Maggie 2starrating

maggie videosöndag

2starrating

Regi: Henry Hobson

En tonårig tjej blir biten av en zombie och hennes pappa håller henne sällskap under de veckor då hon förvandlas.

En av de bästa scenerna i George A. Romeros klassiska och genredefinierande ur-zombiefilm Night of the Living Dead (1968) kommer mot slutet: Mamman, som vägrat acceptera att hennes lilla dotter blivit biten av en zombie och därför kommer att vakna upp som en själv, måste till sist möta sin zombie-flicka som utan pardon har ihjäl henne. Att det är jobbigt att se sina familjemedlemmar bli zombies, när den där oundvikliga epidemin kommit, är alltså känt sedan första början.

Ändå kommer här indiefilmen Maggie – med så celebra huvudpersoner som Abigail Breslin och Arnold Schwarzenegger i huvudrollerna – och försöker berätta om en pappa vars dotter blir biten av en zombie. Vilket betyder att hon förstås kommer att bli en själv. Vilket förstås är jobbigt för honom. Med ett simpelt manus och en långsam, mestadels obegåvad och totalt humorbefriad berättarstil försöker den här filmen övertyga oss om… ja, vad?

Det är en bra fråga. Å ena sidan har Maggie ett storykoncept som skulle kunna ge ett nytt perspektiv åt den här svårt nötta genren – för även om det finns alldeles för många zombiefilmer så är de flesta likadana och det finns ju alltid en möjlighet att göra något bra om man har en originell idé i bagaget. Som att göra en på sätt och vis helt vanlig tonårsfilm, till exempel, om Maggie (Breslin) och hennes ensliga sista veckor i livet innan hon blir en zombie.

Filmen skissar en post-apokalyptisk värld där zombieviruset inte verkar ha skapat så stor panik så mycket som en långsam, kvävande dödsångest. Människor sitter liksom bakom sina egna stängda dörrar och deppar, medan de nära och kära förvandlas till levande döda – en process som tydligen tar åtta veckor. Den lokala myndigheten i småstaden där Maggie bor med sina föräldrar har som regel att komma och knacka på och själva ta beslutet om de ska ”ta hand om” de infekterade eller inte – vilket betyder att de tas till en klinik som sägs vara detsamma som ett slakteri.

Filmen vill likt ett Bergman-drama fokusera på den dystra och existentiella ”vardagen” som Maggie upplever medan hennes kropp långsamt förmultnar, hennes ögon blir vitare och hennes matlust börjar försvinna för att så småningom börja bete sig ännu konstigare. Hennes styvmor Caroline (Joely Richardson) lagar mat, dricker ett och annat glas rött vin och beter sig som om allt är normalt – så gott hon förmår – och tröstar Maggies pappa Wade (Schwarzenegger) som bistert bär på vetskapen om att han kommer behöva blåsa huvudet av sin tonårsdotter.

Allt det här låter inte helt ointressant – åtminstone tycker inte jag det – men filmens stora problem är utförandet. Maggie är en stundtals plågsamt amatörmässig film. Manuset består av dialoger som är sparsmakade men meningslösa och de skapar aldrig något som helst drama att fokusera tankarna på – det enda vi ser är samma sak upprepat gång på gång för oss: Faktumet att Maggie håller på att bli en zombie, och att Wade försöker att acceptera det här, är det enda som vi får veta.

Det leder till en oerhört långdragen och monoton film där vi aldrig lär oss något mer än det vi redan förstår från början – och regissören Henry Hobson (som tydligen varit ansvarig för förtexterna till The Walking Dead och är krediterad som ”typograf” på Terrence Malicks The Tree of Life) gör inget bättre när han handfallet drygar ut speltiden med scener där Maggie går omkring på fälten i solnedgången och ser melankolisk ut – eller Wade går omkring på fälten i solnedgången och ser melankolisk ut – eller när själva solnedgången går ner över fälten och ser melankolisk ut – det blir till slut väldigt mycket fluffig, deppig yta men inte ett jota av substans. Det är som om filmen hela tiden försöker undvika sig själv och vi tittar mest på det stora hålet det lämnar efter sig. Som pricken över i:et saknar filmen all form av självmedvetenhet och ironi (alltid det största tecknet på ett amatörmässigt verk) så vid det laget Maggie möter sitt öde (det är ingen spoiler) så är man glad över att få komma ut ur biomörkret till en värld full av liv och rörelse.

Nu är det säkert många som undrar varför jag inte skrivit något om den rediga elefanten i rummet som förstås heter Arnold Schwarzenegger. Svaret är enkelt: Maggie är ingen Arnold-film. Det är en helt vanlig, tämligen skvalig indie-zombie-film som med hundra procents säkerhet hade kommit direkt på DVD hade det inte varit för att Schwarzenegger, av orsaker som för mig är okända, velat vara med i den här filmen.

Det känns dock lite efterblivet att vara fnissig om saken. Arnold har ju gått ut på en och annan lina i sin karriär och alla som jobbat med honom vittnar om att han har en jäkla hunger och entusiasm när han är på en inspelning – tydligen ska han vara en sådan där person som iglar sig fast på sina regissörer och är redo för allt, hela tiden. Snarare är det konstigt att han inte gett sig på en mer seriös roll förrän nu.

Det är svårt att tänka sig att han fått så mycket att arbeta med här. Schwarzenegger skådespelar inte så mycket i den här filmen – snarare går han in och ut ur rum och säger sina repliker medan scener kommer och går. Men med en bättre regissör hade han säkert kunnat leverera ett minnesvärt och fint porträtt – nästan alla Arnold-filmer jag vet som varit bra, och där han varit bra, har varit filmer med bra regissörer och nästan alla dåliga har varit gjorda av anonyma filma-det-som-är-framför-kameran-regissörer.

Man märker samma sak i Breslin, som egentligen är en bra skådespelare men som här tillåts spela över i ett par riktigt gräsliga ögonblick där allt förvandlas till ett sämre avsnitt av Dawson’s Creek snarare än The Walking Dead. Hon borde göra Maggie till en figur som vi tror på, men hon blir bara en av alla objekt som Hobson har framför sin kamera.

Maggie blir i sin tur bara en grå och utdragen uppvisning i vad som händer om man bara filmar skådespelare som läser generisk dialog och sedan klipper ihop det hela med lite bilder man tycker ser lite fina ut. Helt klart en zombiefilm.

FREDRIK FYHR

*

mgi

MAGGIE

Originaltitel, land: Maggie, USA/Schweiz.
Urpremiär: 22 april maj 2015 (Tribeca Film Festival, USA).
Svensk premiär: 22 maj 2015 (Göteborg, Malmö, Stockholm).
Speltid: 130 min. (1.30).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: Video HD (?)/D-Cinema/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Abigail Breslin, Arnold Schwarzenegger, Joely Richardson, Laura Cayouette, Denise Williamson, Raeden Greer, J.D. Evermore, Aiden Flowers, Taylor Murphy, Dana Gourrier, Amy Brassette, Christine Tonry, Bryce Romero, Wayne Pére, Rachel Whitman Groves, Douglas M. Griffin, John L. Armijo.
Regi: Henry Hobson.
Manus: John Scott 3.
Producent: Matthew Baer, Colin Bates, Trevor Kaufman, Ara Keshishian, Pierre-Ange Le Pogam, Arnold Schwarzenegger, Joey Tufaro.
Foto: Lukas Ettlin.
Klippning: Jane Rizzo.
Musik: David Wingo.
Scenografi: Gabor Norman.
Kostym: Claire Breaux.
Produktionsbolag: Lionsgate, Grindstone, Gold Star Films, Lotus Entertainment, Silver Reel, Matt Baer Films, Sly Predator.
Svensk distributör: Noble Entertainment.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *