Smoke (1995) 3starrating

smoke1

3starrating

Regi: Wayne Wang

Ett par olika livsöden sammanstrålar via Auggies lilla tobaksaffär i Brooklyn.

Detta är veckans utvalda 1995-film.

Skulle man kunna göra en film som Smoke idag? Skulle den få en publik? Den distribuerades av Miramax, bolaget som specialiserade sig på indie-filmer, mellanbudget-filmer och importerade (”foreign”) filmer styrt av eldsjälsbröderna Weinstein (som sålde bolaget till Disney 1993); år 2005 startade de The Weinstein Company och har sedan dess jagat Oscars men fortfarande 1995 var de, i och med Miramax, en hyggligt säker kvalitetsstämpel.

Då kunde de alltså ge oss en film som Smoke. En film som egentligen inte handlar om någonting. I själ och hjärta är det en film om folk som hänger. Centrat är en tobaksaffär i Brooklyn, ägd av den oansenliga mannen Auggie (Harvey Keitel) som i flera års tid tagit ett foto på samma gatuhörn, varje dag i ur och skur, prick klockan åtta på morgonen. I vår tid skulle han kunna göra ett YouTube-klipp och det skulle inte riktigt vara samma sak. I Smoke har han ett fotoalbum där han ber sin vän, författaren Paul (William Hurt) att bläddra långsamt och titta på bilderna. Det är samma bild, men varje foto är unikt, skilt från det andra. När Paul tittar långsamt inser han, av en slump, att hans fru Ellen är med på flera av bilderna – i synnerhet det året då hon gick vägen till jobbet förbi Auggies tobaksaffär. Av en slump – eller av kosmisk mening, om man vill – tog hennes liv slut av en kula som råkade träffa henne under ett bankrån. Döden slog mot henne. Förlusten slog mot Paul. Livet går vidare.

Det anekdotiska stycket går att se både som en sammanfattning och som ett exempel på filmen. Tekniskt sett är det inte direkt en film som inte handlar om något. Den är indelad i fyra kapitel – som så många andra 90-talsfilmer – och den handlar om flera olika figurer som sammanflätas – också populärt under årtiondet – via Auggie, och alla episoder har att göra med förluster, i synnerhet förlorade och återfunna söner och döttrar.

Så det finns en story, antar jag. En mer rättvis beskrivning: Inte så mycket händer i den här filmen. Den regisserades av indie-regissören Wayne Wang, som slog igenom med The Joy Luck Club två år tidigare, tillsammans med New Yorks kultigaste författare Paul Auster (som skrev manuset, i grund och botten en remix på en av hans noveller). Auster – alltid fascinerad av slumpen och ödet, relationen mellan främlingar – låter karaktärerna berätta anekdoter för varandra till höger och vänster medan de står och röker cigaretter och dricker kaffe.

Vilka är figurerna? Jag har nämnt författaren Paul, en självklar parallell till Auster. Det finns också lill-killen Rashid (Harold Perrineau Jr) som snott rånpengar från en gangster och nu ligger lågt – Paul blir en slags surrogatpappa för Rashid, vars riktiga hans pappa (Forest Whitaker) jobbar i en bilverkstad utanför stan. Han har förlorat sin fru, och sin ena arm, i en bilolycka och tror att Gud straffat honom. Rashid extraknäckar hos honom, men han vet inte att Rashid är hans son.

En förlorad dotter finns också. En heroinist, gravid i fjärde månaden (spelad av en ung Ashley Judd). Auggie får besök av sin gamla flamma (Stockard Channing, som spelade Rizzo i Grease) som påstår att han är pappan. ”Jesus, honey” säger Auggie skeptiskt, ”you’ve played me before, how am I to trust you this time?”

Karaktärerna har en historia och skådespelarna har en genuin, organisk värme som gör att de andas genom dem. Världen de befolkar är full av liv. Det är en film som har all tid i världen på sig, och det finns ett nöje i att bara umgås med dem, på den här platsen och i den här tidpunkten på Jorden.

Jag kan sakna det här från 90-talet. ”Häng-filmen”. Det var som att det var ett årtionde med en helt annan puls. Alla liksom bara chillade. Åtminstone på film – Kevin Smiths Clerks (1994) är ett annat klassiskt exempel på en film som praktiskt taget bara handlar om att folk står och hänger och snackar skit med varann.

Det är en solig film, full av sommarvärme, och när jag såg den igen överraskades jag över hur mycket jag kände igen mig i den. Jag växte upp i en stad – verkligen inte New York, men ändå stenkast ifrån pizzerior, tobaksaffärer, skivbutiker, mitt bland trafiken; jag hade en bak- och framvänd keps, avklippta jeans och ägde en skateboard, gick in och ut genom affärer och det fanns alltid någon vid disken som snackade tugget med någon. Filmer som Smoke och Clerks fyllde en funktion, i det att de avspeglade en verklighet som åtminstone jag minns fanns där. Jag vet inte riktigt vad som hände med den, om den försvann, om det bara var jag som lämnade den eller om den finns kvar någonstans.

Det finns en slags självmedveten arty pretention i filmen, förstås, och den märks i synnerhet när Auster ska försöka klämma in någon slags handling. Jag har redan nämnt alla söner, döttrar och fäder som ska återförenas, och det känns ibland mer pliktskyldigt, som att filmen inte riktigt bryr sig. Mer fokus ligger på berättelserna som karaktärerna berättar för varandra, inte minst Auggies bekännelse, en slags julsaga (också den novell som ligger till grund för hela filmen) om hur han fick sin kamera. Den innefattar en fattig kille och en blind kvinna, hans mamma. I ett oväntat effektivt grepp berättar Auggie historien för Paul, varpå vi får se den skildrad i svartvitt, utan ljud men med musik (Tom Waits och ”You’re Innocent When You Dream”, en titel med resonans i sammanhanget). Vi skapar oss en inre bild först, via det muntliga berättandet, varpå filmen ger sin version. Vi kan jämföra. Vi resonerar, så att säga, med bilderna; upplever en typ av interaktion.

För att kunna kommunicera med en annan människa, eller en film, så måste man någonstans acceptera att livet man lever är värt att leva. Hela den här filmens attityd bygger på en slags kvasi-buddhistisk nöjdhet med livet – känslan av att lidande är del av mänsklighetens grej, och att det bästa är att ta det så lugnt som möjligt och begrunda det fascinerande i en sådan sak som att tiden går.

Ta tobak, till exempel, som började taxeras ordentligt vid den här tiden. ”Snart kommer det väl vara olagligt att le mot främlingar” säger Auggie men rycker på axlarna med ett leende – vad gör man? ”Vi får njuta så länge vi kan” säger han till kunden som fått tre hjärtattacker och ändå köper tre paket om dagen.

Ändå måste jag säga att det röks mindre i den här filmen än jag mindes att det gjorde, trots att filmen heter Smoke och handlar om en tobaksaffär. Jag kände en viss bävan för att se om den, eftersom jag själv slutat. Istället var det en skön påminnelse om människans enkla, men dubbla, natur, som så många människor är rädda för. Alla karaktärer i den här filmen har konflikter med människor de älskar. De resonerar på sätt som ibland är paradoxala och de erkänner det emellanåt själva. Man kan här enkelt konstatera att rökning är farligt och dåligt, men också mysigt och något som människor gör. Smoke är en enkel och mycket fin liten film om sättet vi pratar med varandra som människor när vi får tid över, och vad vi pratar om.

FREDRIK FYHR

*

smoke

SMOKE

Originaltitel, land: Smoke, USA/Tyskland/Japan.
Urpremiär: 10 februari 1995 (Berlin International Film Festival).
Svensk premiär: 22 september 1995.
Speltid: 112 min. (1.52).
Åldersgräns och lämplighet: 7.
Teknisk process/print/bildformat: 35 mm/35 mm/1.85:1.
Huvudsakliga skådespelare: Harvey Keitel, William Hurt, Harold Perrineau Jr, Forest Whitaker, Stockard Channing, Ashley Judd, Giancarlo Esposito, José Zúñiga, Stephen Gevedon, Jared Harris, Daniel Auster, Malik Yoba, Clarice Taylor.
Regi: Wayne Wang, Paul Auster (okrediterad).
Manus: Paul Auster.
Producent: Kenzô Horikoshi, Greg Johnson, Hisami Kuroiwa, Peter Newman.
Foto: Adam Holender.
Klippning: Maysie Hoy, Christopher Tellefsen.
Musik: Rachel Portman.
Scenografi: Kalina Ivanov.
Kostym: Claudia Brown, Chuck Keehne.
Produktionsbolag: Miramax, NDF, Euro Space, ass. Internal. inkognito. Smoke Productions.
Svensk distributör: Columbia TriStar, SFI (35 mm, 1995), Egmont Film (VHS, 1996).

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *