Sexscener i filmer är i allmänhet ökända – överhuvudtaget är sex på film ett ökänt kapitel för sig. Jag tror det finns flera orsaker till varför filmer blir så sjukt osexiga när de blir explicit sexuella – i grund och botten tror jag det handlar om kameran – och det är kanske värt ett helt eget blogginlägg någon dag.
Förra veckan recenserade jag James Camerons klassiska Terminator och hintade åt ett uppföljningsinlägg (bortsett från recensionen av Terminator 2). Det var nämligen en sak jag inte nämnde: Sexscenen.
Sexscenen i Terminator är en av de mest bästsämsta filmscenerna någonsin. Den är å ena sidan fundamental för hela filmen, och uppföljaren. Den är å andra sidan skrattretande ful. Den är å ena sidan ömsint och känslig – å andra sidan otroligt ostig.
Ett ännu mer olustigt perspektiv får man om man tänker tillbaka på sitt filmtittande liv och inser att det här var mer eller mindre första gången man på riktigt såg sex på film – alltså sex som i en seriös beståndsdel av en historia, sex som mänsklig beteende, sex som hade med själva berättelsen att göra, och därmed också underhållningen av den.
Det är inte raketforskning, jag vet att många där ute vet vad jag pratar om. Som förpubertala små troll var vi många som såg Terminator och undrade vad i helskotta de höll på med där i den där sängen. Måste man klämma tag om lakanet sådär när man har sex? Varför håller Michael Biehn i Linda Hamiltons bröst som om han försöker balansera en vinglig Billy-bokhylla? Och varför tittar han på dem sådär konstigt koncentrerat, står står det något skrivet på dem? Och Linda Hamilton förresten, hon grinar och grimaserar som om hon genomgår en jobbig yoga-session efter att hon slagit sig på stortån. ”Kom igen nu, bara en liten stund till sen är det över!”
(Och vi ska inte tala om den ”finkänsliga” pianomusiken som inte har mer fantasi än att spela det militäriska Terminator-temat fast i en version som skulle kunna användas i en reklamfilm för en begravningsbyrå).
Men så har vi ju, å andra sidan, själva uppbyggnaden till scenen. Den är ju faktiskt riktigt fin, och den har till och med oväntade effekter. Naturligtvis är det inte speciellt vettigt att Reese (Biehn) och Sarah (Hamilton) plötsligt får igång den sexuella lusten på ett lortigt gammalt motell när de är jagade av en mordisk cyborg från framtiden som redan haft ihjäl hundratals oskyldiga människor och närsomhelst kan sparka in dörren och peppra sönder dem… men bortsett från det, så är det en fin liten scen.
De är ju nämligen två underdogs. Ingen av dem är speciellt bildade eller överdrivet smarta (”I don’t know tech stuff” som Reese säger). De har sexuell kemi, eftersom de är på rymmen och ändå inte har något att förlora; det är det gamla hederliga ”tänk om det var din sista kväll på jorden”-argumentet.
Som jag nämnde i min recension så tror jag det finns något av en ”female gaze” riktad på Reese – han är knappast den typiske machohjälten (i synnerhet inte om man jämför med andra hjältar i 80-talets actionfilmer) utan en mycket mänsklig person av kött och blod. Hans kropp är seg, smutsig och svettig och den reagerar som kroppar gör när de möter fysiskt våld – det krävs inte mycket för att dö.
Dessutom antyds det att han, eftersom han vuxit upp i en postapokalyptisk krigszon och aldrig haft en lycklig dag på jorden, förblivit oskuld hela livet – och det verkar Sarah gå igång på med (i sammanhanget väldigt snurriga) moderskänslor. Jag kan inte komma på en enda film (förutom, förstås, The 40 Year Old Virgin) som handlar om en vuxen man som aldrig haft sex. Det är överraskande, och rart.
(Och vänta lite, är det därför sexet ser så meckigt ut…? Hm, hm, hm).
Reese är överhuvudtaget en så fysisk figur att han nästan på en gång har något sexuellt över sig – och det verkar också som att Sarah redan från början känner en instinktiv attraktion till honom, en som inte ens försvinner när hon tror han är en galen kidnappare (ta den där scenen när hon biter honom i handen för att komma loss – djuriska impulser!).
Denna ”instinkt” kan också ha med ödet att göra – för Reese är ju bokstavligt talat skickad till dåtiden inte bara för att skydda Sarah, så att hon kan föda sin son, utan för att själv se till att sonen blir avlad. Det är faktiskt det hela filmen handlar om. Så den här sexscenen är faktiskt den centrala narrativa punkten i såväl ettan som tvåan.
Ju mer man funderar på det här desto mer intressant blir det – borde inte Reese redan misstänka att han är pappa till barnet? Och när han säger ”I travelled through time for you – I love you!” (en av många underbart ostiga repliker i filmen) kanske han redan vet att han är pappa till John – eller, varför inte, det kanske bara är en slags självövertalning när han nu är i den här sitsen då han plötsligt måste prestera.
Vi är förstås inne på överkursen i Terminator-kunskap nu, men vad sägs om denna psykologiska karamell – Reese, som kommer från framtiden och aldrig kan återvända, existerar på sätt och vis inte ens. ”I know he dies before the war” erkänner Reese när Sarah frågar om fadern till barnet, vilket innebär att det redan är förbestämt att Reese ska dö. Det är fritt fram för Sarah att pöka på. Han kommer ändå inte vara kvar speciellt länge.
Man kan notera att Cameron använder samma sexuella ”ha och kasta bort”-logik i Titanic (1997) där Kate Winslet har en fysiskt och själsligt orgasmisk relation till Leonardo DiCaprio – vars existens lägligt nog inte kan bekräftas, så hon kan slänga honom i vattnet som en förbrukad toyboy när hon är klar med honom. (Med den extremt Freudianska förnekelserepliken ”I won’t let go”).
Ett delkapitel i den stora boken om sex på film (som ingen skrivit än, vad jag vet) borde helt klart handla om olika regissörers neurotiska (och ständigt lika avslöjande) inställningar till sex. Hos Kubrick är sex en helt meningslös aktivitet. Spielberg kan inte ta i det med tång. Alla David Lynchs filmer handlar egentligen om det och i Disneyfilmerna hittar man det i alla de där ögonblicken när man säger ”Ööööh, vad menar de med det där egentligen?”.
Cameron, som praktiskt nog bara har gjort åtta filmer, tenderar att skildra sex som om det egentligen inte handlar om sex i första hand – jag har inte sett alla på ett tag, men jag vet att sex kommer i formen av missförstånd och förväxlingshumor i True Lies (1994) och det är något med Ed Harris konstanta referenser till underkläder i Avgrunden (1989) – ”Hold on to your pantyhoes!” – som inte lämnar mig i fred.
Hursomhelst. Vi har kommit in på ett, lite, annat ämne.
Sexscenen i Terminator kanske är den sista scenen man tänker på när man tänker på den filmen, men det är faktiskt den kanske viktigaste i hela filmserien. Hade det inte varit för detta one night stand så hade John Connor inte fötts och det hade inte varit någon film. Scenen är så ömklig att jag tycker om den, men så awkward att jag aldrig riktigt kan titta på den utan en skämskudde. Och som sexualupplysning är vi nog många som kan hålla med om att den är mer förbryllande än inspirerande.
FREDRIK FYHR
*
Scenen:
3 svar på ”Scenen: John Connors tillblivelse (The Terminator, 1984)”