Ted 2 2starrating

ted 2 videosöndag

2starrating

Regi: Seth MacFarlane

Den talande teddybjörnen Ted vill skaffa barn med tjejen Tami-Lynn men får veta att han inte är en riktig person utan tekniskt sett en produkt. Han tar saken till rätten tillsammans med sin gamla ”thunder buddy” John (Mark Wahlberg) och advokaten Samantha (Amanda Seyfried) för att bevisa att han är en individ och inte en ägodel.

Jag såg inte charmen i Ted (2012) – en helt vanlig formula-romkom, fast mer centrerad kring snubben i huvudrollen och en vulgär talande teddybjörn (då är det plötsligt ”smart”?) – och jag avskydde A Million Ways to Die in the WestFamily Guy-marodören Seth MacFarlanes surrealistiskt dåliga Western-komedi. En sketen cash in-uppföljare till Ted är alltså inget som får mig att jubla inombords.

Jag trodde att jag skulle hata den här filmen, för att vara helt ärlig, men tack och lov är den bara harmlöst blaha. Jag kommer inte att komma ihåg den nästa vecka och jag är tacksam för det.

Det är en strömlinjeformad, tafatt, dåligt skriven och regisserad, blodfattig och tråkig film, komplett medioker på ett på sätt och vis imponerande sätt. Det är en bonnlurkig Åsa Nisse-produkt på en global skala – filmer för människor som inte är intresserade av film men som kan skratta med en film som säger att hey, du behöver inte vara bög, icke-vit, kvinna, utbildad, allmänbildad, mogen, intelligent, hälsosam eller ens läskunnig – Seth MacFarlane är killen som vill vara en stolt idiot hellre än att kunna bli stämplad som pretto eller pk och publiken tillhör nog främst samma alltmer desperata och krampaktigt oavslappnade målgrupp.

MacFarlane har listat ut att det finns saker som är känsliga att prata om, så han slår med en stor Looney Tunes-hammare på just de sakerna. I synnerhet etnicitet är han förtjust i – nästan vartannat skämt i Ted 2 handlar om svarta människor och afroamerikansk kultur. Det som i svenska ögon kan tolkas som kontextlös rasism är kanske egentligen mer av en amerikansk angelägenhet – MacFarlane försöker, på sitt moraliska tvärtomspråk, utnyttja det politiska läget i landet och gör om Teds existens till en civil rights-fråga (till synes på fullaste allvar).

För Ted, som existerar via oförklarad magi, går nu upp i rätten för att bevisa att han är en person och inte en ägodel. ”Fallet kan inte förklaras rationellt” konstaterar en stjärnadvokat (Morgan Freeman) i en av många repliker som är ofrivilligt komiska. Som i den förra filmen – och som i många amerikanska komedier överhuvudtaget – handlar de mesta skämten istället om sex och knark; Ted och John får en advokat i form av tjugosexåriga Samantha (Amanda Seyfried) som är cool för att hon också kan knarka men mindre cool för att hon inte vet vem Clubber Lang är.

Vänta, du vet inte den referensen? Lugn, det finns bara femton tusen till – plus ett slöseri på cameos som bara är roliga i tre sekunder, innan man inser att till exempel Liam Neeson inte kommer att säga eller göra något roligt. Ted 2 fyller ut det mesta av sin speltid med tråkiga, passiv-aggressiva skämt om knark, rasism, sexism och en oändlig mängd popkulturella referenser – alltifrån det mest självklara till det mest obskyra, via Patrick Warburton utklädd till The Tick – och jag skrattade bara en gång i hela filmen: När Mark Wahlberg sätter upp benet på ett bord, som är av glas och genast går sönder… Låter inte så kul? Well, vad ska jag säga. Jag tyckte det.

Bortsett från en och annan flört med gamla amerikanska musikaler – inklusive ett inledande nummer som expanderar Family Guy-introt via Fred Astaire och Den store Ziegfeld (1936) – så är manuset dött på såväl oväntade koncept som starka dramatrådar och varenda skämt är återanvända gamla rutiner från just Family Guy. Storymässigt är allt på autopilot. Det är en för lång, för förutsägbar, för tom, för medelmåttig och för slarvig serie dialogscener av det slag man hittar i en film där det ser ut som att Mark Wahlberg spelat in sina scener i förbifarten efter ett gympass eller någon basketmatch. Som om den halvhjärtat letar efter en final slänger den in skurken från den förra filmen (Giovanni Ribisi) och kopierar kidnappningen i den, till ingen nytta (även om slutet utspelar sig på Comic Con och ger oss nöjet att se fult dansande Ninja Turtles – återigen, bara referensbaserade ”skämt”).

Det andra problemet med Ted 2 är att Seth MacFarlane är en så dålig regissör att filmen inte hade kunnat fungera ens med ett bättre manus. Han har ingen som helst komisk timing och han kämpar med att hitta någon slags logik i klippningen, han hittar ingen grundton att bygga humorn på, inga kontraster som kan göra att skämten lyfter, det är liksom bara död luft.

Samma problem präglade A Million Ways to Die in the West, men den var gjord på sällan skådad hybris. Ted 2 följer en (1) story och den handlar om vad den handlar om. Den är dålig, men för urvattnat medioker för att kunna sågas.

Filmen jag faktiskt mest kom att tänka på när jag såg den var Magic Mike XXL som vissa gillar (inte jag). Ted 2 och Magic Mike XXL är förvisso två vilt kontrasterande exempel på hedonism men har man ett argument för varför man nu vill släppa lös just den här typen av ”glädje” – oavsett om filmen är bra eller inte – så måste man lägga ner den kritiska ambitionen och istället bli lite mer som den okritiska konsument som säger hakuna matata. Man gillar det man gillar, och man behagar använda det gamla hederliga ”och?”-argumentet.

Det kanske låter som en långsökt jämförelse – XXL och Ted 2 – men filmerna har i grunden mer likheter än skillnader. Båda är i första hand produkter gjorda per automatik efter föregångarens popularitet, med det fundamentala syftet att kapitalisera. Båda har ett slarvigt, ogenomarbetat manus, löst sammanhängande tematik som ligger och svävar i luften utan att få någon grund i filmen. Båda är i grunden narrativa spelfilmer som saknar ett ordentligt drama. Båda är ihåliga ekon från föregångarnas ursprungliga röst, som egentligen handlade om något ganska annorlunda. Båda är så aningslösa att de sviker originalen utan att ens verka notera det.

Precis som XXL svek den första Magic Mike genom att ignorera dess karaktärer, logik och dramatiska auktoritet så sviker Ted 2 den första Ted – inte en film jag var speciellt förtjust i, visserligen, men åtminstone en genomtänkt komedi som bar sin egen intrig och sina egna idéer, om en kille som hade en helt normal talande teddybjörn. Ted 2 lägger det lilla fokus den har på Ted själv och blir den där dumma filmen man trodde ettan skulle vara; konturlös, dumflabbig, uppenbar, halvhjärtad, oinspirerad, rolig om man tycker om ordet prutt oavsett kontext, men en dålig film i alla lägen.

FREDRIK FYHR

*

jättekul

TED 2

Originaltitel, land: Ted 2, USA.
Urpremiär: 25 juni 2015 (sexton länder).
Svensk premiär: 
15 juli 2015.
Speltid: 115 min. (1.55)
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: F65 RAW 4K; DI 2K/35 mm, D-Cinema/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Mark Wahlberg, Seth MacFarlane, Amanda Seyfried, Jessica Barth, Giovanni Ribisi, Morgan Freeman, Sam J. Jones, Patrick Warburton, Michael Dorn, Bill Smitrovich, John Slattery, Cocoa Brown, John Carroll Lynch, Ron Canada, Liam Neeson, Dennis Haysbert, Tom Brady, Jay Leno, Jimmy Kimmel, Kate McKinnon, Bobby Moynihan, Taran Killam, Sebastian Arcelus, Jay Patterson, Patrick Stewart (röst).
Regi: Seth MacFarlane.
Manus: Seth MacFarlane, Alac Sulkin, Wellesley Wild.
Producent: Jason Clark, John Jacobs, Seth MacFarlane, Scott Stuber.
Foto: Michael Barrett.
Klippning: Jeff Freeman.
Musik: Walter Murphy.
Scenografi: Stephen J. Lineweaver.
Kostym: Cindy Evans.
Produktionsbolag: Universal Pictures, Bluegrass Films, Fuzzy Door Productions, Media Rights Capital.
Svensk distributör: UIP/Universal.

 

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *