Exodus: Gods and Kings 15starrating

exodus

15starrating

Regi: Ridley Scott

Berättelsen om Moses, fast mer historisk och mindre religiös – fast ändå med Gud, och helt utan historisk korrekthet.

Jag har varit förlåtande mot Ridley Scott länge nu. Jag är övertygad om att detta i grund och botten är en bitter gubbe som inte ser någon större mening med sitt yrke – och för honom är det enbart ett yrke – men jag har kunnat ge honom det. När han var ung hade han vad som brukar kallas vision, och han slog igenom med Alien (1979) och Blade Runner (1982) vilka fortfarande är filmerna han förknippas med trots framgångar sedan dess med alltifrån Thelma & Louise (1990) till Gladiator (2000). Kruxet var att motgångarna med Blade Runner var så stora för honom att han gav upp den kreativa kampen och bestämde sig för att vara en yrkesman åt Hollywood istället. Det var inte värt det, ansåg han, att gå sin egen väg i en så tuff bransch. Sedan dess har hans hjärta krympt och nu har han gjort Exodus: Gods and Kings, förhoppningsvis hans sämsta film.

Till sin ära har ju Scott varit lite okonventionell de senaste åren, med projekt som ändå föreslår ett mer kultiverat engagemang – jag var en av dem som tyckte om Prometheus och även om noir-filmen The Counselor var bristfällig så tror jag i grund och botten det var en missförstådd film av många – men i Exodus har han gått tillbaka till sin kassako Gladiator, liksom han gjorde med Robin Hood (2010), som skulle vara en film om Robin Hood men som mest var en passionerad hyllning till lera.

Vi börjar lära oss formeln nu: Ta en berättelse som är känd på global skala, använd kända skådespelare, satsa på att sälja det med reklamen. Allt är en fråga om kalkyler, vilket Scott själv praktiskt taget erkänt. När han fick frågan om historisk korrekthet, och varför vita skådespelare spelar Mellanöstern-män, sa han att han inte skulle få finansiärerna i ryggen om han castade ”Mohammad so-and-so from such-and-such” . Han hade säkert något liknande att säga när de frågade varför karaktärerna åker med häst och vagn, en uppfinning som låg sekel framåt i tiden. (För en kurs i myt och historia på film, samt problemen med just Exodus, läs gärna denna post av Kristin Thompson).

Just Gladiator och Robin Hood ligger som mekaniska ritningar för intrigen i Exodus, som bär på så många problem att jag inte vet vart jag ska börja. Intrig låter ju som ett märkligt ord att använda, eftersom berättelsen om Moses är lika gammal som Bibeln (bokstavligt talat), men en storfilm av Ridley Scott är en storfilm av Ridley Scott. Christian Bale har huvudrollen och säkerställer faktumet att en orakad, surmulen Scott-man är samma orakade surmulna Scott-man oavsett om han är Robin Hood och spelas av Russell Crowe eller Moses spelad av Christian Bale. Liksom i Gladiator får Scott till det så att Moses speglar Russell Crowe när han blir bannlyst från Egypten av kung Ramses – spelad av Joel Edgerton, som helt speglar Joaquin Phoenix mesige arvinge, och som på ett helt oförklarligt sätt har ett konstigt talfel genom hela filmen – efter att faraonen dött på ungefär samma sätt som Richard Griffiths i Gladiator (i en av många kalkonframträdanden spelar John Turturro denna patriark).

Den fundamentala skillnaden mellan Gladiator och Exodus är att den förstnämnda filmen hade en specifik visuell strategi som gjorde att vi omedelbart brydde oss om karaktärerna, innan de ens sagt en replik. I Exodus har inga scener någon kontakt. Filmen följer ett rytmiskt EKG som är likställt. Scenerna är fotade och klippta som när man packar ner saker i lådor. Varje scen är lika död. Moses lämnar Egypten. Klipp till en scen när han är ute i öknen. Han dödar några lönnmördare. Klipp till en by där han dricker vatten (tydligen överlevde han ökenvandringen). En vacker ung kvinna ger honom en blick och i nästa scen (!) står de och gifter sig med varandra. Box ett, box två, box tre. Det är en trög, fyrkantig film som lyckas kännas både för fort berättad och konstant tråkig. Det går inte att ens låtsas engagera sig för någon slags intrig.

Att kastas in rakt i handlingen, och att inte få saker berättade i onödan för oss, är ett Scottskt signum, och det är därför vi till exempel inte får se inledningen (när Moses hamnar i vassen, och så vidare). Det ursäktar dock inte den otroligt tråkiga bristen på variation i berättandet – det enda vi till slut ser på är skådespelare, datoranimerade bakgrunder och en uråldrig berättelse, som vi redan kan i sömnen, utmanglad till en två och en halv timme lång (!) serie av själlösa kitschbilder. Fotot och klippningen ger oss ingenting som föreslår något alls, annat än att detta är en film och vi ska titta på den. Gärna utan att somna, för den som lyckas.

Ett annat stort problem är det halvdana, och omöjliga, försöket att göra det här till en ”avmytologiserad” och liksom ”realistisk” skildring av en i grunden fantasy-orienterad myt. Tanken har nog varit att göra en film där religionen får mindre plats. Följdfrågan är förstås: Till förmån för vad?

Vem vet. Idén blir en korsning där flera bilar krockar samtidigt. Vi har redan nämnt Scotts totala ointresse av att vara historisk korrekt, så det kan inte bli en historiskt rimlig berättelse. Moses får en uppenbarelse – den brinnande busken – och får råd från en gosse som måste vara en ängel (ingen annan än Moses kan se honom), men vi får väl anta att han var schizofren. Vilket inte direkt gör honom till en smickrande ledare för judarnas folk. Eller så kanske ängeln är på riktigt och det verkligen finns en gud som talar till Moses – men då är ju filmen inte ”oreligiös”, tvärtom faktiskt, och mödorna att göra det mer realistiskt har varit gjorda helt i onödan. Lärdom: Man kan inte göra en film utan gud om Gud själv är med i den.

Ärligt talat tror jag inte Scott bryr sig. Exodus är en så himla grå, deprimerad och taktlös film att när han i slutet tillägnar den till sin bror Tony (som tog sitt liv 2012) känns det snarare som en förklaring till varför filmen inte är bättre än den är (han kanske haft tankar på annat). Det finns flera saker i filmen som är ofrivilligt komiska och inte fungerar alls: Mest komisk är kanske serien missöden som drabbar Egypten, grodorna och flugorna och djuren som dör och allt, förstås, gjort som om det skulle hända i verkligheten – med skrattframkallande ful make-up sitter Ramses och surar med sina exem och hänger någon slags gycklande vetenskapsman som (mitt i alltihop) ska vara en comic relief.

Tyvärr är detta en film som inte behöver comic relief, eftersom vi redan från början har gravallvarliga machomän med blå mascara och dinglande fallosar på huvudet. Vid det laget Moses korsar havet med sitt folk – inte för att han har gud med sig utan bara för att det kom en oväntat läglig ebb! – så har Exodus redan sjunkit som en sten för länge sedan.

FREDRIK FYHR

*

asd

EXODUS: GODS AND KINGS

Originaltitel, land: Exodus: Gods and Kings, Storbritannien/USA/Spanien.
Urpremiär: 3 december 2014 (Sydkorea).
Svensk premiär: 25 december 2014.
Speltid: 150 min. (2.30).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: Redcode RAW 5K; DI 2K/D-Cinema/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Christian Bale, Joel Edgerton, John Turturro, Aaron Paul, Ben Mendelsohn, Maria Valverde, Sigourney Weaver, Ben Kingsley, Hiam Abbass, Isaac Andrews, Ewen Bremner, Indira Varma, Golshifteh Farahani, Ghassan Massoud, Tara Fitzgerald, Dar Salim, Andrew Tarbet.
Regi: Ridley Scott.
Manus: Adam Cooper, Bill Collage, Jeffrey Caine, Steven Zaillian.
Producent: Peter Chernin, Mark Huffam, Michael Schaefer, Ridley Scott, Jenno Topping.
Foto: Dariusz Wolski.
Klippning: Billy Rich.
Musik: Alberto Iglesias.
Scenografi: Arthur Max.
Kostym: Janty Yates.
Produktionsbolag: Chernin Entertainment, Scott Free Productions, Babieka, Volcano Films.
Svensk distributör: Twentieth Century Fox (Sweden)

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *