Outlet-Onsdag#4: Awakened, En iskall jävel, Northmen, Outcast, Shield of Straw

oo1

Awakened

mini1star

Det finns alltid något lite överraskande med att se amatörmässiga hafsverk – filmer sämre än de man själv gjorde på gymnasiet – ihopslängda för en DVD-release. Man undrar liksom vem som känner vem i Hollywood, och hur det kommer sig att talanglösa personer får göra en film som Awakened, en störtlöjlig och efter ett tag direkt osebar film. Storyn går ut på att en kvinna – zombieaktigt spelad av en helt obegåvad person vid namn Julianne Michelle – återvänder till sin hemstad för att lista ut mysteriet bakom hennes mammas död, vilket spökar i hennes huvud fortfarande.

Eller, det är åtminstone tanken med filmen. Ärligt talat är det länge svårt att förstå vad man tittar på, dels eftersom Michelle är ungefär lika uttrycksfull som Steven Seagal och dels för att allt är inkompetent fotat och klippt, på billigast tänkbara digitala teknik och ibland med dålig ljudupptagning (klassikern i sådana här sammanhang).

På storynivå går Awakened att se som en hygglig Young Adult-story där huvudpersonen (hon heter Samantha) tar ett jobb på en begravningsbyrå och försöker pussla ihop sin mamma via de olika männen som finns i byn – men när de spelas av så pass prominenta (om än udda) namn som John Savage, Steven Bauer och Edward Furlong (helt färdig för psyket) så ökar ju ens intresse genast, i synnerhet när filmen slänger in Sally Kirkland på ett hörn. Helt klart har någon velat att den här filmen ska bli gjord. Synd att den är usel.

Denna sågning är förstås inte rättvis, på ett sätt, eftersom jag inte riktigt kan förklara med ord hur något ser ut när det helt enkelt är inkompetent gjort. Beröm till berättelsen kan jag bara ge när jag avkrypterat bilderna som inte går att förstå sig på (och som är fula också, extra illa är ett par komiska effekter i slutet). Men man kan säga att monotoni är ett ledord, och efter ett tag börjar det kännas som att du har myror mellan benen. Det är en utsugande usel film, med en pinsamt tillkrånglad story som blandar skinka med ost, fastän den är gravallvarlig och överspelad, och allt berättas i ett helt oimponerande, totalt likgiltigt tempo och färgskalan är svart, grå och diverse andra skalor man får när scener är amatörmässigt ljussätta.

 

oo2

En iskall jävel

mini2star

Bakom denna sympatiska svenska titel finns en ännu lustigare norsk originaltitel – KRAFTIDIOTEN. Vem som är kraftidioten är jag inte riktigt klar över, men filmen är helt klart dum; det här är nog också ungefär så bra en dålig film kan bli. Den innehåller mycket trams, och en del tråkiga skämt, men den ser snygg ut visuellt och jag hade en hygglig stund med den. Ibland kan man inte önska så mycket mer. Okej att det inte blir mycket till beröm, men vad ska man göra.

Låt oss studera det positiva. Filmen börjar som (ännu!) en Taken-klon men nu med Stellan Skarsgård i Liam Neeson-rollen, som pappan som ger sig ut på hämnarstråt efter att hans son dött i en (ej självförvållad) överdos. Liksom Mel Gibson och andra machomän gjort förr har Stellan helt sonika ihjäl den ena fula fisken efter den andra för att komma till toppen – och den stora gangsterkungen visar sig vara en patetisk och paranoid yuppie och överklasswannabe, lite grann som något taget ur en Fredde Granberg-version av Snabba Cash, som blir väldigt stressad av att hans bästa män – de heter saker som Strike, Jappe och Greven – tas av daga.

Regissören Hans Petter Moland började en gång i tiden sin karriär med rätt seriösa filmer (Zero Kelvin och Aberdeen) men verkar nuförtiden mest göra genrefilmer med Stellan Skargsård – för några år sedan gjorde de kåkfararfilmen En ganska snäll man tillsammans, och det var (liksom denna) en ojämn film som ändå hade en del förtjänster, i synnerhet för de som gillar en viss typ av galghumor.

För min del så känns En iskall jävel som en lite ofärdig film som får det väldigt svårt att underhålla efter ett tag. Moland försöker verkligen, med snygga visuella inramningar och ett bröderna Coen-inspirerat lunk i berättandet, men filmen blir nästan två timmar lång och det blir svårare och svårare att hitta en poäng med den i takt med att den avviker från sin hämnarstory till förmån för (förvisso roliga) stopp hemma hos Peter Andersson (som får säga repliken ”Jag har cancer i röven – jag skiter i dig!”) och självaste Bruno Ganz som slentrianmässigt mordisk och tystlåten serbisk maffiaboss.

Om man inte har tröttnat på Guy Ritchies gamla gangsterhumor från det tidiga 2000-talet så kommer denna film fungera i synnerhet för er. För andra är det rätt nära, men ingen riktig cigarr.

 

oo4

Northmen – A Viking Saga

mini15star

oo3

Outcast

mini1star

Jag buntar ihop dessa två, eftersom de följer en nästan identisk intrigmall och är på sätt och vis precis lika dåliga (den ena är marginellt bättre än den andra men båda är lika trista och meningslösa). Den ena filmen handlar, som titeln föreslår, om vikingar; i filmen Northmen blir de skeppsbrutna på Skottland. En ond kung får reda på deras existens. Vikingarna ”råkar” kidnappa hans dotter, en synsk prinsessa. De träffar en präst som försöker konvertera dem till kristendomen (han har även en näve med plot points som gör att intrigen kan fungera). Kungen skickar sina män, i synnerhet en kille som inte kan sluta yla, efter dem och det blir slarvigt fotade och klippta jakter och diverse slutbataljer med svärd.

Outcast utspelar sig på 1200-talet och handlar om två gamla korsriddare (Hayden Christensen och Nicolas Cage) som skyddar en ung prins och prinsessa som flyr landets onda prins (som just dödat deras pappa, en snäll gammal kung). Barnen har vissa heliga förtecken och korsriddarna är i behov av förlåtelse och nytändning efter sina våldsamma liv. Prinsen skickar dock sina män efter dem så istället får vi se slarvigt fotade och klippta jakter och diverse slutbataljer med svärd.

Båda dessa filmer är sömnframkallande, men medan Northmen bara är passivt dålig, monoton fyrkantig och långtråkig så är Outcast riktigt fult gjord. När någon attackerar en annan med ett svärd så får vi bara se en armrörelse, varpå ett nytt klipp (oftast på något helt annat) flashar förbi, innan vi får ytterligare ett klipp till någon annan armrörelse (i en helt annan vinkel). Det är praktiskt taget omöjligt att orka fokusera blicken på något som händer i den här exceptionellt långtråkiga stereotypintrigen där saker är så förutsägbara att man inte ens orkar gissa dem.

Jag ska dock inte vara snabb på att komma med den uppenbara dissen (skådespelarna) för jag tycker Hayden ”Ani-Pani” Christensen är helt okej som leading man i sådana här filmer. Nicolas Cage är inte speciellt bra, däremot, men han är inte usel och knappast lat (det är han aldrig). Däremot är han en pajas. I filmen ska hans karaktär bara ha ett öga, så han spelar rollen med ena ögat stängt (!) och mot slutet får han förstås skrika loss som en fjant. Det hjälper inte denna film, förstås, som är bottenlöst långtråkig.

 

shield of straw

Shield of Straw

mini2star

En liten uppryckning i det här fältet från Takashi Miike, den japanske regissören som gjort hur många filmer som helst. Han började sin karriär som en rebell som gjorde galna våldsorgier – numera är han ganska städad och sysslar med att göra alla möjliga olika typer av filmer, ofta för en ganska bred publik. Mäktigast är hans arbetstempo, som trotsar alla konventionella produktionsregler – jag recenserade hans 13 Assassins för två år sedan och sedan dess har han gjort elva filmer (sedan Shield of Straw har han hunnit göra fem till).

När han nu gjort så många filmer så får man väl konstatera att Shield of Straw inte är en av de bättre. Storyn är ungefär samma som i den gamla Clint Eastwood-klassikern The Gauntlet (1977) där Clintan var tvungen att eskortera ett vittne genom stan, vilket lät enkelt nog; tyvärr var vittnet en märkt man av maffian så det blev till att riskera livhanken.

Den high concept-och mainstreamorienterade Shield of Straw handlar i sin tur om en serietidningsartat ondskefull pedofil och barnmördare som en grupp poliser ska eskortera genom Tokyo – hans senaste offer, en sjuårig flicka, har dock en morfar som lagt ett pris på hans huvud: En miljard yen till den som dödar honom.

Så praktiskt taget varenda människa vill ha ihjäl den här personen, folk läcker information om vart konvojen befinner sig och till slut blir även poliserna själva vända sig mot varandra, frestade av pengarna och hyggligt övertygade i tron om att pedofilen väl, typ, ändå inte förtjänar att leva, liksom (”När pengarna kommer in så låter allt du säger som en bortförklaring” säger huvudpersonen i en av många övertydliga repliker).

Bortsett från att storyn är ganska långsökt och väl inte sådär jättetrovärdig, så var jag ombord Shield of Straw inledningsvis. Det är en löjligt enkel premiss som inte borde gå att misslyckas med. Men även om jag uppskattar sättet Miike vill pröva olika saker så är kanske inte Hollywood-filmen hans starka kort. Filmen har ett par fantastiska actionscener – mest placerade i början av filmen – och i synnerhet minnesvärd är en duell på motorvägen mellan en man med pistol, en skenande buss, 350 polisbilar och en gammal hederlig nitroglycerin-truck.

Men filmen tappar helt enkelt fart och tempo. Det blir en jäkla massa humorbefriat gagg och tjafs mellan karaktärerna – ska de döda honom, ska de skydda honom, hatar de honom, hatar de inte honom – vilket aldrig får någon större effekt eftersom pedofilen själv förblir ett oföränderligt stört och av filmen avskytt monster.

Framför allt är det inte underhållande – istället blir det en besvikelse att behöva traggla igenom dialoger som inte bara är fullständigt klichéartade, de förklarar för oss exakt allt alla karaktärer tänker och tycker och känner hela tiden, och varför de gör det, så inget inneboende drama egentligen kan komma fram.

Om man bortser från den sedvanligt misantropiska filosofin om hur vi alla är monster på insidan, och så vidare. Miike har blivit äldre och vet att sensationalistiska åskådningar som dessa blir ganska fåniga att vältra sig i efter en viss ålder (har man inte brunnit upp måste man helt enkelt falna ut). Det finns därför något lite trött och rutinmässigt över Shield of Straw, som förstås också känner sig manad att (helt i onödan) klocka in på över två timmar. Jag tycker att den där scenen med den flygande bussen förtjänar en kortare film att vara med i.

 

Veckans stämningsbild.

fiskelycka

Inget napp, men det ryckte till lite.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *