Ant-Man 35starrating

antman2

35starrating

Regi: Peyton Reed

Kåkfararen Scott blir utvald av en genialisk vetenskapsman att bli ”Ant-Man”, via en dräkt som kan krympa honom till myrstorlek. Driven av tanken att återförenas med sin dotter (som bor med ex-hustrun och hennes nya man) tar han på sig uppdraget att stoppa vetenskapsmannens arvinge, ett psykfall som vill sälja tekniken till militären.

Jag vet inte om Marvel-fans kommer att älska Ant-Man. Kanske inte, med tanke på att jag gör det. Även om jag tyckt om flera av Marvels numera cementerade underhållningsmaskiner så har de alla lämnat mig relativt kall och likgiltig; till och med den omåttligt populära Guardians of the Galaxy (som jag gillade) har jag glömt det mesta av idag. Det jag minns är det negativa – att jag ändå tyckte konflikten var svag och inte tillräckligt originell. Den enda Marvel-film jag på rak arm minns, och minns att jag tyckte om med värme, är The Wolverine.

Fram tills nu, då. Ant-Man är den första Marvel-film jag verkligen älskat. Det är tidlös underhållning, ohyggligt välsnickrad, fint spelad, underbart finessrik och överraskande – i grunden inte originell, men full av glädje, mänsklighet, humor och värme. Jag satt på helspänn när jag såg den här filmen, och emellanåt fick jag torka tårar av skratt.

Man får förstås komma ihåg att jag inte har någon aning om vem Ant-Man är. Jag gick in i den här filmen helt i blindo – allt jag visste om den var: a) det är en ny Marvel-film, b) fans har ogillat trailern (som jag inte sett), c) den har fått oväntat bra kritik i USA och d) Paul Rudd har huvudrollen.

Paul Rudd är kanske inte en jättebra skådespelare, men han är en fantastisk närvaro. Han är otroligt älskvärd och sympatisk och triggar igång alla tänkbara Stockholmssyndrom när han spelar Scott, en kåkfarare som spränger kassaskåp som en Charles Ingvar Jönsson tillsammans med sin nyvärvade Jönssonliga (tre comic reliefs varav en är Michael Peña). De har till och med en skåpbil med en rolig tutsignal som i Varning för Jönssonligan (1981) – alltså råkar Ant-Man vara en bättre Jönssonligan-reboot än Den perfekta stöten i vintras.

Scott är naturligtvis ingen skurk i hjärtat – egentligen vill han bara vara pappa till sin dotter, som ser upp till honom som en pappa-gud fastän mamman (en underanvänd Judy Greer) gift sig med en polis (Bobby Cannavale) vars största mål i livet förstås är att haffa Scott. Stämningen är inte på topp när Scott besöker sin dotter på hennes födelsedagskalas.

Räddningen kommer i form av en sedvanligt tillkrånglad backstory – är det inte alltid så i de här filmerna? – där en supersmart konglomerat-vetenskapsman med det godisliknande namnet Pym (Michael Douglas) ger Scott en ny chans till försoning: Han har nämligen konstruerat en dräkt som gör att bäraren krymper till myrstorlek. Vem vet varför, men av icke överraskande skäl har Pyms efterträdare Darren Cross (Corey Stoll) velat vidareutveckla formulan för att sälja dräkten – sedermera serumet som direkt förminskar människokroppar – till militären osv.

Det är inte så noga. Det du behöver veta är att Scott, som Ant-Man, kan bli pytteliten och slåss mot fiender som en praktiskt taget osynlig myrman. Pym lär honom allt han behöver för att stoppa den onda Cross och vid sidan om står Pyms dotter Hope (Evangeline Lilly) och surar eftersom hon helst hade önskat att hon fick vara Ant-Woman. Hennes jobb är istället att infiltrera Cross, samtidigt som hon har en massa otalt med sin pappa – en död mamma spökar i bagaget – och inte har hon mycket till övers för Scott heller, för kärlek börjar med bråk och så vidare.

Jag får det inte att låta speciellt kul, kanske, men det är märkligt gripande. Skådespelarna är perfekt valda. De är inte där för att göra Shakesepare och de vet det. De blinkar aldrig till kameran. De utstrålar aldrig ett ”det här är bara en tramsig serietidningsfilm”. De gör rollerna, upp och ner, och de gör dem som proffs. Lilly är fenomenal i en klichébetonad roll och Douglas utstrålar mer sentimental styrka än jag sett i honom på år och dagar. Till och med skurken Cross, som inledningsvis verkar rätt färglös, visar sig ha ett par dimensioner till; underskattade doldisen Corey Stoll gör honom till en sårad, verkligt förvirrad människa med ett psyke förstört av makt och teknologi. Som om det inte var nog är plast-pappan Bobby Cannavale också värd att nämna, för han är underbar i en ”ondgod” roll som hade kunnat få mer utrymme om filmen hade kunnat vara längre.

Karaktärerna är inte lika bra på papperet som skådespelarna gör dem, men än sen? De är formidabla. (Bara de tre sidekicksen, utrustade med varsin etnisk profil, är lite beklämmande; i synnerhet i kombination med att filmens enda två kvinnor i filmen är tämligen marginaliserade). Talangen de använder sig av bär rollerna framåt i en intrig som aldrig slutar överraska – Edgar Wright, och Rudd själv, är en av manusförfattarna – och ständigt utnyttjar myrmannens transformeringar från stor till liten. När var senaste gången du såg en fight mellan två Avengers-liknande kombatanter… inuti en väska? Actionscenerna är inte bara välgjort effektsökeri – de överraskar och de är ofta komiska; tänk på allt som kan bli litet och allt som kan bli stort (för Ant-Man har en förstoringsmackapär också) och låt din fantasi segla iväg en stund. Vid det laget vi är inne i den oändligt krympande ”kvantsfären” kan man lugnt säga att Ant-Man är en film som ämnar att överraska.

Om man bara vill se en kul actionfilm, förstås.

Om du har en massa förväntningar på den här filmen så kan jag inte hjälpa dig. Jag skriver inte för en nischad grupp, som serietidningsnördar, utan för en förmodat intelligent läsare som har ett brett intresse för film och som bara undrar om filmen är värd att se – må det vara som konst eller underhållning. Ant-Man är underhållning. Prima. Gamla skolans. Från början till slut. Den förstår tjusningen i när verklighet möter fantasi och den är beredd att släppa taget och gå raka vägen ut i det otroligas landskap – på så sätt är den besläktad med 50-talets sci fi-filmer, som The Incredible Shrinking Man (1957), men också med 80-talets Älskling jag krympte barnen – och mest av allt fick den mig att minnas hur jag som elvaåring såg Men in Black (1997) och kom ut ur biografen lycklig, med snurrig skalle.

Intrigen berättas som när Tyskland spelar fotboll: Kusligt effektivt och maskinellt, men bollen går i mål. Varje scen har flera syften som samspelar och regissören Petyon Reed (Bring it On) lägger ett stenhårt fokus på att få effekterna att gå ihop med intrigen, karaktärernas relationer, storyns exposition samt (det minst intressanta) det pliktskyldiga kravet att få filmen att gå ihop med The Avengers-filmerna (vi tittar på en MCU-film, för den som undrar). Som i alla sådana här filmer finns ett desorienterat mittenparti som mest går ut på att vi ska få saker förklarade för oss – men Reed har kondenserat allt till en kompakt, rapp serie pratscener och han har verkligen laddat för att komma igenom detta parti utan en skråma; han är som Han Solo när han kör Millennium Falcon genom asteroidfältet; en liten krock här eller där, men på det stora hela är färden stadig.

Större delen av filmen kan vi alltså luta oss tillbaka inför och bara avnjuta. Inte en minut ödslas på överflödigheter och Reed är så effektiv i berättandet att det ibland går för fort och karaktärer tycks transporteras mellan platser via en warp-maskin. Inte heller hinner vi med några tyngre karaktärsfördjupningar; här finns ingen moll-period, ingen safe house-scen i mitten av filmen där vi tar time-out. Aldrig får vi veta mer om hur vetenskapen – ha! – bakom det hela ser ut.

Ant-Man är högkvalitativ underhållning för massorna och skickligt filmskapande från grunden upp. Du behöver inte veta något om de andra Marvel-filmerna – tack gode gud – du kan bara se den och koppla av. Den är underbart påhittig, ofta jätterolig, och för mig är det den första Marvel-filmen som man verkligen kan hänga i granen.

FREDRIK FYHR

*

PS.

Ganska kort efter att jag skrivit den här recensionen läste jag att den haft en hel del produktionsproblem – Edgar Wright var den första regissören, som hoppade av skutan varpå manuset fick skrivas om, bland annat av Rudd (för Marvel-fans är detta känt sedan ett par år, eller så). I synnerhet med tanke på detta tycker jag att filmen är fenomenalt lyckad.

*

am2

ANT-MAN

Originaltitel, land: Ant-Man, USA.
Urpremiär: 29 juni 2015 (Los Angeles).
Svensk premiär: 22 juli 2015.
Speltid: 117 min. (1.57)
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW 3.4K; DI 2K/D-Cinema (äv 3D)/1.85:1.
Huvudsakliga skådespelare: Paul Rudd, Michael Douglas, Evangeline Lilly, Corey Stoll, Bobby Cannavale, Anthony Mackie, Judy Greer, Abby Ryder Fortson, Michael Peña, David Dastmalchian, T.I, Hayley Atwell, Wood Harris, John Slattery, Martin Donovan.
Regi: Peyton Reed.
Manus: Edgar Wright, Joe Cornish, Adam McKay, Paul Rudd.
Producent: Kevin Feige.
Foto: Russell Carpenter.
Klippning: Dan Lebental, Colby Parker Jr.
Musik: Christophe Beck.
Scenografi: Shepherd Frankel, Marcus Rowland.
Kostym: Sammy Sheldon.
Produktionsbolag: Marvel Studios.
Svensk distributör: Disney.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *