Biosommaren 1995: Vecka 30-31

 

Veckans utvalda film

WATERWORLD

Världens dyraste film – som sjönk.

 

Amerikanska premiärer

COUNTRY LIFE

Hur följa en succé som Jurassic Park? Vad sägs som en australiensiskt drama byggt på Tjechovs ”Onkel Vanja”?

Ja, efter Jurassic Park hade nog Sam Neill kunnat casha in på vad som helst, men den underskattade skådespelaren från Nya Zeeland var och förblev en kvalitetstrooper som aldrig slutade göra ovanliga roller i små filmer i olika genrer – jag har inte sett Country Life, eftersom det är en sådan där film som är ganska svår att få tag på och som man dessutom kanske inte letar ihjäl sig efter. Den har aldrig visats i Sverige men fick bra engelsk och amerikansk kritik när den kom, och därefter försvann den i glömska (även om en DVD-upplaga existerar på brittisk import för den som verkligen är intresserad). Mest av allt får titeln mig att beundra Sam Neill; man skulle kunna tänka sig att denna film spelades in före Jurassic Park men släpptes efter, men tidsmässigt är det svårt att tänka sig (även om denna film ursprungligen släpptes 1994 i hemlandet). Man får helt enkelt konstatera att han, liksom Laura Dern, inte lät all uppståndelse leda till en karriär av dåliga roller för stora slantar. Neill är och förblir indie. Bortsett från Jurassic Park III.

 

DOUBLE HAPPINESS

En till film som fick bra kritik i USA som aldrig (vad jag vet) visats i Sverige. Sandra Oh – idag känd från ”Grey’s Anatomy” och Sideways – spelar en kines-amerikan som försöker balansera en västerländsk livsstil med sin traditionella familj, för vilken hon försöker hålla hedern uppe.

Roger Ebert skrev om filmen (min översättning): ”[Det] är ingen djup eller briljant film, men det är inte dess syfte. Den etablerar en pratsam, förtrolig ton på en gång och den tar den i mål, som ett långt brev från en god vän.”

På IMDb läser jag att filmen drog in drygt 760.000 dollar. Det är förmodligen mindre än dess budget. Samma dag öppnade Waterworld som hade 175 miljoner dollar i budget och kammade hem 21 miljoner på en helg och var, då, en av de största flopparna någonsin. Tjugo år senare och jag har sett Waterworld några gånger men aldrig Double Happiness en enda. Arbetet, med att retroaktivt ge heder år de filmer som bör ses, går vidare.

 

THE NET

Jag såg aldrig den här filmen när det begav sig, även om jag sett bitar på TV då och då. Istället såg jag den år 2009, vilket jag vet specifikt eftersom jag skrev en recension på en gammal blogg som inte längre finns kvar. Jag blev chockad av hur uråldrig min barndom hade blivit – det var visst inte ”bara alldeles nyss” som man använde modem, chatrum och tank-tops (vänta, de har kommit tillbaka på modet förresten).

Jag minns inte helt om Nätet, som den svenska titeln löd, faktiskt syftade till Internet eller något annat men Sandra Bullock, efter succén med Speed, hade huvudrollen som någon slags datanörd som får sin identitet stulen och därefter blir jagad av mörkermän eftersom hon Hitchcockianskt känner till någon hemlighet osv (se, det här den typen av film som Sam Neill och Laura Dern inte gjorde efter sin succé). Hon får hjälp av ett sexy lay spelat av Jeremy Northam, men han röker och är allmänt skum så han jobbar nog för andra sidan.

Som film är den standard, men för dum för att vara sevärd – det är en sådan där intrig som bara är summan av sina logikluckor och storyhål – och idag är den förstås bara sevärd som retro-underhållning. När jag skrev min recension påpekade jag också att om filmen var gjord idag skulle skurkarna ha fullt sjå med att radera Bullocks identitet: Hennes Facebook-konto, Twitter-konto, videoblog, webcam-data, alla ställen hon är med på inspelningar i hennes kompisars mobiltelefon, etc… världen har krympt.

 

OPERATION DUMBO DROP

Familjefilmer med djur, det var grejen på 90-talet. Här har vi en gaaaaanska obehaglig setup – en familjefilm som utspelar sig under Vietnamkriget (eh…) och handlar om marinsoldater på jakt efter Ho Chi Minh – spelade av lite väl råa skådisar (Danny Glover, Ray Liotta, Denis Leary och Doug E. Doug) – som ska transportera en helig elefant till en by eftersom deras tidigare blev dödad av nordvietnameserna… nej, faktiskt, det är bara för mycket för mig. För vem som helst, hoppas jag.

 

Svenska premiärer

Tidigare omnämnda filmer som hade svensk premiär dessa veckor: Medan du sov, Den förste riddaren och French Kiss.

 

DEN GALNE KUNG GEORGE

Den här filmen är lite av en klassiker och även om jag inte sett den sedan 90-talet så minns jag den som riktigt bra. Nigel Hawthorne, en urbrittisk skådespelare av den urbrittiska traditionen, var känd för biroller här och var i amerikanska filmer av olika kvalité (Demolition Man inte minst), var förstås egentligen mest triggad av att stå på scen och spela t.ex Hamlet… men här fick han nöja sig med att spela kung George III som ställde till med en prekär situation när han blev galen (idag spekuleras det i att han hade en sällsynt ärftlig blodsjukdom kallad porfyri) och i sitt tillstånd blev lyckligare medan hans politiska status blev mer marginaliserat.

Liksom fallet är med många filmer man hittar när man tittar tillbaka 20 år så rör det sig om filmer man inte sett om sedan det begav sig. Jag såg inte denna film 1995, det hade jag varit för liten för, men jag vet att jag tyckte om den när jag såg den några år senare när jag var i de tidiga tonåren. Det har aldrig blivit av att jag sett om den, men jag kan fortfarande rekommendera den med gott samvete.

 

STREET FIGHTER

Okej, så det här är något helt annat. Street Fighter hade redan haft amerikansk biopremiär julen 1994 och att den ens gick upp på svenska biografer är tokigt. Det var alltså en storproduktion, åtminstone PR-mässigt, som byggde på det populära TV-spelet och liksom många andra i min generation var inget så attraktivt som en film byggt på ett TV-spel. Man sa: ”Street Fighter-FILMEN” och ”Mortal Kombat-FILMEN” och ”Super Mario-FILMEN” som om det vore något riktigt, riktigt häftigt.

Jag hade faktiskt inte så mycket emot den bisarra Super Mario Bros (1993) – jag var väl lika okritisk som de flesta andra barn, i det avseendet – men herregud, Street Fighter var det verkligen ingen som tyckte om. Jag såg den när den kom på video och jag tror det var första gången jag kände den där tydliga känslan av skam. Fastän jag inte var mer än nio-tio år så skrek hela min kropp efter en skämskudde – och inget blev bättre av att skurken Bison (spelad av en dödssjuk Raul Julia i en ökänd svansång) oundvikligen hette Bajsson för en svensk tioåring.

I’m Bajsson…!

Det är fortfarande en av de sämsta filmer jag någonsin sett i hela mitt liv. Men just därför har jag förstås sett den ett par gånger mer än jag borde.

/ F