Tomorrowland: A World Beyond 3starrating

tomorrowland

3starrating

Regi: Brad Bird

Tonåriga vetenskapsnörden Casey (Britt Robertson) finner en mystisk knappnål som leder henne till en gammal surgubbe (George Clooney) som hon delar öde med – tillsammans ger de sig av på jakt efter ett en gång perfekt samhälle, som finns någonstans mellan tid och rum, där vår dödsdömda mänsklighet kan räddas från undergång.

Inbördeskrig, religiös terror, ekonomisk kris, väderkaos och en mänsklighet på väg att utplåna sig själv – finns det någon möjlighet till en positiv framtid för människan?

Kanske i en Disneyfilm.

Studion har med Tomorrowland: A World Beyond producerat en fantasyfilm om verkligheten som bygger på så svarta och påtagliga orosmoln att det ska bli ett nöje att höra hur den slovenska filosofen och sporadiska filmtittaren Slavoj Žižek tolkar den när nästa YouTube-video ploppar upp.

Det är en ojämn film, men den har det där omisskänneliga ”någontinget” som en viss typ av amerikansk mainstream-film kan ha. En storögd och gammaldags, Spielberg-influerad känsla av att vi ger oss av på en bumpy ride – det är en film där dagen är full av mysterier och natten är en spännande upptäcktsfärd och så länge jag undrade vad som var på väg härnäst så höll den här filmen mig verkligen fången.

Den är regisserad av Pixar-regissören Brad Bird (som efter Järnjätten, Superhjältarna och Råttatouille gjorde sin första spelfilm för några år sedan, Mission Impossible: Ghost Protocol) – och han vet hur man skapar den där ”från 11 år”-stämningen jag minns från barndomen. Filmer som spelade på ens fantasi och fyllde en med förundran. Mycket hjälp kommer från talangen Britt Robertson som okomplicerat bär huvudrollen Casey, en smart tjej som tagen ur de där ungdomsserierna som gick på SVT:s sommarlovsmorgon. När hon upptäcker en mystisk knappnål, som utan förvarning visar henne en annan värld så fort hon rör den, då hajar man till.

Både kärlek, vetenskap och intuition tar henne framåt i denna resa i det okända som går via den icke tillmötesgående surgubben Frank (George Clooney) och Athena (Raffey Cassidy), som ser ut som en lillgammal tioåring men som vi vet måste vara en robot för vi vet att hon såg likadan ut när Frank var liten och första gången kom i kontakt med Tomorrowland.

Låter det mystiskt och lite förvirrande? Bra. Det är i mystiken som Tomorrowland fungerar. Bird har skrivit manuset med Damon Lindelof, som många känner ett lite oresonligt hat mot bara för att han är teasandets mästare. När den här filmen kastar sig in i sin intrig, vilket den gör tämligen fort, så blir den kvar i nuet nästan som en berusad person och den älskar idén om att förvirra åskådaren med saker vi inte förstår, bara för att suktande rusa vidare mot nästa mysterium lite för snabbt – alldeles precis så att vi inte riktigt hinner definiera vad i helskotta som hände alldeles nyss eller om något egentligen förklarats eller inte. Varje scen som går försvinner bakom filmens pågående nu i en dimma av odefinierbar dåtid – det är hela tiden framåt vi ska, via cliffhangern och den mysko twisten, men så heter ju filmen också Tomorrowland, ett ord som kan stå som symbol för alla Lindelofs narrativa principer.

Det är inget för den som gillar prydliga filmer. Innan den går mot sin final – som, såklart, blir en besvikelse – jonglerar Tomorrowland olika idéer, infall och händelseförlopp lite hipp som happ. Redan den okonventionella inramningen är överraskande – filmen kan bokstavligt talat inte bestämma sig för om den vill börja med Franks eller Caseys intrigtrådar men den börjar med att de är i samma rum, så vi förstår att de lär känna varandra någonstans på vägen. Och vägen börjar med att Casey hittar den mystiska knappnålen som gör att hon blir jagad av cyborgs med läskiga Musse Pigg-leenden – via en ganska kul actionscen i en gammal sci fi-bokhandel där det blir till att kasta stora R2 D2-enheter på varandra (de lyckas alltså till och med teasa om nästa Star Wars) – vilket i sin tur gör att hon träffar Athena, och därefter Frank, och ett kluster av exposition och babbel, innan det blir dags att fara iväg mot rymden (!) i en gammal rymdraket som finns inuti Eiffeltornet (!!).

Allt det här är underhållande och mysigt att dras med i. Säga vad man vill om Lindelof, det finns något obetalbart med att gå och se en sommar-blockbuster och bli överraskad och inte veta vad som ska hända härnäst. Filmen har ett urban fantasy-upplägg som har impulser som känns nya och hungriga, stilen känns bekant bara i sin vagt nostalgiska gamla matiné-stämning, och inte minst har filmen kul dialog på Knatte, Fnatte och Tjatte-smart nivå. Skådespelarna är också stora tillgångar – George Clooney bär en luggsliten farbrorscharm som passar bra med Robertson, som har en utstrålning som kameran älskar samtidigt som hon alltid behåller en naturalistisk och mänsklig känsla. Samma sak kan säga om trettonåriga Raffey Cassidy som på ett osannolikt träffsäkert sätt lyckas stjäla en stor del av sina scener som roboten som på ett ungefär lär sig förstå vad mänskliga känslor innebär.

Det filmen däremot inte har är en ordentlig skurk. Hugh Laurie (Dr. House) är där, så vi vet att han inte kan vara god, men han blir ändå ganska nyanserad för att heta något så Star Trek-klingande som Guvernör Nix. Han dyker upp i mitten av filmen, då man verkligen känner att vår trio i huvudrollen borde anlända till en central punkt av berättelsen men det blir aldrig speciellt tydligt vad filmen egentligen handlar om. Även om Tomorrowland är ett ”se och lär”-exempel för syskonen Wachowski angående hur man presenterar sin fantasyvärld ordentligt (deras Jupiter Ascending är antitesen till bra filmberättande) så börjar den till sist lida av törnrosbuskarna av exposition den snärjer in sig i, trots ett smart manus som försöker göra en grej av att alla ska hålla babblet kortfattat.

Helt kort måste Casey rädda världen, för den är (som vi alla vet) på väg mot en dyster framtid. Filmen försöker helt klart vara ”Hollywood-djup” (dvs. den gör referenser till populära ämnen, som miljöförstöring) men det förblir luddigt vad budskapet är: Världen kan bara bli bättre om vi ”tänker positivt” och förstör den maskin som förutsäger framtiden (som i sin tur är dålig bara så länge vi föreställer oss det). Typ, så. Det är tungfotat och långsökt men fungerar åtminstone bättre i bild än i ord.

Det är synd att Tomorrowland tappar bort sitt pathos i ett stök av babbel och förklaringar, för det finns sträckor av gammal hederlig filmmagi i den. Den innehåller rentav så mycket bra berättande och så många spännande bilder att jag rekommenderar den trots att den stora bilden inte är helt komplett. Det går inte att klaga sönder en film som trots allt ger en mysig och underhållande bioupplevelse.

FREDRIK FYHR

*

tml

TOMORROWLAND: A WORLD BEYOND

Originaltitel, land: Tomorrowland, USA.
Urpremiär: 9 maj 2015 (USA).
Svensk premiär: 22 maj 2015.
Speltid: 130 min. (1.30).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: F55, F65 RAW 4K; DI 4K/D-Cinema/2.20:1.
Huvudsakliga skådespelare: Britt Robertson, George Clooney, Raffey Cassidy, Hugh Laurie, Tim McGraw, Kathryn Hahn, Keegan-Michael Key, Chris Bauer, Thomas Robinson, Pierce Gagnon, Matthew MacCaull, Judy Greer, Shiloh Nelson.
Regi: Brad Bird.
Manus: Brad Bird, Damon Lindelof.
Producent: Brad Bird, Jeffrey Chernov, Damon Lindelof.
Foto: Claudio Miranda.
Klippning: Walter Murch, Craig Wood.
Musik: Michael Giacchino.
Scenografi: Scott Chambliss.
Kostym: Jeffrey Kurland.
Produktionsbolag: Walt Disney Pictures, A113.
Svensk distributör: Disney.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *