hade ju regissören och manusförfattaren Pascale Ferran kunnat nöja sig med en kortfilm. Eller varför inte låta fågeln ha huvudrollen till att börja med? Det hade kunnat bli en spännande, kreativ, oförutsägbar och inspirerande film. Bird People snubblar över idén mest som av en slump. Plötsligt är tjejen en fågel, man ba okej.

Det verkar inte ha så mycket att göra med resten av filmen, även om Ferran gärna vill att publiken ska hjälpa till och hitta på tematiska spår som inte är där egentligen. Att det är just ”tjejen” som blir en fågel – den musiga hotellstäderskan Audrey (Anais Demoustier) mer specifikt – känns inte heller som en slump. Det är romantisk tradition att söta flickor är som fina fåglar, i synnerhet i vissa franska manliga psyken – ja, det är förstås inte omöjligt att jag har fördomar.

I ett av hotellrummen sitter killen vars öde det är att till slut bli ihopparad med tjejen. Gary (Josh Charles) har ett trist Silicon Valley-businessjobb, men efter flera år av tristess och brist på romantik tar det ”stopp” för honom och han bosätter sig i ett hotellrum, missar med flit planet till Dubai som skulle ta honom till en affärsresa, röker ett paket cigaretter och dricker några Red Label av minibar-storlek. Nu är det ”kris”. Hans kolleger hör av sig och undrar vad han håller på med. Han förklarar att han ska lägga ner sitt tråkiga liv och ge sig av mot nya vidder. Över Skype har han ett flera timmar långt samtal med sin fru (Radha Mitchell) som han förstås också lämnar med barnen. De är ju ändå inte lyckliga tillsammans, och så.

Det är ju förstås inte omöjligt att jag – fortfarande – har vissa fördomar om motivationen bakom den här filmen, men jag undrar rent objektivt vart Ferran tror att berättelsen finns. Gary är inte en intressant, nyskapande, spännande eller sympatisk karaktär. Den manliga lyxen att släppa taget om allt ansvar och skita i allt – en destruktiv myt som bara förstärker de egna problem som försatt personen i sin sits till att börja med – är fullkomligt anti-originell. Det är inte frugans fel att du har ett tråkigt liv, Gary. Om du inte gillar ditt jobb kan du säga upp dig. Flyktromantiken är övertydligt och meningslöst speglad i flygplatsens maskinella runt och dess maskiner, de lyftande och landande Boeing 747:orna.

Det är förstås den ”manliga” flyktromantiken. Den ”kvinnliga” går ut på att förvandlas till en fågel och återvända till naturen. Audrey har inte mycket till personlighet. Hon är tystlåten och introvert. Den enda vita tjejen i städpersonalen. Hon verkar inte höra hemma där, hon verkar vara på villovägar minsann – hon befinner sig i Fröken Julies omyndiga dvala mellan depression och dagdrömmar. Bäst vore förstås om hon blev upptäckt av en man så att hon inte råkar ut för en olycka, tar livet av sig eller gör något annat sådant där självskadligt som virriga tjejer utan sans och vett alltid gör. Och Gary – sin tur – kanske inte alls behöver ”fly”. Det räcker väl med att bryta med gamla frugan och byta ut’na mot en ny ung tjej istället.

Vi får ingen (annan) psykologisk insikt i Audrey eller Gary även om de är sympatiskt spelade av sina respektive doldisar. Det vilar en slags falsk återhållsamhet i perspektivet, en pretentiös hinna ligger mellan filmen och publiken som om det finns något där om vi bara letar tillräckligt noga. Men filmen är tom på insidan och bara vagt halvmysigt indie-lunkande på utsidan. Inget blir bättre av att Garys dialoger, i synnerhet med frun, ibland har skrattretande färdigformulerad logik ungefär som om regissören själv aldrig varit i ett domestisk kris – eller, om han varit det, så har han inte bemödat sig med att lyssna särskilt noga på sin bättre hälft.

Det är helt enkelt en snygg men innehållslös och på många sätt amatörmässig film med en del unken tematisk smutstvätt i botten av korgen. Det som inte går att klaga på är filmens foto, signerat Julien Hirsch, som ganska ofta ger hela upplevelsen en slags snålskjuts. Inte bara i det centrala höjdpunkten – själva fågelflykten, som trots sin dysfunktionalitet är ganska skoj att se på – utan även i enklare tagningar av hotellrum, konversationer och korridorer. Det är en subtilt snygg film och fastän det egentligen inte finns något att hämta i berättelsen så är det ibland trivsamt för ögat att vila i bilderna – Bird People blir lite grann som en urholkad och platt, i märgen patriarkal version av Lost in Translation (2003) om nu någon någonstans vore intresserad av en sådan.

FREDRIK FYHR

*

bp

BIRD PEOPLE

Originaltitel, land: Bird People, Frankrike.
Urpremiär: 19 maj 2014 (Cannes).
Svensk premiär: 10 november 2014 (Stockholm International Film Festival), 25 december 2014.
Speltid: 127 min. (2.07).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: SxS Pro; DI 2K/DCP/1.85:1.
Huvudsakliga skådespelare: Josh Charles, Anaïs Demoustier, Roschdy Zem, Taklyt Vongdara, Geoffrey Cantor, Camélia Jordana, Radha Mitchell.
Regi: Pascale Ferran.
Manus: Guillaume Bréaud, Pascale Ferran.
Producent: Denis Freyd.
Foto: Julien Hirsch.
Klippning: Mathilde Muyard.
Musik: Béatrice Thiriet.
Scenografi: Thierry François.
Kostym: Anaïs Romand.
Produktionsbolag: Archipel 35. samprod. France 2 Cinéma, Titre et Structure Production. delt. Canal+, Ciné+, France Télévisions, CNC, support. Région Ile-de-France. ass. Cofinova 8, Procirep, Angoa-Agicoa, Media Porgramme of the European Community, Cofinova 5, Cofinova 6.
Svensk distributör: Folkets Bio.

 

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *