Insidious: Chapter 3 2starrating

insidious 3 videosöndag

2starrating

Regi: Leigh Whannell

Några år innan den första filmen (Insidious) går mediet Elise med på att kontakta de döda för att hjälpa tonåringen Quinn, vars kropp och själ är måltavla för en demon som är hungrig efter åtkomst till vår värld.

Det finns egentligen bara två typer av skräckfilmer. Variant A är den mest sällsynta – då rör det sig om en bra film som bara råkar vara en skräckfilm. Variant B är den vanligaste – den bygger en generisk IKEA-story runt ett par specialeffekter och jumpscares. Variant A bygger på en originell idé och behöver därför en bra manusförfattare, en bra regissör, bra skådespelare, en bra fotograf, begåvad klippning och intelligent musik – och allt måste fungera ihop, som i vilken annan bra film som helst. Variant B kan däremot enkelt produceras på löpande band. Det är film för de som föraktar mediet men gillar popcorn.

Skräckfilmshiten Insidious (2010) var en Variant B som desperat längtade efter att få vara Variant A. Praktiskt taget allt i filmen hade regissören James Wan (hjärnan bakom de överskattade Saw-filmerna) tagit från Variant A-filmer, men i slutändan var det bara en till film om en gnällig familj i ett hemsökt hus (plus/minus ovidkommande detaljer) där högljudd musik signalerade när vi skulle hoppa till – och i slutet försökte den vara speciell, så att det knakade, genom att introducera en Poltergeist– och The Beyond-liknande parallell dimension som (what do you know) bara innehöll de gamla vanliga sakerna man hittar i Spökhuset: Fult sminkade pajasar som ler maniskt, en och annan djävul och en jäkla massa dimma. Chapter 2, som uppföljaren hette, var praktiskt taget samma film igen, men med den exposition och de plagierade idéer (pappan som blir galen á la The Shining osv) som de inte hann med i första filmen.

Insidious: Chapter 3 är den minst upphetsande uppföljare man kan tänka sig. Det är en film som bara ligger där. Den är regisserad av Leigh Whannell, som tidigare skrivit manus med James Wan, som bara är producent den här gången; Wan orkar kanske inte göra annat nu än att luta sig tillbaka och låta stålarna komma in – och varken Patrick Wilson eller Rose Byrne (som spelade paret som de första filmerna handlade om) är med längre; man vet att man tittar på en svag produktion när den högst listade skådisen är Dermot Mulroney.

Maskin-storyn har kalkylerat fram att Chapter 3 måste vara en prequel – eftersom skådisarna inte ville vara med längre – och utspela sig några år innan den första filmen. Maskin-manuset placerar Mulroney som Snäll Ensamstående Pappa och i huvudrollen väljer maskinen Tapper Tjej Med Stora Drömmar och Död Mamma (Stefanie Scott) ur galleriet av stereotyper. Därefter drar maskinen slutsatsen att den mest riskfria och vinstsäkra storymallen är Hon Blir Besatt av En Demon-mallen. Så Quinn, som hon heter, blir besatt av en demon. På så sätt kan manuset få användning av Elise (Lin Shaye), tanten som bara hade en biroll i ettan men som fick en större roll i tvåan och som nu praktiskt taget är huvudrollen.

Quinn och hennes pappa är totalt stereotypa filmkaraktärer vars enda uppgift är att 1. Vara rädda och förbryllade, 2. Inse att de har att göra med det övernaturliga och 3. Anlita Elise. Det är typiskt för halvdassiga prequel-uppföljare att ha sådana här tomma karaktärer, de är nästan som mediokra avbytare, och samma sak är det för demonen som närmar sig Quinn och de specifika ”regler” som gäller för just den; de emotionella sidointrigerna – Quinn har en död mamma i efterlivet, och Elise har en död man – är också på strikt ”den blå fe-kvinnan i den blå klänningen som lyser i mörkret”-nivå. Allt är strikt filmåtervinning, och det avslöjar hur lite som finns att spinna vidare på den redan från början tomma originalfilmen.

Jag har ändå gett filmen två stjärnor. Den är slapp och medioker, men varken lika billig och långtråkig som Annabelle eller lika masturbatorisk och meningslös som Oculus. (Se där, allt är verkligen relativt). Som de flesta skräckfilmer är den bäst i början, då den leker med stämningar och olycksbådande tecken och skapar en och annan kall kår. Vad är det för läskiga ljud i Quinns rum? Hur ska Elise komma in i bilden…? Efter att Quinn får båda sina ben gipsade – via den gamla hederliga höger-vänster-regeln, som dikterar att alla karaktärer som oförsiktigt går ut på gatan kan bli påkörda (Klyschlistan#1.31) – är hon i synnerhet sårbar och det är lite ruggigt ett tag. Tills demonen börjar göra henne så illa att hon måste få en krage runt halsen, och man börjar förstå att den här filmen inte ser den ofrivilligt komiska Looney Toons-potentialen i att straffa någon som redan sitter i rullstol.

Det urartar till en rutinmässig och gäspframkallande serie skräckscenarion och den sedvanliga långa seansen i slutet där diverse svaga plot points mekaniskt ska lappas ihop och intrigen går i mål så maskinellt att man glömmer allt så fort filmen är slut. Det mest irriterande är förstås överanvändandet av jumpscares – den billigaste formen av ”skrämsel”, där saker hoppar fram och låter BOGAH. Egentligen har de inget med skräck att göra – för att bli överraskad är inte samma sak om att bli rädd; praktiskt taget kollar de bara att våra nervsystem fortfarande fungerar, som doktorn med sin lilla hammare.

Tänk om det skulle stå någon bakom dig nu, medan du läser dessa ord, och långsamt röra sina äckliga fingrar mot din örsnibb. Du kan se efter och försäkra dig om att ingen står där, men kanske att du bär med dig bilden någonstans – suggestion är ett sätt att förmedla rädsla. Bra skräckfilmer bygger på sådant kognitivt hantverk.

Det är däremot ingen konst att hoppa fram och säga BOGALOGALOGA – och inte heller är det en konst att knåpa ihop en film via en story-mall och en manus-maskin – och det är därför de flesta skräckfilmer är så dåliga.

FREDRIK FYHR

*

ic3

INSIDIOUS: CHAPTER 3

Originaltitel, land: Insidious: Chapter 3, USA/Kanada.
Urpremiär: 28 maj 2015 (Danmark, Slovakien).
Svensk premiär: 5 juni 2015.
Speltid: 97 min. (1.37).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW/D-Cinema/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Dermot Mulroney, Stefanie Scott, Angus Sampson, Leigh Whannell, Lin Shayte, Tate Berney, Michael Reid MacKay, Steve Coulter, Hayley Kiyoko, Corbett Tuck, Tom Fitzpatrick, Tom Gallop, Jeris Poindexter, Ele Keats, Phyllis Applegate, Phil Abrams.
Regi: Leigh Whannell.
Manus: Leigh Whannell.
Producent: Jason Blum, Oren Peli, James Wan.
Foto: Brian Pearson.
Klippning: Timothy Alverson.
Musik: Joseph Bishara.
Scenografi: Jennifer Spence.
Kostym: Ariyela Wald-Cohain.
Produktionsbolag: Automatik Entertainment, Blumhouse Productions, Entertainment One.
Svensk distributör: UIP/Sony.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *