It Follows 3starrating

it follows videosöndag

3starrating

Regi: David Robert Mitchell

En tjej förföljs av en okänd övernaturlig kraft efter att hon haft sex.

Är det någon som hört talas om fenomenet ”trypofobi”? Kanske ”kenofobi”? Det ena är en patologisk rädsla för hål, det andra är en rädsla för tomrum. Tusentals människor påstår att de lider av dessa saker; munnar, tunnlar, dörröppningar eller (hos typofober) kluster av små, symmetriska hål; olika typer av hål har tydligen en djupt skärrande effekt på vissa psyken. Du kan testa om du lider av trypofobi här, kenofobi här, och om du gör det ska du tänka ett par gånger innan du ser It Follows. Det är nämligen en lika irrationellt obehaglig film.

Det är inte en perfekt film – och jag skulle kunna vara långrandig i utläggningar om dess brister – men på en punkt är det en verklig befrielse: Det är en ny, läskig skräckfilm. Det känns som att jag inte har sett en sådan på mycket länge.

Eller, låt mig frasera om – för än sen om jag tycker att den är läskig, den enes skräck är ju den andres axelryckning: Det är en ny, hungrig skräckfilm. Den försöker, med ena foten i skräckfilmhistorien och andra i 10-talet, skrämma sin publik med något som åtminstone känns nyskapande.

Den gick på svenska biografer i våras men pressvisades inte – och jag måste tyvärr erkänna att jag inte har någon lust att se skräck på bio längre, åtminstone inte något jag ser fram emot, ty jag är snart trettio och begär komplett bänkradstystnad och den principen gäller inte för majoriteten ynglingar som går och ser skräckfilmer – så det blev till att snällt vänta på en brittisk videorelease.

Jag måste säga att folk har varit väldigt bra på att inte spoila filmens överraskningar – så jag ska vara god nog att följa exemplet, för de som ännu inte sett den här filmen. Det finns alltså saker jag gillar med den, saker jag ogillar, men om du gillar skräckfilmer bör du se den – den är så pass bra att jag inte vill avslöja något om den.

Första timmen, i synnerhet, hade en primal effekt på mig. Bleka höstbilder och dödsdömda villarader för tankarna till Halloween (1978) och David Lynchs Twin Peaks-värld, men den kvävande mardrömmen har lagt sitt mörka moln som ett raster över den; som i Roman Polanskis Repulsion (1966) bygger It Follows i grunden på den iskalla effekten när rumsligheten förändras, när vissa naturlagar inte längre gäller, när en orimlig maktlöshet plötsligt blir gällande – en oundviklighet, ett paniktillstånd, som i en kvävande mardröm. Inga omständigheter, bara fara. Du måste gömma dig men du kan inte tänka.

Man har varit snabb på att poängtera inslaget av sex – det brukar man ju göra i skräckfilmer. I synnerhet skräckfilmer med ungdomar präglas av den (tycker jag) överdrivna och nuförtiden problematiskt vedertagna tanken att skräckfilmer straffar ungdomar för att de har sex. Det är en kul sak att påstå men jag tycker helt enkelt inte att det stämmer, och jag har aldrig förstått varför tanken varit så populär.

It Follows, som är mycket medveten om det här, handlar om något som ”följer” efter sex. En slags förbannelse, kan man väl säga, där ”följandet” innebär flera saker. Naturligtvis spelar filmen på bacillskräck – rädslan från alltifrån könssjukdomar till HIV – men den gör det aldrig mer än som en implicit innebörd; detta är ingen ”body horror”-film, där det kladdas och kletas och på något sätt växer fram ett monster som har med kön att göra. Återigen finner jag sexdiskussionen överdriven och automatisk – det är bara en av många blinkningar, kanske för många för sitt eget bästa, som It Follows ger.

Filmen är lekfull på det allra bästa Twilight Zone-sättet och i grund och botten handlar den om ovisshet, känslan av att vara utsatt för något som rimligtvis inte borde hända. Jag vill inte säga vad huvudpersonen Jay (Maika Monroe) börjar uppleva efter det där ödesdigra samlaget men jag fann det fruktansvärt enkelt att förstå henne – vilket egentligen är helt absurt, eftersom vi har att göra med något strikt övernaturligt. Men det tar ett bra tag för hennes kompisar – som alla är slackers, hipsters eller både och (en läser Dostojevskij från en snäckformad läsplatta) – att förstå åtminstone på någon intuitiv nivå vad hon är rädd för hela tiden. Jay är som Laura Palmer i Twin Peaks, hon stirrar ut i intet, skriker och springer ut i natten för hon är med om en fasa som ligger bortom denna värld men som pågår djupt inuti henne.

Allt det där är läckert och vackert, på sitt sätt. Därutöver har vi alla problemen jag har med It Follows, varav de flesta är svåra att tala om eftersom jag inte vill gå in på spoilers; det är inte så mycket handlingen jag är rädd för att förstöra, utan snarare upplevelsens fräschör, en slags förtrollning som stämningen i filmen skapar. Om jag skulle säga – bara som exempel – att jag tycker filmen faller isär efter första timmen, och blir en lite tråkig och dum jaktfilm under den sista halvtimmen, skulle det inte räcka för att förstöra något för en åskådare, som i så fall har ett slags skuggfacit?

Filmen är också lika snygg som den är smart på ett helt meningslöst sätt. Manuset av regissören David Robert Mitchell älskar att hitta på, men har svårare att knyta ihop. Rent visuellt har Mitchell en härlig lekstuga med fotografen Mike Gioulakis – och överlag påminner den snygga och lekfulla stilen i It Follows mycket om vad jag hade förväntat mig av den mycket mer bleka och visuellt tråkiga The Babadook – men det har ingen tematisk eller berättarteknisk poäng. Många bilder i It Follows är snygga av ingen annan anledning än att de ska se snygga ut.

Inget fel med det, förstås, men det bidrar till en ytterligare dimension av hål – känslan av att It Follows är en ihålig film, full av bubblor; den har impulser och effekter men ingen köttig helhet. Den är ryckig och rastlös och det märks i synnerhet i hur klippningen, ihop med musiken, inte leker med publiken så mycket som den har möjlighet till att göra.

Alltså, jag menar, det finns en scen, ni måste bara få höra, det finns en scen som bara filmar en dörröppning… och det är så sjukt jäkla läskigt. Tyckte jag.

Det finns effekter i filmen som hade kunnat vara ännu bättre – och det finns en punkt i den när jag besviket började tänka på Scooby Doo – men det finns också verklig fasa och en kvävande atmosfär i filmen, och så mycket kaxigt ungt filmskapande att jag beundrar dess framgångar ännu mer än dess kvalitéer. Så jag rekommenderar den… men se upp för hålen.

FREDRIK FYHR

*

ifv

IT FOLLOWS

Originaltitel, land: It Follows, USA.
Urpremiär: 17 maj 2014 (Cannes).
Svensk premiär: 
30 september 2014 (Lund Fantastisk Film Festival),  13 mars 2015 (BUFF Film Festival), 27 mars 2015.
Speltid: 100 min. (1.40)
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: Redcode RAW; DI 2K/D-Cinema/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Maika Monroe, Olivia Luccardi, Lili Sepe, Jake Weary, Daniel Zovatto, Keir Gilchrist, Debbie Williams, Ruby Harris, Linda Boston, Leisa Pulido.
Regi: David Robert Mitchell.
Manus: David Robert Mitchell.
Producent: Rebecca Green, David Kaplan, Erik Rommesmo, Laura D. Smith.
Foto: Mike Gioulakis.
Klippning: Julio Perez IV.
Musik: Rich Vreeland (Disasterpeace).
Scenografi: Michael Perry.
Kostym: Kimberly Leitz.
Produktionsbolag: Northern Light Films, Animal Kingdom, ass. Two Flints.
Svensk distributör: Nonstop Entertainment AB (D-Cinema, 2015), Njutafilms (DVD, 2015).

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *