Biosommaren 1995 – Vecka 24

bf

Veckans utvalda 1995-film:

the incredibly true adventure of 2 girls in love

THE INCREDIBLY TRUE ADVENTURE OF TWO GIRLS IN LOVE

Inte hör talas om den? Det är ett guldfynd!

 

Amerikanska premiärer

 

batmanforever

BATMAN FOREVER

Alla filmer (utom 2 Girls in Love) höll sig undan denna helg för tjugo år sedan när Warner Brothers lanserade sin tredje Batman-film via leksaker, stickeralbum, Burger King och hela den faderulla som en Batman-film inneburit ända sedan Tim Burton spräckte franchise-bubblan med Batman (1989) och Batman Returns (1992), den underbart galna filmen där Burton fick carte blanche av studion för första och sista gången. Batman har alltid varit Warners hjälte, och han har alltid haft kravet på sig att tjäna storkovan åt dem.

Batman Forever – en titel jag aldrig förstått mig på, men som väl ska låta cool antar jag – var en mer säker kommersiell produkt med Joel Schumacher som regissör, Val Kilmer som Batman, Tommy Lee Jones som en spritt språngade galen Two-Face, en ganska färsk Nicole Kidman som halvkinky journalist, Chris O’Donnell som Robin (eh…) och överhuvudtaget lika många karaktärer som leksaker (det vill säga för många) och i spetsen Jim Carrey som The Riddler; som vi varit inne på förut var Carrey störst, bäst och vackrast på 90-talet så han var verkligen körsbäret på Warners gräddtårta vad gäller den här produktionen (som lanserades med väldigt många glittriga, violetta frågetecken).

Som throwback är det kul att se om Batman Forever, en genuint oseriös film, efter tre surmulna och pretentiösa Christopher Nolan-filmer. Men lite av den räcker (för) långt – Batman Forever är en cinematisk kolesterolbomb som så ivrigt försöker imponera åskådaren att man till slut mest sitter där jäst och trött. Till och med när jag var liten var jag besviken på filmen, som på ett tydligt sätt avvek från Tim Burtons mycket särskilda stil men samtidigt försökte klafsa på med konstiga, bisarra effekter – gräslig, överdådig scenografi och en tramsig Looney Tunes-estetik – på ett ganska tondövt sätt. Looney Tunes må vara en helig Warner-tradition, men Snurre Sprätt och Porky Pig hade aldrig få vara med i Batman: The Animated Series till exempel; här påminner Jim Carrey helt enkelt för mycket om Daffy Duck. (I en scen lägger den överentusiastiske Schumacher på ljudeffekter från tecknade filmer som matchar Carreys rörelser – för varför inte bara göra det fullt ut liksom).

Men även om man bortser från alla förväntningar, så är Batman Forever en ganska halvtråkig film. Det är inget fel på den, men den är liksom inte på riktigt. Den visar upp sin budget, men det finns ett avstånd mellan filmen och publiken som alltid är påtagligt. Fastän den kom i en tid då serietidningsfilmer var ganska ”ute” – till skillnad från nu – så är den så strömlinjeformad och mainstream-anpassad att den påminner ganska mycket om dagens Marvelfilmer – och som flera av dem så har filmen för många karaktärer, varav i synnerhet en äter upp hela filmen.

 

 

 

 

Svenska biopremiärer

alowdown

A LOW DOWN DIRTY SHAME

Den här actionkomedin skulle förmodligen vara det stora genombrottet för Keenen Ivory Wayans, som skrev manus, regisserade och hade huvudrollen i en film som till och med har ordet Shame i titeln.

 

 

qd

SNABBARE ÄN DÖDEN

Jag har haft 20 år på mig att se den här filmen så det kändes läge att kolla upp den nu på tjugoårsjubiléet. Jag kan inte säga varför jag aldrig sett den – Det är en Western, den är regisserad av Sam Raimi och den har en jäkla casting: Sharon Stone, Gene Hackman, Russell Crowe, Leonardo DiCaprio, Gary Sinise, Lance Henriksen, David Keath och Roberts Blossom (gubben i Ensam hemma). Storyn är en slags Vilda västern-verison av Mortal Kombat där ondingen Hackman anordnar en turnering där olika gunslingers ska duellera…. Ni vet, sånt man kan ha i en film istället för en handling.

Sharon Stone spelar Clint Eastwoods gamla paradroll – mannen (kvinnan) utan namn – som kommer in till stan för att delta i turneringen för att hämnas på Hackman, som förstås gjort något taskigt mot henne förr i tiden.

Det rör sig om de äldsta klyschorna i boken, med andra ord, och det är egentligen ganska lite som den här filmen har att leva på. Turneringsupplägget gör att det blir en monoton film som står och stampar utan flyt och fastän Raimi leker med både våld och fjantiga zoom-effekter så blir det för fånigt för att gå att ta på allvar – vilket är ett problem eftersom filmen är för allvarlig för att helt skratta åt. Inte minst Sharon Stone tar allt på blodigt allvar och ger sin karaktär onödigt ”feminina” och blödiga drag som förtar hela idén om en kvinnlig ”man with no name”; istället blir hon ”mesiga tjejen som inte kan skjuta men försöker ändå”.

Raimis serietidningartade våld går att skratta åt – här finns hysteriska effekter, som ett kulhål som urholkar ett människohuvud, till exempel – men inte att ta på allvar; slutet innehåller en scen som ska vara allvarlig (och central för huvudpersonen) men som blir ofrivilligt komisk. Det går ut på att någon har ihjäl en annan av misstag, och det ska vara hemskt men ärligt talat hade Monty Python kunnat göra samma scen rättvisa.

Det är dock en jäkligt snygg film och så här många lattjo skådespelare i en och samma film gör onekligen att ögonen förblir öppna – man ser aldrig någon göra något värt ens tid, men det är åtminstone fint folk som slösar den.

 

FREDRIK FYHR

 

 

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *