Hot Pursuit 15starrating

hot pursuit videosöndag

15starrating

Regi: Anne Fletcher

En ängslig, nitisk polis ska skydda en hetlevrad maffiafru på den farliga vägen genom Texas (hon ska vittna i Dallas) medan de jagas av korrupta poliser och maffiatorpeder. Det blir skrik, trams och flams.

Jag tål en korkad film, men inte en villkorslöst korkad film. Den här filmen vill så lite att den tror den kan komma undan med ingenting. Den vill vara en dum, fånig liten komedi och den lyckas aaalltför väl. Den är onekligen dum och fånig – idiotisk och infantil, är nog de rätta orden – och det enda ”positiva” som egentligen går att säga om den är att ribban inte var så hög till att börja med.

Den följer en formula som andra filmer följt bättre, så man kan enkelt se allt denna gör fel – Hot Pursuit är en buddycop-jaktfilmsroadmovie full av Dum och dummare-humor med två kvinnor i huvudrollen och därmed per automatik, tror jag tanken är, med en ”kvinnlig blick”. Tänk er Thelma & Louise, fast helt värdelös.

Reese Witherspoon spelar en ängslig polis som är orealistiskt nitisk; hon ska skydda en maffiafru (Sofía Vergara) av typen som inte vill skilja sig från sin väska med skor när de attackeras av diverse gangsters som vill ta kål på dem. Skämten bygger mest på att de hånar varandras kroppar – Reese är kort som en dvärg och tydligen väldigt ful, medan Sofía är en kurvig mamacita som ”speak-a-like-diies” och vet vad män tycker om. (Jojo, visst, de ska lära sig att det finns mer under ytan i ett par sentimentala scener – men inte innan vi avverkat hela registret av skämt om mens, bröst, rumpa och muff – allt sådant som en film med kvinnor i huvudrollen ju bara måste handla om).

Jag tror faktiskt man skrivit manuset genom att ta Thelma & Louise scen för scen och sagt ”hur ska vi göra det här dåligt”? Istället för att den ena kvinnan är förbisedd av sin sluskige man – låt henne vara en dum gangsterfru som egentligen inte vet bättre. Istället för att den andra kvinnan är smart och cool – gör en nidbild av en paragrafryttare. Istället för att de sätter det sexistiska drägget på plats – låt honom kalla dem flator och ange dem till polisen. Istället för att den sexiga hunken de plockar upp rånar dem – låt han vara ett kap de kan håva in och ta med sig hem för att lösa singelproblemet.

Har du förresten inte sett Thelma & Louise – och undrar vad jag pratar om – så glöm alla tankar på Hot Pursuit och se den fina filmen. Är du sugen på mer roadmovies om omaka par (där ett är vittne och ett är polis, dessutom) se då Martin Brests Midnight Run (1988), som Hot Pursuit också snor av bäst den kan. Och vill du se åtminstone en till actionfilm med två omaka kvinnor, avrunda med The Heat som har välskrivna karaktärer och är lika rolig som underhållande.

Men spendera inte dina surt fördärvade slantar på Hot Pursuit, en film som är så slarvig och odsiciplinerad att den inte förtjänar en publik. ”Oh damn” säger Reese Witherspoon ironiskt när hon tabbat sig i eftertexternas blooper-reel, ”and I was doing the performance of a lifetime!”

Det är liksom ingen som tar det på allvar. Det märks. Det hade kunnat innebära en kul film ändå, men nu märks det. De som har gjort Hot Pursuit har haft enormt mycket mer roligt än de som kommer tvingas genomlida den.

Ett gigantiskt problem är att karaktärerna helt enkelt inte fungerar. Cooper – som Witherspoons rollfigur heter – ska vara en fröken duktig-figur som vill göra rätt men som har så fyrkantiga metoder att saker går fel. I filmen är hon bara en tjattrande Kalle Anka-figur som neurotiskt springer på väggarna när hon inte rabblar sifferkombinationer som en lotto-maskin – inte det minsta ansträngning finns att göra denna karaktär hyggligt verklig; det är bara pajigt trams som snart blir hejdlöst enerverande. (Jag hade kunnat säga samma sak om Vergaras framträdande, men hon har ju en väl etablerad tradition av slentrianmässiga latino-fördomar att luta sig mot).

Inte nog med att karaktärerna inte går att tro på, de gör så orimligt dumma saker att man vill kasta saker på duken. Det finns få saker som är så irriterande som situationshumor med situationer ingen människa någonsin skulle hamna i eftersom människor i allmänhet är för smarta. Ta, till exempel, scenen när duon ska ta sig förbi en vägspärr genom att smyga förbi utanför vägen, i den omkringliggande vassen. Smart, eller hur? Skulle du inte också sätta på dig ett renhuvud och börja göra konstiga djurläten så att folk ser åt ditt håll och undrar vem som smyger omkring i vassen och låter?

Eller, vänta, jag vet att du säkert kan relatera till den där scenen där folk jagar varandra på ett kasino, drar fulladdade vapen och hotar varandra mitt bland folk utan att en enda människa noterar något.

Så vi har att göra med ett manus som ingen orkat anstränga sig med, och en serie scener man filmat snarare än regisserat – och värdelöst klippt, med ryckiga närbilder hit och dit utan visuell logik. Det är en odräglig och cynisk produkt från Reese Witherspoon, som har producerat filmen via sitt egenstartade företag Pacific Standard – vars poäng är att lyfta fram vettiga kvinnoroller; efter ha startat fjolåret med Wild och Gone Girl försöker de nu göra en fjantig crowdpleaser, förmodligen för att visa att filmer med och för tjejer får vara fjantiga och oseriösa också.

Visst får de det. Jag är den förste att uppmuntra fåniga komedier – jag var en av få kritiker som gillade The Other Woman, till exempel – men det måste någonstans vara en ärlig och genomarbetad film som åtminstone har en egen logik. Hot Pursuit är bara dålig. Den tunna konflikten – om de korrupta poliserna och den egentligen frånvarande maffiabossen som såklart ändå, på något sätt, måste kopplas ihop i jakten – är så rutinmässig att man kan somna och drömma en bättre final.

Den här filmen har floppat i USA då den dumdristigt försökt konkurrera med Mad Max: Fury Road (en skrattretande överlägsen film, både som roadmovie och som feministisk underhållning) och Pitch Perfect 2, en helt okej film som ändå stolt tornar upp sig som ett chick flick-mästerverk framför Hot Pursuit – en film av kvinnor, med kvinnor och för idioter.

FREDRIK FYHR

*

PS.

Manuset till den här filmen, ser jag i efterhand, är skrivet av två män.

 

hp

HOT PURSUIT

Originaltitel, land: Hot Pursuit, USA.
Urpremiär: 7 maj 2015 (Kroatien, Israel, Kuwait, Libanon, Makedonien, Filippinerna, Portugal, Serbien, Singapore).
Svensk premiär: 22 maj 2015.
Speltid: 87 min. (1.27).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: 35 mm/D-Cinema/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Reese Witherspoon, Sofía Vergara, Matthew Del Negro, Michael Mosley, Robert Kazinsky, Richard T. Jones, Benny Nieves, Michael Ray Escamilla, Joaquín Cosio, John Carroll Lynch, Jim Gaffigan, Mike Birbiglia, Vincent Laresca, David Jensen, Evaluna Montaner, Marcus Lyle Brown.
Regi: Anne Fletcher.
Manus: David Feeney, John Quaintance.
Producent: Dana Fox, Bruna Papandrea, Reese Witherspoon.
Foto: Oliver Stapleton.
Klippning: Priscilla Nedd-Friendly.
Musik: Jake Monaco, Zach Robinson (”additional music”).
Scenografi: Nelson Coates.
Kostym: Catherine Marie Thomas.
Produktionsbolag: Warner Bros, New Line Cinema, MGM, Pacific Standard.
Svensk distributör: SF.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *