Dying of the Light 1starrating

dying of the light

1starrating

Regi: Paul Schrader

CIA-veteran som blivit gammal och dement ger sig av till Rumänien för att hitta sin nemesis – en islamistisk terrorledare som alla utgått från varit död i 22 år.

Regissören till denna film, Paul Schrader, samt de två huvudrollsinnehavarna – Nicolas Cage och Anton Yelchin – har avsagt sig Dying of the Light. Anledningen är att producenterna bannlyste Schrader från efterarbetet; de stal praktiskt taget filmen ifrån honom, klippte ihop den, mixade ljudet och satte musiken helt utan hans inblandning. Som munkavle fanns kontraktet Schrader själv skrivit på, som hade en klausul som förklarade att bolaget kunde stämma honom om han skulle uttrycka sig på ett sätt som de skulle kunna uppfatta som kritiskt.

Jag har all förståelse i världen för att han är upprörd, och att Cage och Yelchin (samt exekutivproducenten Nicolas Wending Refn) backat upp honom med en passiv-aggressiv T-shirtprotest (de skrev på samma lömska kontrakt).

Men sanningen är de faktiskt har tur. De kan se på den här filmen och säga att den inte är deras fel. De har uppmuntrat folk till att inte se den. Låt mig göra detsamma: Se inte den här filmen. Den är nämligen ett slöseri på tid. Seg och osmaklig som gammal kinamat och stinkande som gårdagens sopor. Inte ens i svensk media har man velat uppmärksamma filmen, vars skurk spelas av Alexander Karim (som ju spelade Vanheden 2.0 i Den perfekta stöten). Inte ens den ”svenska vinkeln” har lockat de vanligen så taktlösa nöjesjournalisterna; här verkar det som att ingen har hjärta att strö salt i såren.

På papperet ser Dying of the Light ut som en lovande spionthriller – och det är också som manusförfattare som Schrader är bäst; inte minst i samband med Martin Scorsese har han skrivit lysande berättelser om män som blir offer för sina egna macho-psyken. Hans manus till Taxi Driver och Tjuren från Bronx är som små romaner i egen rätt.

Man kan även se liknande tendenser i den här fonden: En till åren kommen CIA-veteran vid namn Evan Lake (Nicolas Cage) är frustrerad över att de senaste sex åren arbetat från sitt skrivbord, på grund av att hans chefer (som han föraktar eftersom de bara drivs av politiska intressen) inte har engagemang eller tilltro nog att ge en medelålders man farliga uppdrag. 22 år tidigare blev han berömd för ett uppdrag som fortfarande traumatiserat honom – han blev nästan avrättad när han hölls som gisslan av Al Qaeda-liknande terrorledaren Muhammad Banir (Karim) som han sedan dess är övertygad om fortfarande lever, fastän alla utgår från att han dött i räddningsoperationen (en av många ofrivilligt komiska, nästan Nakna pistolen-liknande repliker kommer från Cage när han fräser ”How do you know that was really Banir’s body? I didn’t see a head!”). Filmen igenom har Cage ett troll-liknande högeröra, som ska vara resultatet av hans skador från fångenskapen.

När det visar sig att Evan lider av begynnande demens så brinner det verkligen i knutarna; cheferna bestämmer att han ska pensioneras medan han själv (via unga kollegan Yelchin) planerar ett helt eget uppdrag, som går ut på att på egen hand åka till Rumänien för att hitta Banir, som förstås lever och också är sjuk; Karim spelar terrorledaren i ett bortom komiskt framträdande (återigen Nakna pistolen-värdigt) i urusel gamlings-make-up (den spänstiga Karim ska ju vara 22 år äldre) mestadels från en stol som han ständigt hasar ner i utan att orka komma upp: När han med komiskt tillgjord gamlingsröst gaggar att ”oj, oj, nu är det dags för bön” då tror man att man tittar på ett avsnitt av ”Partaj”.

Det är förstås svårt att ordentligt kritisera en film som praktiskt taget bara är halvfärdig. Det märks verkligen att Schrader inte färdigställt filmen – den dumma klippningen länkar fyrkantigt ihop scenerna utan att någonting som händer i dem någonsin blir betonas, vilket gör att vi bara ser en långtråkig serie dialogscener utan tematik eller röd tråd (och dessutom ligger ett avskyvärt public domain-liknande soundtrack över ljudspåret) och känner man sin Schrader rätt så hade han säkert velat göra en film som handlar mer om vem huvudpersonen är, inte vad han gör; som filmen är nu är den en heroisk pro-USA-film där huvudpersonen dissar Obama som om det vore en bra sak, när det i själva verket nog är menat att han ska vara en slags antihjälte; kanske Dying of the Light skulle vara något av en svart komedi, vilket skulle förklara den på många sätt komiska premissen med en dement gubbe som letar efter en man som alla säger är död.

Samtidigt kan man inte säga att grundmaterialet är så himla imponerande heller. Schrader har alltid varit en bättre manusförfattare än regissör och en majoritet av alla filmer han regisserat – från American Gigolo (1980) till senaste fiaskot The Canyons – har präglats av en trög styltighet, som om hans sinne inte alls är synkroniserat med visuellt berättande.

Också scenerna i Dying of the Light, som de är regisserade, passerar förbi med den typen av finesslösa fyrkantighet man ofta hittar i Schraders filmer – inget blir väl bättre av att Cage är på ett ganska sedvanligt humör, i en roll som kräver att han håller tillbaka på trycket eftersom läkaren varnat honom för följande symtom: Sporadisk förvirring, minnesförlust, stora humörsvängningar och irrationella vredesutbrott. Karaktären har alltså fått en sjukdom som gjort honom till Nicolas Cage. Att han vid några tillfällen har på sig en sådan där ryssmössa – som nästan bara tokiga personer har på film – ger inte Schrader mer trovärdighet som regissör.

Här finns ett par sekvenser (men inte nog för att det ska bli underhållande) som blir enbart komiska på det nu väl igenkännbara Cage-sättet – Som när han på en rökfri rumänsk restaurang måste fimpa en cigarett (i ett vinglas) efter att ha utbrustit att ”hela jävla Rumänien är ju en röksektion” – och sekvenser som är enbart jobbiga att se; som när Irene Jacob, en gång förärad att vara i Kieslowskis filmer, här med nästan fullständig likgiltighet måste vara Cages gamla rumänska flamma och kyssa honom i en scen som känns märkligt klippt (ungefär som att deras läppar aldrig möts).

Komedin stegrar mot en hysteriskt rolig final där en spasmisk Cage mumlar med dement brainfreeze mitt emot en spasmisk Karim som rycker nedsjunken i en stol. Dialogen de för är fullständigt obegriplig eftersom båda två har gått in i en diffus dvala där de svamlar nonsens. Det är svårt att tro att filmen ska bli mer komisk än så – men så toppar den sig själv med en skottlossningsscen som tagen rakt ur en Sharknado-film.

Filmens budget låg på (det i Hollywood nästan minimala) fem miljoner dollar. En av miljonerna gick direkt till Cage, så han kan väl inte klaga mer än Irene Jacob (som väl bara fick fickpengar och en puss av Cage) eller Alexander Karim (som kan köpa en skämskudde för pengarna han fick för den här rollen). Genom sin orättvisa behandling har dock Paul Schrader lyckats med konststycket att göra en usel film och komma ut med hedern i behåll. Det är alltid något.

Hursomhelst. De har alla rätt i vad de säger: Du ska inte se den här filmen.

FREDRIK FYHR

*

dol

DYING OF THE LIGHT

Originaltitel, land: Dying of the Light, Bahamas.
Urpremiär: 5 december 2014 (USA).
Svensk premiär: 11 maj 2015 (DVD)
Speltid: 94 min. (1.34).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW 2.8K; DI 2K/DCP/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Nicolas Cage, Anton Yelchin, Alexander Karim, Irène Jacob, Adetomiwa Edun, Aymen Hamdouchi, Claudius Peters, Robert G. Slade, Geff Francis, Silas Carson, Serban Celea, Derek Ezenagu, Sharif Sharbek, Tim Silano, David Lipper, George Remes.
Regi: Paul Schrader.
Manus: Paul Schrader.
Producent: Scott Clayton, David Grovic, Gary A. Hirsch, Todd Williams.
Foto: Gabriel Kosuth.
Klippning: Tim Silano.
Musik: Frederik Wiedmann.
Scenografi: Russell Barnes.
Kostym: Oana Paunescu.
Produktionsbolag: TinRes Entertainment, Over Under Media.
Svensk distributör: Noble Entertainment.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *