Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

Matir Moina (2002)

lerduvan film

35starrating

Regi: Tareque Masud

I 60-talets Bangladesh – då landet var en del av ett islamistiskt Pakistan – lever olika människor i olika åldrar med olika relationer till Allah i de vibrerande veckorna innan det inbördeskrig bröt ut som skulle leda till landets självständighet

För några månader sedan kom någon med en bra truism i podden Lilla drevet – man behöver inte gilla islam bara för att man är tolerant. I grund och botten är det vad den bengaliska filmen Matir Moina (titeln översätts till ”lerduvan” på svenska) handlar om – Filmen blev populär i Cannes, förbjöds i hemlandet Bangladesh och visades inte där förrän något år senare i en fult censurerad version.

Det är ändå bättre än i Sverige, där den vad jag vet aldrig visats på bio eller ens i TV. Det är absurt. Mer än politisk ängslan (filmen är inte alls islamofobisk) tror jag det måste handla om att ingen känner till filmen, eller ansåg att den var för smal när det begav sig, trots att den var högaktuell och uppmärksammades åtminstone i New Yorks kultursväng där den var ett behövligt pussel i den emotionella oron efter elfte september-attackerna.

Filmen är ett enkelt litet panorama-drama om ett par olika karaktärer som har olika syn på tro; temat är religion, ortodox och icke-ortodox, kärleken till gud och livet kontra rädslan för gud och (därmed) livet; vad alla typer av ismer gör mot människor, också politik. Där helheten är lite grovhuggen och förenklad finns också en svävande och lyrisk stämning med poetiskt foto, vackra landskap och många sånger där symbolik vaggas in i texter med religiös mysticism; i en glad duett grälar en man och en kvinna om vad Allahs mening med människan är med förbluffande enkla ord.

Filmen utspelar sig i 60-talets Bangladesh alldeles innan det inbördeskrig utbröt som skulle leda till statens självständighet. Ännu är det dock ett islamistiskt styrt land där stränga mullor och imamer lär ut världsfrånvända sagor till barn. De blir förfärade av det hinduiska nonsens de finner i den glada pojken Rokon (Russell Farazi), som inte kan hejda sin fantasi och sin entusiasm inför livet – de tvingar honom att nästan dränka sig själv i en kall flod, smutsig som Ganges, för de är övertygade om att han är besatt av en ond ande.

Rozon, en central biroll, är vän till Anu (Nurul Islam Bablu), en annan pojke som inte vet mer om islam än att det är vad han lär sig i skolan och att det därför är viktigt. Kazi har hamnat på den stränga skolan via sin pappa Kazi (Jayanto Chattopadhyay) som är djupt bunden till de inskränkta regler som en världsförnekande trosuppfattning innebär. I hans ledsna blick verkar dock en oro finnas som snarare liknar ägandebegär – han är nöjd med sin trofasta, om än tyst tvivlande fru Ayesha (Rokeya Pranchy) och han oroas av den yttre världen och att Kazi ska påverkas av den. Liksom många män som vill vara en kung, om än så på sin pyttelilla plätt på jorden, håller han i ett kort koppel om alla i sin närhet. Likt en Oz-trollkarl är han också en läkare i den lilla byn familjen bor i – och han ger medicin till sjuka och därefter säger att de blir friska ”om Gud vill”.

Familjen förblir vårt ankare men lika många sidofigurer, och enskilda stunder som tycks mer ovidkommande, är minnesvärda i filmen som påminner, inte så lite, om Pather Panchali (1955) den första delen i Satyajit Rays Apu-trilogi – familjeenheten, och sättet kameran rör sig i huset, är snarlik, och likaså är de emotionella stunderna, när livet går i moll och det verkar som att den där guden i himlen tar mycket mer än han någonsin kommer att ge.

En skillnad är att den här filmen bär på en annan social och politisk angelägenhet. Det är en film som ifrågasätter blind hängivelse – inte på bara på islam utan även på till exempel politik; Anu har en farbror, Milon (Soaeb Islam) som entusiastiskt hänger sig åt texter av Mao och när landets första demokratiska val störtas av militära krafter nalkas är han den förste att bege sig ut och strida – och det är föga troligt att han ska återvända med livet i behåll. Ayesha, som i sitt tysta betraktande förblir den klokaste karaktären, har tårar i ögonen och försöker, med en mors snälla inlindande ord, förklara att hon inte har någon strid att bekämpa – hon har bara sitt liv, och sin familj.

Om Milon är naiv är Ayeshas man Kazi lika naiv när han tror att den muslimska militären måste vara god eftersom de ju är muslimer. Inte ens när han hör gevären smattra och röken stiga i fjärran från brända hus vågar han tvivla i sin övertygelse. Så nära hans hjärta ligger övertygelsen om islam som en suverän idé att han står stilla framför ett skenande tåg som om han väntar på att få det i ansiktet.

Filmen blev förbjuden i Bangladesh på grund av ”religiös okänslighet” (men visades alltså med ett par klipp i en ovärdig version på 84 minuter där slutet inte ens är med). Man skulle kunna tro att det här är en urblekt liberal historia som slentrianmässigt och etnofobiskt kritiserar islam, men det är svårt att kalla filmen för islamofobisk eftersom regissören Tareque Masud var muslim själv. Snarare är det en objektiv film gjord av en filmskapare med många hästar hemma. Detta var den första spelfilmen från Masud som slagit igenom med prisbelönta dokumentärer. Han byggde filmen på egna erfarenheter (också hans far var strängt religiös och tvingade honom på islamistisk skola när han var liten) men han var van vid att visa människor för oss, snarare än förklara dem, och titelns lerduva hänvisar till en sång med texten ”Lerduvan förbannar Allah som gav henne vingar/lerduvan är fånge i sin kropp och längtar ut” – vilket också viskar om en andlig övertygelse i grunden.

Masud var en pionjär för independentfilmen i Bangladesh, men hann bara göra två långfilmer till innan han dog i en bilolycka; hans hyllades av hundratals och hans manusskrivande hustru Cahterine har ännu en fond vid liv. Jag föreställer mig att du som läser detta aldrig hört talas om honom, eller den här filmen, eftersom jag själv inte hade det förrän nyligen.

Det är en vacker film som gjordes under en tid som präglades av en problematik vi fortfarande drar efter oss med överdrivet dyster tydlighet. Det är en skildring av människor som brottas med idén om något högre och tanken om en bättre värld. Allt det orättvisa och vidriga som sker i övertygelsers namn, men också det oundvikliga i att övertygelser bor i våra bröst, tynger ner oss till jorden under våra fötter och gör oss till människor. En värld utan drömmar och lovsånger är ingen människas värld.

FREDRIK FYHR

*

mm

MATIR MOINA

Originaltitel, land: Matir Moina, Bangladesh/USA.
Urpremiär: 17 maj 2002 (Cannes).
Svensk premiär: –
Speltid: 97 min. (1.37).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: 35 mm/35 mm/1.85:1.
Huvudsakliga skådespelare: Nurul Islam Bablu, Russell Farazi, Jayanto Chattopadhyay, Rokeya Prachy, Soaeb Islam, Lameesa R. Reemjheem, Moin Ahmed, Md. Moslemuddin, Abdul Karim, Shah Alam Dewan, Golam Mahmud, Pradip Mittra Mithun.
Regi: Tareque Masud.
Manus: Catherine Masud, Tareque Masud.
Producent: Marin Karmitz, Catherine Masud.
Foto: Sudhir Palsane.
Klippning: Catherine Masud.
Musik: Moushumi Bhowmik.
Scenografi: Sylvain Nahmias.
Kostym: Masuda Kazi.
Produktionsbolag: Audiovision, MK2 Productions.
Svensk distributör: 

Ett svar på ”Matir Moina (2002)

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *