Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

Spy

spy videosöndag 1

3starrating

Regi: Paul Feig

Skrivbordsråttan och CIA-analytikern Susan Cooper (Melissa McCarthy) går frivilligt med på att bli fältspion och infiltrera den globala kriminella världen hos en mordisk, internationell vapenhandlare. Saker blir bananas.

Det finns en riktigt dum föreställning om att en komedi bara har ”i uppgift” att få en att skratta. Det är inte alltid sant – för komedier kan vara bra även om de inte är roliga – men det är å andra sidan aldrig falskt: Jag skrattade medan jag såg Spy, ibland rakt ut, även om jag inser att det inte är mycket till film. Den förlitar sig på ett par enkla koncept och ett par stående skämt och sedan kör den på för allt vad den har – det är en galen, superfånig film och man kommer att ogilla den bara om man ogillar Melissa McCarthy. Det säger sig självt, eftersom Spy är en star vehicle för henne. Haters gonna hate, och så. Vi som är inne i värmen är glada.

Storyn har en poäng som jag efterlyste i St. Vincent, den småmurkna och ganska patriarkala Bill Murray-komedin där McCarthy spelade en kvinna som slet hund men aldrig fick cred för det. Här spelar hon Susan Cooper, en analytiker på CIA vars jobb det är att sitta i ett kontrollrum och meddela 007-liknande superagenten Bradley Fine (Jude Law) vad han behöver veta när han är ute på fältet. Hade det inte varit för henne hade lakejer pepprat honom full med hål för länge sedan, men nu har hon koll på hur många fiender som finns bakom hörnet och om han hamnar i verklig knipa kan hon alltid dumpa ett gäng drönarmissiler på fienderna (tydligen har CIA krafter som liknar de gamla grekiska gudarnas).

Cooper är en utbildad agent som har hjärnan full med information om världens superskurkar och deras nätverk – hon kan prata flera språk, flyga flygplan och kicka ass som ett agent-proffs men eftersom hon är en kvinna utanför de traditionella skönhetsidealen har hon låtit sig själv förpassas till ett liv som kontorsråtta. En sedan utbildningstiden pågående crush på Bradley Fine har väl inte hjälpt heller – en förälskelse han inte har någon aning om, eftersom han är något av en himbo, lite för upptagen med att se sig själv i spegeln när han borde rädda världen.

Storyn kickar igång när Cooper – på grund av orsaker – måste ge sig ut i fält på jakt efter en plot point i anslutning med en annan plot point som blir en tredje plot point. Storyn är helt förvirrad – vilket hör till – men det enda vi behöver veta är att skurken heter Ranya Boyanov (Rose Byrne), en stilig, bortskämd skitunge som uppfostrats av en gangster och numera säljer kärnvapen till terror-organisationer medan hon minglar på lyxrestauranger med femton livvakter. Cooper ska åka till Paris för att ”identifiera och rapportera” Boyanov, som det ju ofta heter, men Paris blir Rom och Rom blir Budapest och resan går genom lyxjet och pizzabudsmoppe.

Intrigen i den här filmen är svår att sätta ord på: Cooper skulle bara kunna ha ihjäl Boyanov, antar jag, men det är mer professionellt att vänta tills alla fula fiskar är i samma lagerlokal. Praktiskt taget består filmen bara av en serie actionscener – alla mer eller mindre fjantiga – som är sammanflätade av slumpmässiga omständigheter och kantade av färgstarka repliker. Ta bara scenen när Cooper spionerar på Boyanov – överväger att döda henne men räddar hennes liv istället och utger sig därefter för att vara hennes livvakt (Boyanov känner sympati med Cooper, och tycker hon påminner om en ”ledsen bulgarisk clown”). Karaktärerna kan inte bestämma sig för om de ska slåss eller vara vänner, allt är liksom en enda stor glad anarki, avrundat med förolämpningar som ”thundercunt”.

I de flesta filmer skulle sådana saker vara väldigt förödande, men Spy lever på sin glada attityd. Den behöver inte hänga ihop för det är bara en lattjo actionkomedi som inte försöker vara något annat. Det är en film för alla som ser glädjen i att inte ta sig själv på för stort allvar, och värdet i att fjanta sig. Dessutom kastar den en skön paj i ansiktet på en gammal macho-genre som spiongenren – där en film som till exempel den moraliskt korrupta Kingsman: The Secret Service låtsades skämta om genren utan att egentligen orka mödan (egentligen var den filmen mest intresserad av våld, och det är nog mest på grund av våldet många tycker om den, inte minst män) så är faktiskt Spy ganska kul och genomtänkt spiondrift, där CIA:s icke så kliniskt rena högkvarter är fullt av skadedjur och där de manliga spionerna är desperata våldsjunkies besatta av den gym- och bärs-stärkta fantasibilden av sig själva, medan Cooper kan tänka rationellt och använder ett enda skott i biljakten – för att skjuta hål på däcket, såklart.

Jason Statham stjäl stora delar av showen som en sådan där machospion. Många scener går ut på att han in absurdum rabblar allt han varit med om – ”En gång förlorade jag ena armen – jag sydde tillbaka den med den andra!!!” – med en så klockren leverans att man vill krama Jason för att han gått så all-in på tanken att reducera sin action-persona till en puckad clown. Sättet han stormar in för att rädda dagen, bara för att i nästa stund fastna med jackan i dörrhandtaget och falla ner på golvet, är helt obetalbar.

Till största delen är dock Spy en sunt Bechdelifierad historia med McCarthy i fronten kontra Rose Byrne som Bondbruds-liknande skurk – McCarthy är flankerad av väninnan Nancy (skönt alldagliga Miranda Hart) som blir en kul sparrhäst i de frejdiga upptågen, och en rivaliserande agent vid namn Karen (Morena Baccarin) och chefen för hela uppdraget spelas av Allison Janney, alltid lika charmig som en rak höger med silkesvantar. De tråkigaste karaktärerna är skurkarna och de är alla män som har för mycket trist storhetsvansinne på hjärnan. Ett undantag finns i over the top-smöriga italienaren Aldo (Peter Serafinowicz) men vi har inte hela dagen på oss att prata om alla karaktärer i den här nästintill överbefolkade filmen (svenska komikern Björn Gustafsson tittar förbi, det gör även en celeber hip hop-stjärna och den ukrainska schlagergalningen Verka Serduchka – kanske årets mest färgstarka och överraskande cameos; det märks att filmen haft en separat europeisk casting).

Håller Spy som en film, rent tekniskt? Mja. Den är gjord av Peter Feig som förutom Bridesmaids också gjorde McCarthy-filmen The Heatoch liksom den filmen är Spy väldigt tunn i grund och botten. Men som upplevelse är det väldigt roligt medan det pågår och filmen har en organisk kvalitet – det är inte bara en maskinell produkt, utan man kan känna närvaron av ett filmteam med hjärtat på rätta stället, och glädjen i skådespelarensemblen som alla är med på noterna. Det är en tramsig komedi, ja, men det är en smart och stolt tramsig komedi som inte föraktar sin publik och som verkligen siktar på att sprida glädje. Och, som sagt, jag skrattade.

FREDRIK FYHR

*

spy  v

SPY

Originaltitel, land: Spy, USA.
Urpremiär: 15 mars 2015 (South by Southwest Film Festival, USA).
Svensk premiär: 5 juni 2015.
Speltid: 120 min. (2.00).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW 2.8K; DI 2K/DCP/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Melissa McCarthy, Rose Byrne, Jude Law, Miranda Hart, Jason Statham, Peter Serafinowicz, Julian Miller, Carlos Ponce, Will Yun Lee, Bobby Cannavale, Michael McDonald, Richard Brake, Steve Bannos, Morena Baccarin, Jessica Hart, Raad Rawi, Sam Richardson, Katie Dippold.
Regi: Paul Feig.
Manus: Paul Feig.
Producent: Peter Chernin, Paul Feig, Jessie Henderson, Jenno Topping.
Foto: Robert D. Yeoman.
Klippning: Mellissa Bretherton, Brent White.
Musik: Theodore Shapiro.
Scenografi: Jefferson Sage.
Kostym: Christine Bieselin Clark.
Produktionsbolag: Twentieth Century Fox, Feigo Entertainment.
Svensk distributör: Twentieth Century Fox (Sweden).

3 svar på ”Spy

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *