Lilting 25starrating

lilting

25starrating

Regi: Hong Khaou

Efter att hans älskare dör försöker en ung man ta hand om den dödes mor, en kinesisk kvinna som bor på ett ålderdomshem och som han inte kan kommunicera med.

Om det här låter som en fin liten film så är det exakt vad den är – kanske lite för liten, men fortfarande fin. Den har en stillsam, ödmjuk ton och bygger mycket av intresset på sättet människor pratar med varandra på, vad vi pratar om och vad vi inte pratar om; vad som kan kommuniceras över språkbarriärer och vad som är svårt att ens tala med sig själv om.

Det är en lovande brittisk långfilmsdebut från en kambodjansk regissör vid namn Hong Khaou och den låter språket bli symbolen för en stillsam krock mellan kulturer och generationer. Man får utgå ifrån att regissören har en intuitiv förståelse för problemen och en vilja att berätta historien om den unge homosexuella mannen Richard (Ben Whishaw) som sörjer sin kärleks död, samtidigt som han måste ta hand om dennes mamma, en kinesisk kvinna Junn (Pei-pei Cheng) som aldrig fick veta att hennes son var bög – men, det är klart, hon är ju mamma så det är ju inte omöjligt att hon vet allt ändå.

I sina bästa stunder spelar Lilting just på publikens (förmodade) intelligens. Det här är en film gjord av någon som vet hur världen ser ut, för en publik som också förstår. Richard och Junn förstår inte varandra, rent språkligt, men alla vet dynamiken mellan gamla och unga, barn och föräldrar och inte minst den fruktade svärmodern, som Junn trots allt är. Richard får en tolk (Naomi Christie) och försöker motivera sin närvaro för Junn samtidigt som han försöker undvika att tala om sin relation med Kai, som den döda sonen (och Richards älskare) heter; han spelas av Andrew Leung och har ett par scener både med Junn och Richard, där han talar med dem i en slags hybrid mellan ett minne av dåtiden och ett spöke i nutiden.

Man kan verkligen känna att Lilting är en film som är genomlevd och gjord med avsikt. Det är en känslig och försiktig film som bär på elegant intelligens och en opretentiös stil – visuellt består filmen av en inomhusvärld, bland ljusa rum, sänglakan och caféfönster. Kärnan i filmen är dialogerna, sättet Richard och Kai ventilerar sina känslor för varandra i minnen och sättet Junn blir en vägg av återhållsamhet och hemliga känslor, ända fram till slutet då en slags bekännelse kommer.

Det finns mycket att tycka om Lilting för – ändå fann jag den ofullständig och lite otillfredsställande. Den är så försiktig att den nästan försvinner – och det är egentligen inte mycket till konflikt, att vara bög och att inte kunna prata samma språk – det är inte oviktiga, men inte heller oprövade, idéer. Kanske man ska se det i ljuset av Hong Khaou själv, kanske det är en väldigt personlig historia för honom? Det är inte omöjligt.

Men han gömmer sig, i så fall, i sin egen film. Även om filmen är elegant och småskalig så använder den flera manövrar för att distrahera oss från poängen i form av sidointriger som inte riktigt fungerar – inte minst Junns försök att dejta en jämngammal man på ålderdomshemmet hon bor på, engelsmannen Alan (Peter Bowles) som inte heller pratar samma språk, blir ofrivilligt konstigt och fånigt på ett aldrig speciellt lustigt eller meningsfullt sätt.

Tanken är nog att denna mer ”lättsamma” sidointrig ska balanseras med Junn och Richards relation, samt relationen de båda hade till Kai, men istället tappar filmen fokus, i synnerhet eftersom Pei-Pei Cheng, som Junn, är den enda skådespelaren som verkligen dominerar bilden. Jag var väldigt nyfiken och fascinerad av denna kvinna, både sorglig och älskvärd, stolt och full av skam, en ensam människa som tiggt uppmärksamhet från sitt barn och nu försöker finna försoning i en ålderdom där hon är själv. Tanken var inte att Junn skulle stanna länge på ålderdomshemmet, men Kai, som placerade henne där, dog innan han hann ta henne därifrån; nu är hon fast där, som i transit, och man kan ana att hon tycker det är rättvist.

Hon skiner, helt enkelt, och alla andra karaktärer hamnar i skymundan. Richards bearbetande går inte fram lika bra – filmen håller tillbaka orsakerna till Kais död som om det vore ett mysterium, men när det uppdagas i slutet har det ingen effekt och man vet inte riktigt vad man ska göra med Ben Whishaw, som är en ung bejublad men (tycker jag) överskattad skådespelare som arbetar med miner, rytmer och tics istället för att förkroppsliga en karaktär.

Ändå är Lilting en ömsint och älskvärd film med en skön, luftig atmosfär och om jag kisar med ögonen ser den nästan lika bra ut som jag önskar att den vore. Jag kan inte ge den en överväldigande rekommendation men den borde fungera för en tålmodig och lugn publik som tycker om cinematisk slow food och filmer som handlar om människor. Som en debut är det inte alls obegåvat. Jag är inte mycket för att säga åt folk vad de ska göra, men jag hoppas ändå innerst inne att Hong Khaou ser på sin film, ser vilka av hans idéer som blommar vackrast, och håller sig kvar på den ängen tills nästa film.

FREDRIK FYHR

*

lil1

LILTING

Originaltitel, land: Lilting, Storbritannien.
Urpremiär: 16 januari 2014 (Sundance).
Svensk premiär: 8 november 2014 (Stockholm International Film Festival), 8 juni 2015 (DVD).
Speltid: 86 min. (1.26)
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: 35 mm/35 mm, D-Cinema/2.35:1
Huvudsakliga skådespelare: Ben Whishaw, Pei-pei Cheng, Andrew Leung, Morven Christie, Naomi Christie, Peter Bowles.
Regi: Hong Khaou.
Manus: Hong Khaou.
Producent: Dominic Buchanan.
Foto: Urszula Pontikos.
Klippning: Mark Towns.
Musik: Stuart Earl.
Scenografi: Miren Marañón.
Kostym: Camille Benda.
Produktionsbolag: London Film Productions, Microwave, Lilting Production, ass. BBC Films, Stink Films, SUMS Film and Media, okred. Dominic Buchanan Productions.
Svensk distributör: Njutafilms.

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *