The Duke of Burgundy 2starrating

duke of burgundy videosöndag

2starrating

Regi: Peter Strickland

Två kvinnor har ett sadomasochistiskt förhållande i en stor gammal herrgård. En av dem har tråkigt, den andra inte. Slut på intrig.

En gång drömde jag att jag var på väg mot en fantastisk plats – allt verkade lyriskt och jag såg märkliga, mystiska saker hända omkring mig; någon tog mig i handen och vi gick runt ett hörn och var plötsligt på ICA, studerade priset på bananer och lyssnade efter reapriser i högtalarna. Det var ett otroligt antiklimax.

En liknande upplevelse hade jag med The Duke of Burgundy, en ofantlig film rent visuellt – den balanserar över knivseggen som skiljer snygg från vacker och förblir båda – som handlar om två kvinnor som har ett sadomasochistiskt förhållande i en herrgård. Filmen tycks dofta av siden, blomjord och nylon – gång på gång täcks bilden av fjärilar, de vackra flygfän som sprider vingarna efter att ha varit larver i sina puppor.

Jag tror att manusförfattaren och regissören Peter Strickland fiskar efter en symbolism där, om än hypotetisk och lös. En av kvinnorna vill bryta sig fri ur sin fångenskap? Hm? Ja, nej? Eller, och det här är nog minst lika troligt, kanske fjärilen bara är en cool, halväcklig visuell metafor utan annan poäng än sin coola halväcklighet – det funkade ju i När lammen tystnar liksom.

Filmen, som har gått sina festivalrundor och nu finns på brittisk import-DVD/BluRay, har fått en hel del bra recensioner av de slag som alltid vill ge en förståelig klapp i ryggen åt indiefilmer med konstnärliga anspråk. Själv tycker jag att den här filmen är ungefär lika underhållande och innehållsrik som ett Kinderägg. Strickland letar upp och ner och till höger och vänster efter en mening med sina vackra bilder men de gömmer lik förbannat ingen substans. Berättelsen om de två kvinnorna är intressant till en början, ända tills vi inser att de bara är skyltdockor i en story som Strickland egentligen är helt ointresserad av. Liksom ett hipsterband från LA, som efterhand säljer sina låtar till Vodafone, kan han skapa ett habilt groove, men mest handlar det om att se lite ball ut medan man står där och gapar i sina solbrillor.

Ett annat tydligt tecken på anti-originalitet är filmens retro-look som är nästan vämjeligt noggrann. Jag läser att Stricklands tidigare film – Berberian Sound Studio (2012) – var en indirekt hyllning till gamla italienska giallo-filmer från 70- och 80-talet. Strickland är helt klart kvar där. The Duke of Burgundy ser ut som en lortig gammal porrfilm från 70-talet redan från förtexterna – som med fluffig musik (av Cat’s Eyes) bjuder på en fejk vintage estetik med pauser för texterna i retro-font som om Quentin Tarantino inte redan var först till kvarn med det i början av Death Proof – jag förstår inte varför man vill göra det en gång till (dessutom var Death Proof gjord på film, Duke of Burgundy är fotad digitalt).

Strickland är mer än medveten om sina egna dekadenta smaklökar – i en biroll använder han Monica Swinn, som brukade vara leading lady i filmer gjorda av den gamla porr- och exploitationfilmaren Jess Franco (i vissa kretsar en legendarisk figur). Här säljer hon sexleksaker till vårt par i huvudrollen.

Ja, jag kanske borde nämna den mycket kortfattade intrigen. Danska Sidse Babbett Knudsen spelar Cynthia och italienska Chiara D’Anna spelar Evelyn. De har alltså saddo-sex i en herrgård. Cynthia är dominatrix och Evelyn är underordnad. De följer ett manus och har ett kodord (”Pinastri”, italienska för ”släpp ut mig” – extra lämpligt om man är inlåst i en kista). Till vardags sysslar de med fjärilsforskning och deltar i extremt stela och tillknäppta föreläsningar (där skyltdockor bokstavligt talat ”sitter” i publiken – för, varför inte liksom).

Skuggan av en konflikt finns mellan Cynthia och Evelyn. Det är nämligen så att Evelyn är jättejättejätte-undergiven och åmar sig som en daggmask för att få höra Cynthia taskiga saker – men Cynthia har inte riktigt hjärtat med sig, utan stirrar uttråkat ut i luften medan hon säger lovar att använda Evelyn som en mänsklig stol. ”Ja, ja, jag ska kissa dig i munnen” säger hon (implicit) medan hon verkar undra hur hennes liv kunde bli så här tråkigt. Och i den ”vanliga” världen så är det snarare omvända roller – Evelyn är den som har makt över Cynthia, som är fast i hennes kärleksfälla, oförmögen att slå sig fri och göra något av sitt liv.

Men nu är jag generös och ger Strickland handen han vill ha av sitt finger. De här sakerna antyds men filmen går aldrig in på relationen i någon explicit mening – det blir alltså aldrig ett drama, eftersom karaktärerna inte har några ordentliga dialoger. Det mesta är en utdragen och efterhand väldigt tråkig serie utfyllnadsscener – fjärilar flyger i slow motion och Cynthia och Evelyn har samma s/m-förspel om och om igen, lite mer fjärilsflax och så åker vi in i mörkret mellan benen på Cynthia i en random drömsekvens – where no man has gone before! – och det är bäst du är imponerad av filmen vid det här laget för annars känner du verkligen att du börjat slösa din tid.

Vi lär oss, alltså, om Cynthia och Evelyn att de är ett par som har en ganska otillräcklig relation. I en (1) dialogscen talas det om otrohetsaffär, men det mesta är bara tröga (vissa förvisso snygga) bilder som lever på det tilltänkt kittlande i att se två kvinnor ha sadomasochistiskt sex – för det är ju tydligen väldigt pikant i vissa kretsar. Det är varken mer eller mindre vad filmen är: En snygg hypotes utan poäng.

Ett par saker gick genom mitt huvud medan jag mer och mer frustrerat och uttråkat betraktade filmen. Dels faller den under kategorin varför sex aldrig fungerar på film, det vill säga filmens voyeur-aspekt: Att hålla på och syssla med s/m kanske är jättespännande, men om man är den som tittar på när andra gör det så ser det ju väldigt tramsigt ut. Bristen på humor och det ceremoniella arthouse-allvaret är klaustrofobiska komponenter i den här filmen.

En annan sak jag tänkte på var att de där gamla exploitationfilmerna inte heller hade någon substans. De bestod också av en massa utfyllnad och var upptagna med att imponera med visuellt tingel-tangel, skenkonstnärliga poser och billiga löften om sex som aldrig infrias (så värst mycket sex blev det inte då och inte nu heller). Jämför man med mer påkostade sensationalist-filmer så kan man konstatera att detta är en tekniskt sett mer ambitiös film än Fifty Shades of Grey men betydligt mer oärlig och pretentiös.

Men på sätt och vis är det en lyckad imitation av en dålig film. Jag irriterar mig på slöseriet, i synnerhet när den italienska 70-talsestetiken går att föra vidare i en mycket spännande ny film-evolutionskedja, om man har en personlig drift och en egen vision – som Hélène Cattet och Bruno Forzani visat med sina mästerliga psykodraman Amer och The Strange Colour of Your Body’s TearsThe Duke of Burgundy är bara paketet, syntesen, de gulnade tidningarna i papperskorgen; en gammal, trasig cinematisk karaokemaskin á la kult.

FREDRIK FYHR

*

dukepos

THE DUKE OF BURGUNDY

Originaltitel, land: The Duke of Burgundy, Storbritannien.
Urpremiär: 6 september 2014 (Toronto International Film Festival).
Svensk premiär: 17 juli 2015 (preliminärt).
Speltid: 104 min. (1.44).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW (DI)/DCP(?)/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Sidse Babett Knudsen, Chiara D’Anna, Fatma Mohamed, Eugenia Caruso, Monica Swinn, Kata Bartsch, Zita Kraszkó, Eszter Tompa.
Regi: Peter Strickland.
Manus: Peter Strickland.
Producent: Andrew Starke.
Foto: Nicholas D. Knowland.
Klippning: Matyas Fekete.
Musik: Cat’s Eyes.
Scenografi: Peter Sparrow.
Kostym: Andrea Flesch.
Produktionsbolag: Rook Films, Pioneer Pictures.
Svensk distributör: NonStop Entertainment.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *