Biosommaren 1995 – Vecka 27-29

bio95

Veckans utvalda film

kids

KIDS

Larry Clarks och Harmonie Korines skildring av ungdom på glid skakade om USA och ansågs vara en verklighetstrogen ögonöppnare… men var den verkligen det?

 

Amerikanska premiärer

(Under dessa veckor hade Ett otroligt stort äventyr premiär, som hade gått upp i Sverige på våren)

 

950002

FIRST KNIGHT

”Richard Gere” brukade alltid min mamma säga, ”alla flickors favorit!” – varpå min pappa muttrade: ”Åtminstone mammas favorit”.

När jag var liten såg jag, alltså, många nya filmer med Richard Gere. Jag har även tidiga hyrvideo-minnen av First Knight (som hette ”Den förste riddaren” i Sverige) där Gere ihop med Sean Connery lekte riddare kring runda bordet. Oklart om jag visste vem Connery var då, men jag vill minnas att jag var lite attraherad av filmen och kopplade den till Robin Hood (för att Connery har en cameo i slutet av den filmen, just som kung Richard). Jag kan ändå inte säga helt säkert om jag sett den här filmen eller inte. Idag känns den väl inte sådär jättespännande att återvända till – och den hade verkligen oturen att komma efter både Rob Roy och Braveheart denna sommar.

 

95-r

FREE WILLY 2

Den första Rädda Willy hade en stor påverkan på mig när jag såg den på bio, vintern 1994 – det var en sådan där tidig, avgörande bioupplevelse; allt var stort och övermäktigt och jag hade aldrig sett en späckhuggare förut och jag har nog undermedvetet valt att inte (kanske aldrig) se om filmen sedan 90-talet (även om jag såg den på TV senare och noterade att Michael Madsen faktiskt var med).

När Rädda Willy 2 kom, bara ett och ett halvt år senare, var jag för stor för stackars Keiko (som valen hette i verkligheten) och inte längre intresserad av stjärnvalens franchise. Ändå minns jag specifikt att jag såg halva filmen med visst intresse när jag gick på fritids (vintern 1996, ser jag via SFI:s databas). Sedan kom mina föräldrar och hämtade mig och jag var lite irriterad för att jag var mitt uppe i filmen. Men den var aldrig så pass involverande att jag ville se klart den.

 

95-g

GROSSE FATIGUE

Miramax var på den här tiden en indielåga som verkligen brann på den amerikanska marknaden (och därmed också världsmarknaden). Medan de i USA distribuerade många europeiska filmer – som redan duktigt importerades i till exempel Sverige – var de kanske mest ansvariga för att inhemska fringe-filmer av olika slag (alltifrån Kids till Clueless via Clerks och Smoke) överhuvudtaget blev gjorda.

Grosse Fatigue var dock en fransk komedi som vunnit manuspriset och det tekniska priset i Cannes och hade en jäkla massa kända franska skådespelare i rollistan som alla spelade sig själva – Michel Blanc, Carole Bouquet, Philippe Noiret, Josiane Balasko, Christian Claviér, Davi Hallyday, Charlotte Gainsbourg och, på ett hörn, Roman Polanski; det hela tycks vara en korsning mellan tidens Tarantino-vurm och Robert Altmans Spelaren (1992) där regissören Blanc försöker överleva i den franska filmindustrin medan allt går åt helvete för honom och han grubblar över vad som utgör en berömd person.

Även om filmen blev belönad i Cannes så fick den inga unisont entusiastiska recensioner, så det kanske är därför jag aldrig hört talas om den här filmen (som jag inte förstår varför jag inte sett).

 

95-i

THE INDIAN IN THE CUPBOARD

Liksom Alfonso Cuaróns Den lilla prinsessan var den här filmen en hypad familjefilm som fick en begränsad premiär i Sverige – den gick bara upp på åtta städer i Sverige och Cuaróns film gick direkt till video – fastän den fått bra kritik i USA och i allmänhet kom att bli väldigt populär.

Den var regisserad av Frank Oz – mest känd som Yoda och Miss Piggy men som också regisserat filmer som Little Shop of Horrors (1986), Hur mår Bob? (1991), Ute eller inte (1997) och Bowfinger (1999) – och handlade om en pojke vars leksaksindian blir levande via ett magiskt skåp (tror jag i alla fall).

Många yngre än jag har sagt att de här kära minnen av den här filmen, men jag har tyvärr inte sett den – vid det laget den kom på video i Sverige, hösten 1996, hade jag blivit precis för gammal och var mer intresserad av Independence Day och Waterworld.

95-l

LIVING IN OBLIVION

Det här är en riktigt rolig liten film som jag övervägde att specialrecensera. Den är helt obligatorisk för folk som håller på med film och den skildrar den mödosamma processen att spela in en independent-film: Allt som kan gå fel, och som går fel, pengarna som ständigt rinner ut i sjön, schemat som aldrig kan hållas, folket som aldrig kan hålla sams och psyket som sakta men säkert fräts sönder.

Det som verkligen gör filmen sevärd är utformingen av den idag bortglömda indiefilmaren Tom DiCillo. Det är tydligt en självbiografisk film men han lånar ändå från Godard och Buñuel när han använder sig av oannonserade drömsekvenser, fascinerande stunder då filmen-i-filmen förvandlas till filmen vi tittar på och växlar mellan 16 mm svartvit film och färgstark 35 mm på ett sätt som känns helt logiskt medan film/en/erna pågår.

Det enda som egentligen saknas är någon slags emotionell förankring i karaktärerna som DeCillo ändå ger tillräckligt med syre för att vi ska börja bry oss på riktigt om dem – kanske för att skådespelarna Catherine Keener (som den bittra skådespelaren), James Le Gros (den korkade, Brad Pitt-liknande divan),  Dermot Mulroney (den pretentiösa fotografen) och Buscemi själv är fantastiska och ofta mycket roliga. Filmen lyckas inte riktigt bli mer än ett roligt och insiktsfullt experiment, men det är inte fy skam.

 

950003

NINE MONTHS

Det här är en sådan där film som fick ljummen kritik – jag förstår inte riktigt varför. Ännu en gång har vi i huvudrollen Hugh Grant (nästan lika poppis som Jim Carrey på den här tiden) och han spelar yuppie som freakar ut när hans tjej (Julianne Moore) blir gravid och han får åldersnojja samtidigt som han måste säga adjö till sin coola livsstil.

Som så många andra amerikanska 90-talsfilmer är denna en remake på en fransk film. Visst, den är full av stereotypa föreställningar om hur män och kvinnor är, men det pratade man inte lika mycket om då som nu; ändå blev den här filmen blekt bemött fastän den har ett schysst flyt (regi Chris Columbus), skickligt fotad (Donald McAlpine) och är riktigt rolig emellanåt, bland annat för att den är så välspelad – Moore är en underskattad komisk begåvning och jag har en svag spot för Joan Allen och Tom Arnold som spelar svenne banan-paret som redan har flera ungar och hetsar det mer rödvinsmodesta paret i huvudrollen. Plus Jeff Goldblum. Plus Robin Williams, som galen rysk gynekolog.

Jag har sett den flera gånger (ett tag gick den till synes oavbrutet på TV) och den är långt ifrån ett mästerverk, men jag slutar sällan titta på den när jag väl börjat. Scenen där Hugh Grant och Tom Arnolds slåss mot dinosaurien ”Arnie” i leksaksaffären kittlar alltid mina funny bones.

 

950001

SPECIES

En snygg men ganska medioker och överreklamerad produkt som mest gick ut på att sälja idén om Natasha Henstridge som naken femme fatale (tekniskt sett utomjording), ungefär som Terminator 3 senare skulle göra. Det enda jag minns av den här filmen är att jag inte brydde mig om något som hände i den när jag såg den (någon gång i början av 00-talet) men att den var sebar, och att det onekligen är kul att se Ben Kingsley, Michael Madsen, Alfred Molina och Forest Whitaker spela mot varandra (de är gänget som ska försöka hålla sig mjuka i brallan medan de hittar rymdrovdjuret).

 

95-u

UNDER SIEGE 2

Utmaningen här är att återigen inte skoja på Steven Seagals bekostnad. Fortfarande 1995 lockade han en stor publik till riktiga filmer som gick på bio. Jag älskade alltid det här omslaget, där Seagal hade stil nog att klänga sig fast på ett tåg och samtidigt posa som James Bond.

Som titeln föreslår är detta en uppföljare på Under belägring (1992), filmen som gjorde Seagal till en stjärna. Den filmen var Die Hard på ett fartyg. Tvåan är Die Hard på ett tåg. Han spelar fortfarande kocken som kan kung fu och såväl bristen som underhållningen med filmen är att han kan sopa banan med precis varenda lakej han får framför sig.

Storyn är absurd och helt godtycklig – Eric Bogosian är en kul superpsykopat (på den här tiden hade actionfilmer fortfarande superpsykopater som skurkar) med Big Ed från Twin Peaks som lakej. De kapar ett tåg via högteknologisk mumbojumbo, tar över CIA-satteliter (eller något sånt) och håller tågets passagerare som gisslan, inklusive Seagals niece (spelad av en ung Katherine Heigl).

Det här är en pizzafilm. Högst sebar, om det är en pizzafilm man vill ha. Jag skulle också dra till med att det här var Seagals sista hyggliga film (Beslut utan återvändo – som kom året efter – räknas inte riktigt eftersom han knappt är med i den).

 

Svenska premiärer

95svenskS

SKUGGA ÖVER RANGOON

Den alltid lika underskattade Patricia Arquette hade huvudrollen i denna underskattade film som var ett ”vit person i österlandet”-drama i Killing Fields-traditionen; hon spelar, mer specifikt, en kvinna som åker på terapeutisk semester till Burma som efter att hennes man och son dödats. Efter att hon förlorat sitt pass joinar hon studenterna som kämpar för demokrati och försöker fly till Thailand med en frihetskämpe. Mycket svulstigt drama och omskakande skildringar av våld och orättvisa – vill jag minnas – men absolut en av de bättre filmerna av det här slaget, inte minst för att Arquettes karaktär har en stark psykologisk drift.

 

95svenskY

YANKEE ZULU

En komedi från Sydafrika.

 

 

/F

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *