Waterworld (1995) 2starrating

waterworld videosöndag

2starrating

Regi: Kevin Reynolds

I en framtidsvärld där polarisarna smält lever människor i en laglös vattenvärld – en nomad plockar upp en kvinna och hennes dotter, vars rygg är en tatuering av en karta som kan leda till det mytomspunna ”Dry Land”; den enda plats på jordklotet som består av land.

Detta är veckans utvalda 1995-film.

Vad är det med vatten som dödar filmer? Jag nämnde det här i min recension av Åskbollen – jag tror inte filmer tål vatten. Det finns en scen i den nya Mission: Impossible-filmen där Tom Cruise ska göra ett ”omöjligt” uppdrag under vatten och även om det är så spännande det bara kan vara så är det något med den trögflytande undervattensestetiken som gör det svårt att engagera sig. Kanske för att vi i publiken är påtagligt torra och utanför den klaustrofobiska, syrelösa vattengraven; illusionen tar liksom inte.

Men kanske vatten överhuvudtaget är farligt för filmer. James Camerons Titanic (1997) skulle vara det stora undantaget som verkligen bekräftar regeln. Liksom Titanic var Waterworld en svindyr ”bassäng-produktion” som lanserades som den dyraste filmen någonsin. På den tiden kunde filmbolag skryta om sådant. Hör man något sådant nu så tänker man genast: Den kommer säkert floppa!

Bland annat för att just Waterworld var en sådan legendarisk flopp att den blev mytisk. I verkligheten tog den nämligen igen sina inkomster via merchandise och intäkter från olika länder, men jänkarna själva gick inte och såg filmen i samma klasor som det var tänkt och varningstecknet var tydligt: Du kan alltid kasta pengarna i sjön i Hollywood.

Filmen hade premiär för nästan exakt tjugo år sedan idag. Man måste utgå ifrån att Kevin Costner led av svårt storhetsvansinne efter succén med Dansar med vargar (1990), hans fläskiga regidebut som gav honom flera Oscar-gubbar, för även när Waterworld floppade så gav han inte upp utan sänkte sin karriär ytterligare med det tre timmar långa fiaskot The Postman (1997) som faktiskt blev en flopp på allvar. Här har vi en man som hungrade efter mer när han redan var mer än mätt, och han vägrade sluta äta.

Vad var då problemet med Waterworld?

Inget speciellt, och allt.

Jag har inte sett filmen på femton år – och då var det på TV och VHS. När jag nu ser den i 1080 gnistrande pixlar och dundrande surroundljud så tänker jag att den kanske blivit mer angelägen på 20 år – idag när klimathotet känns mer allvarligt än då, idag när vi har en ny Mad Max-film på bio, då Kevin Costner gör en och annan filmroll igen och då Waterworld-budgeten är som pant-pengar för Hollywood.

Jag ser om filmen och känner… exakt samma sak som jag kände då. Detta är en film som fortfarande inte rör sig ur fläcken. Kanske är det ett särskilt vattenproblem: Horisonter i alla riktningar, inget mål i sikte. En välgjord biljakt funkar alltid… på en väg. En vattenscooterjakt på öppet hav…? Meh.

Waterworld kan sammanfattas utan vidare som Mad Max på vatten. Scenografin och kostymen är extremt inspirerad av George Millers framtidsvärld, och Kevin Costner stjäl Mel Gibsons framträdande i en roll som ska vara skoningslöst, moody, Mannen utan namn-likgiltigt men som i Costners blekvita anlete bara blir skitsurt. The Mariner, som hans karaktär heter, är en jobbig, skitsur nomad som (av orsaker som förblir oförklarade) dessutom är en mutant – under tiden som gått sedan polarisarna smält så har det tydligen uppstått mutationer av människor och fiskar. The Mariner kan vara under vatten hur länge som helst, alltså, och han kan simma som Flipper.

Storyn går ut på att han motvilligt plockar upp en kvinna (Jeanne Tripplehorn) och hennes dotter (Tina Majorino) som har en karta tatuerad på ryggen som tydligen kan leda till det mytomspunna ”Dry Land”, den enda plats på jordklotet som fortfarande är land. Efter sig har de pirater kallade ”smokers” som förstås vill åt samma karta – ledaren är spelad av en rastlöst skrikande Dennis Hopper som verkligen var go-to-killen för en skurkroll i en Hollywood-film på den här tiden; jag vill säga att hans genombrott var i Speed (1994)men han hade redan spelat kung Koopa i Super Mario Bros året innan dess och hans skurk-typecasting går förmodligen tillbaka till David Lynchs Blue Velvet (1986) som var den verkliga comebacken i Hoppers skådespelarkarriär.

Äventyret är hejdundrande, filmen står aldrig still, actionscener och jaktscener avlöser varandra och vi får hela tiden något nytt att titta på. Filmen ser dyr ut, med påkostade mackapärer och mojänger och skepp och riggar av olika slag.

Ändå är filmen bara så satans tråkig.

Det finns många orsaker, men den centrala är skrotnisse-känslan. Waterworld är en produkt där man letar efter saker som redan gjorts och lappar ihop dessa saker på en film som – därmed – aldrig får en egen identitet. När jag säger att det är ”Mad Max på vatten” så menar jag det bokstavligen. Filmen har ingen egen identitet, ingen stil eller teknik som den kan kalla för sin, inget för publiken att identifiera som unikt eller originellt och därmed ingen anledning för någon att rekommendera filmen till någon annan: ”Jo, det är Kevin Costner och han är en mutant och de jagar varandra på vatten, han och några pirater… och sen så, ja… öh. Det är en vattenvärld. Och action liksom.”

Storyn är också bara en jämtjock serie actionscener, som ett enda stort köttstycke av äventyrsscener utan koppling. Ibland är Dennis Hoppers piratgäng hack i häl, ibland är de någon annanstans. Ibland är Costner och kompani stilla i båten, ibland är det full fart framåt. Vid ett tillfälle dyker han och Tripplehorn efter fjärran plot points. Vid ett annat tillfälle blir någon nästan uppäten av en random val. Det finns inga avstånd, ingen deadline, ingen snara som dras åt intrigen – det är bara detta platta vattenlandskap och en monoton känsla av att allt bara kommer att fortsätta tills det tar slut.

Fantasyvärldens mytologi, och karaktärernas motivation, är också konstig. De är på jakt efter ”Dry Land” men medan de har otroligt tråkiga dialoger med varandra så får vi aldrig någon känsla för vad de ska dit och göra. Det är bara en godtycklig anledning att ha en godtycklig äventyrsfilm och att den lanserades med sådant stort ståhej är nästan irriterande när man tänker på hur generisk och ”varken ditt eller datt” filmen är.

Än idag kan man få förväntningar på filmen, men potentialen tas aldrig tillvara på. Det finns inte något miljöbudskap i filmen. Att The Mariner är en mutant spelar ingen roll (och jag tror faktiskt att han är det bara som en ursäkt för ett klyschigt slut som i annat fall skulle vara helt ologiskt). Ibland visar skådespelarna upp skuggan av ett fascinerande lingo – ”I swear to Poseidon I’ll kill you!” fräser den sedvanligt fenomenala Hopper – men det blir inget av det heller.

Istället – i en film som heter Waterworld – rusas det utan anledning till ”Dry Land”, en plats som vi aldrig förstår varför karaktärerna vill se, eftersom de inte är medvetna om att de lever i ruinerna av en (vår) civilisation. Det hade varit mycket bättre om de kände till sin egen historia och ville kämpa för att hitta den sista biten land för människorna att bo på. Som det är nu är det bara ett till sökande efter Atlantis eller Eldorado. Och naturligtvis är replikerna extremt tråkiga: ”We’re not made for the sea. We’ve got hands and feet” konstaterar de och mer meningsfullt än så blir det inte.

Jag vet att vissa gillar Waterworld – om det nu är av nostalgiska skäl eller på riktigt. Jag gillar filmens idé, känslan jag får av att se bilder från den, och om den går på TV känner jag alltid att den kanske är – eller att den liksom borde vara bra. Det är väl den uppblåsta marknadsföringen som fortfarande spökar tjugo år senare. Spektaklets vibbar är läckra ännu, men det är inte filmen som alstrar dem utan PR-avdelningen. Själva filmen Waterworld är, kort och gott, inget att ha.

FREDRIK FYHR

*

ww2

WATERWORLD

Originaltitel, land: Waterworld, USA.
Urpremiär: 28 juli 1995 (USA).
Svensk premiär: 
13 oktober 1995.
Speltid: 135 min. (2.15).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: 35 mm/35mm/1.85:1.
Huvudsakliga skådespelare: Kevin Costner, Jeanne Tripplehorn, Dennis Hopper, Tina Majorino, Michael Jeter, Sean Whalen, Robert LaSardo, Lee Arenberg, Doug Spinuzza, Gerard Murphy, Rita Zohar, Zakes Mokae.
Regi: Kevin Reynolds.
Manus: Peter Rader, David Twohy.
Producent: Kevin Costner, John Davis, Charles Gordon, Lawrence Goron.
Foto: Dean Semler.
Klippning: Peter Boyle.
Musik: James Newton Howard.
Scenografi
: Dennis Gassner.
Kostym: John Bloomfield.
Produktionsbolag: Universal Pictures, Gordon Company, Davis Entertainment, Licht/Mueller Film Corporation.
Svensk distributör: UIP (35 mm, 1995), Cinema International Corporation (VHS, 1995), Universal Pictures Nordic AB (DVD, 2002 et al).

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *