San Andreas 15starrating

san andreas videosöndag

15starrating

Regi: Brad Peyton

Medan en rad jordbävningar spräcker upp hela den kaliforniska kustremsan måste en räddningspilot hitta sin ex-fru och dotter.

En dålig film kan vara underhållande, på samma sätt som skräp kan vara kul och extremiteter fascinerande. Men det finns en gräns för hur dålig en dålig film kan vara innan den blir ”bara” dålig. Jag vill mena att San Andreas är ett bra exempel. Det ser ut som en film som skulle kunna vara ”underhållande-dålig” eller ”skräp-dålig”. Och säkert finns det de som ser den här filmen och tänker att ”jamen vad kan man vänta sig av en [dålig film], det är bara [dålig film], om allt man vill se är [dålig film] så är det här verkligen [dålig film]”.

Ja, vill du se en dålig film kan du helt klart se San Andreas, men var försiktig med vad du önskar dig. Ser du trailern noterar du att byggnader rasar i den. Eller, mer specifikt: Renderingar av datoranimationer visar simulationer av byggnader som rasar. Detta är allt du förväntas vilja ha. Du får det. Oavbrutet rasar ”byggnaderna” – effekterna är sådär, och framför allt så monotont filmade att det praktiskt taget ser ut som att samma byggnader rasar om och om igen – och förvandlar hustak till hinderbanor för människor att leka ”Gladiatorerna” på. En tjugofem meter hög tsunami tornar upp sig medan vår hjälte Dwayne Johnson från sin motorbåt bistert stirrar på den och ropar: ”I hope we can get over it!”

De hejdlöst ostiga replikerna är det enda glädjerika med San Andreas, som i övrigt är en häpnadsväckande gammaldags (läs: supermossig) katastroffilm. Så standard är den att jag misstänker att manuset legat och skräpat i någon studioproducents byrålåda sedan 90-talets Twister- och Volcano-tider.

Fast redan på 70-talet gjordes det förstås långtråkiga katastroffilmer, då skvalet efter alla katastroffilmers moder Airport (1970) vällde in – nu kanske du tycker att The Poseidon Adventure (1972) är en mysig film, men San Andreas är mer som Beyond the Poseidon Adventure (1979) – den dassiga uppföljaren ingen minns. Det ska dock erkännas att tjusningen med katastroffilmerna från 70-talet var att de var fullproppade med kändisar – i San Andreas får vi nöja oss med Kylie Minogue, som helt oförklarligt är med i ett ögonblick, bara för att bli offer för ett hustak i nästa (någon i castingpersonalen som helt enkelt bara ogillat henne?)

Behöver jag ens säga att huvudpersonen Ray (Dwayne Johnson) är en räddningspilot som har en ex-fru vid namn Emma (Carla Gugino) och en dotter vid namn Blake (Alexandra Daddario) som nu lever med en opersonlig, stenrik, plast-man (Ioan Gruffudd) – eller att en av dessa karaktärer helt klart är mer benägen att dö än de andra (katastrofer dödar ju inte vem som helst, utan bara de vi klarar av att se dö). Behöver jag ens säga att de blir separerade och att den huvudsakliga ”intrigen” går ut på att kärnfamiljen ska återförenas? Behöver jag nämna att Ray och Emma tidigare hade en dotter som dog i en drunkningsolycka?

Behöver jag nämna att det finns en seismolog (Paul Giamatti) som förstås listat ut den stora katastrofen på förhand och spenderar större delen av filmen i ett laboratorium med ett TV-team där han ritar olika kalkyler på tavlor och vid åtminstone fem tillfällen (säkert fler!) får en ödesdiger fråga som han svarar med en stilpaus… på tre sekunder… och sedan säger han… något ödesmättat.

Jag skulle kunna säga att Blake, som är skild från sina föräldrar under större delen av filmen, får hjälp på sin färd av en random brittisk ung man vid namn Ben (Hugo Johnstone-Burt) och hans lillgamla tolvåriga lillebror (Art Parkinson) som skryter om sin dumma reseguide han bär omkring på – här ska krävas analog teknik för alla ”nätverk ligger nere” (en konstig brasklapp som återigen skapar känslan av att manuset är skrivet innan Internet fanns).

Blake är på väg till en plats där Ray kan plocka upp henne – vilket han borde göra inom loppet av en eftermiddag, med tanke på att varje problem han råkar på blir löst så fort han tittar åt nästa håll (ibland bokstavligt talat). En bättre fråga är: Hur kan han veta att Blake tänker samma sak som han? Alla ”nätverk” är ju ”nere”!

Jo men det är klart. Hon är ju daddy’s girl. Som Ray säger: ”She’s a smart girl, and she’ll know what to do”.

Vad hon ska göra vet även producenterna – Blakes uppgift är att ta av sig kläderna för att linda om Bens sår, och att visa mer och mer av sin urringning ju längre fram i eländet vi kommer (så att vissa i publiken inte ska tröttna på att titta); efter den där tsunamin har hon dessutom säsongens trendiga ”post-tsunami wet look” att fresta manliga blickar med.

Trots alla dessa uppenbara signaler om att vi tittar på prima skräp så finns ytterst få ögonblick av ironi eller självmedvetenhet i den här filmen – som därför blir precis lika långtråkig som du tror. Praktiskt taget är det en film som handlar om grå byggnader som ramlar ihop i grå moln under krossade, grå vägar och grå fordon i gråa vatten och allt dessutom (om du har otur) i grådaskig 3D.

Skådespelarna verkar tro att de är med i en helt seriös film, inte minst den otippat trista Dwayne Johnson som här bevisar att han bäst fungerar som comic relief och att ett mysigt muskelberg inte per definition gör en bra film; det är tydligt redan i inledningsscenen, som är en extremt idiotisk ripoff på Cliffhanger (1993) där en tjej i en bil råkar illa ut på grund av stenras (men som hon kör är det ett under att hon överlevt i trafiken så länge som hon gjort).

Bland de ömkliga skådespelarna är Paul Giamatti den största löken när han gör sin över-empatiska fjant-professor helt straight och på allvar levererar repliker som ”Pray for all the souls in San Fransisco” medan han tittar ut i ingenstans som om han spelade Shakespeare – San Andreas är såklart långt ifrån Hamlet. Det som är synd är att den är så otroligt mycket sämre än Dante’s Peak.

FREDRIK FYHR

*

savi

SAN ANDREAS

Originaltitel, land: San Andreas, USA.
Urpremiär: 21 maj 2015 (London).
Svensk premiär: 29 maj 2015.
Speltid: 114 min. (1.54).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW 3.4K; DI 2K/D-Cinema/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Dwayne Johnson, Carla Gugino, Alexandra Daddario, Ioan Gruffudd, Archie Panjabi, Paul Giamatti, Hugo Johnstone-Burt, Art Parkinson, Will Yun Lee, Kylie Minogue, Colton Haynes, Todd Williams, Matt Gerald, Alec Utgoff, Marissa Neitling, Morgan Griffin, Breanne Hill, Laurence Coy, Fiona Press, Dennis Coard.
Regi: Brad Peyton.
Manus: Carlton Cuse.
Producent: Beau Flynn.
Foto: Steve Yedlin.
Klippning: Bob Ducsay.
Scenografi: Barry Chusid.
Kostym: Wendy Chuck.
Produktionsbolag: Warner Bros, Village Roadshow Pictures, New Line Cinema, Flynn Picture Company.
Svensk distributör: Twentieth Century Fox (Sweden).

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *