Diamantfeber (1971)

diamantfeber

25starrating

Regi: Guy Hamilton

UPPDRAG: Försvunna diamanter och mördade smugglare får MI6 att ana fuffens i Sydafrika. Bond skickas till Amsterdam, i förklädnad av en diamantkurir för att luska ut mysteriet.

RESULTAT: Blofeldt har stulit diamanterna för att bygga en helt egen rymdsatellit – Bonds spår leder till Las Vegas där han hamnar i ett obegripligt fånigt äventyr.

I motsats till vad många tror så handlar inte James Bond bara om gadgets, ett överdrivet tempo, overklig action och galna skurkar med bisarra planer på att krossa världen. Det var bara det att Goldfinger, som innehöll delar av de sakerna, var en väldigt populär film och ofta har det varit Goldfinger-formulan som producenterna Harry Saltzman och Cubby Broccoli använt sig av, trots den inneboende problematiken att galenskaper i en film fodrar ännu mer galenskaper i nästa; till slut var det tvunget att skena iväg.

Alldeles innan den processen började så hade vi Diamantfeber, den sjunde Bondfilmen och den första från 1970-talet. Trots en del glada ögonblick är det en av de mest lättglömda filmerna i serien. När man ser alla filmer efter varandra så är det också tydligt att det är den första Bondfilmen där luften gått ur serien. Åskbollen var inte speciellt kul, och Man lever bara två gånger knappast storartad, men de var åtminstone vitala och självsäkra i sig själva. Diamantfeber är svag i rötterna och den lider av en utspädd blekhet, som en halv film som aldrig riktigt blev gjord.

Efter en så häpnadsväckande stark film som I hennes majestäts hemliga tjänst (1969) är det närapå tragiskt att känna hur Diamantfeber rör sig i en slags puttrande, antiklimatisk efterfest. George Lazenby-fiaskot lämnade producenterna rastlöst vankande, utan någon självkänsla eller stolthet, på jakt efter saker som blivit populära i andra filmer för att säkerställa ekonomisk vinning. Vad skulle de göra? George Lazenby-fiaskot var ju en perfekt, lysande, underbar film. Men de kunde inte fortsätta på ett icke-lukrativt spår, för så snurrar jorden i denna del av världen.

Sean Connery återvände till rollen nästan som från avbytarbänken – känslan är att hela produktionen bidar sin tid innan producenterna hittat nästa Bond och en ny riktning – och han fick 1.25 miljoner dollar för besväret (en på den här tiden astronomisk siffra). För att vara ärlig så donerade Connery alla pengar till en fond kallad Scottish International Education Trust, som skulle säkerställa att konstnärer från Skottland kunde sponsras från hemlandet.

I vilket fall som helst är Connery inte helt närvarande i filmen. Han påminner nästan om Johan Rheborgs Kenny Starfighter när han lojt valsar omkring i filmen, helt utan sin forna hållning; i början av filmen måste till och med M (Bernard Lee) fråga om han är riktigt vaken, eller om han är slö efter sin “semester”.

Vi får “storyn” förklarad för oss i en exposition-scen som är lika omöjlig att hänga med i som den i Goldfinger. Det har sin förklaring eftersom Guy Hamilton, som regisserade Goldfinger, anlitades för att regissera Diamantfeber också. Orsaken var förmodligen att återställa den kommersiella ordningen efter Lazenby-filmen genom att gå på det säkraste kortet (Goldfinger var en formidabel succé) men Hamilton lyckas bara ta delarna av den, och andra Bondfilmer, som är dåliga – den lösryckta känslan från Man lever bara två gånger spökar här också och klippningen är ibland oförklarligt usel. Vi rör oss mellan scener som om vi medvetet inte ska förstå vad som händer i filmen.

Storyn är så oförlåtligt tunn att den är svårt att hänga med i den, men det inledande mysteriet går ut på att en massa sydafrikanska diamanter har försvunnit, och flera smugglare mördas av en besynnerlig duo vid namn Mr. Wint och Mr. Kidd vilket gör MI6 fundersamma av det ena eller det andra anledningen. James Bond måste, i ett meningslöst identitetsbyte, åka till Amsterdam (inte Sydafrika alltså) där grejer händer som tar honom till Las Vegas (fråga inte).

Grejer händer, det kan man väl förkorta det med. Allt är extremt brett – i inledningen av filmen är Bond på jakt efter Blofeldt, som överlever i form av flera dubbelgångare, och vi anar att han kommer att dyka upp igen efter ett tag. (Blofeldt spelas här av Charles Gray, vilket är extremt irriterande eftersom han hade en biroll i Man lever bara två gånger – där han dog, vilket gör idén om Blofeldts dubbelgångare ännu rörigare för sinnet). I en av de mer minnesvärda scenerna slåss Bond mot en man i en hiss, av anledningar lika obegripliga som varför han måste förställa sig och låtsas vara holländare innan han attackerar honom – “I speak English! Who is your floor…?” säger Connery glatt som om han helt tappat förståndet.

I en serie händelser som fortsätter att förbrylla blir han stalkad av såna dära amerikänska gängsters med sverta häts; i Las Vegas inser han efterhand att Blofeldt kidnappat den mytomspunna miljardären Willard Whyte – en karbonkopia av Howard Hughes, spelad av det verkliga originalet Jimmy Dean – och han stiftar även bekantskap med gymnastik-kickande duon Bambi och Thumper som han har kul med i en pool. Irriterande, viljelösa damer vid namn Tiffany Case (“That’s a cute little nothing you’re almost wearing”) och Plenty O’Toole (“Named after your father perhaps?”) bidrar inte ett jota till storyn och man får konstatera att den sexuella faran i 60-talsfilmerna är borta nu; Connery får stå ut med att leverera repliker som “You caught me with more than my hands up” och 007-serien börjar likna buskis.

Det är svårt att förklara hur obefintlig storyn i Diamantfeber är, men mot slutet befinner vi oss på ännu en oljerigg och Blofeldt försöker återigen förstöra världen; den här gången genom ett kassettband med marschmusik (återigen, fråga inte). Exakt hur vi hamnar där är väldigt svårt att bli klok på, men tanken är väl att man ska ha kul och inte ifrågasätta något.

Och, okej, visst. Diamantfeber är helt klart en av de sämsta Bondfilmerna, men det finns enskilda scener som gör den någorlunda minnesvärd, Ken Adams scenografi är alltid tidlös, ett och annat skämt är för dumroligt för att inte gå hem (vad sägs om en begravningsbyrå som ägs av någon som heter Mr. Slumber?), och den är åtminstone inte tråkig. De scener som är välgjorda verkar tagna från en helt annan film, och den mordiska duon Mr. Wint och Mr. Kidd är från en helt annan planet; fast de ska väl vara från San Fransisco, antar jag. De har repliker som “She’s pretty attractive… for a girl” och när de dödat folk med skorpioner hoppar de glatt iväg hand i hand.

diamantfeber3

Diamantfeber fick kritik när det begav sig just för sin tramsiga humor – ändå tycker jag det tristaste med filmen är känslan av att titta på en Burt Reynolds-film. Det är inte en usel film, men det är sebar matinéunderhållning när det borde vara en helkvälls knock out-spänning. Filmen hade samma budget som de tidigare filmerna, men jag antar att det mesta gick till Connerys lön, för filmen är oförklarligt murrig och mörk och scenografin ser direkt billig ut, som taget från någon gammal möglig TV-serie. En biljakt har en Chevrolet som åker genom en gränd på två hjul – och det kan man ju inte klaga på – men i en annan scen jagas Bond i en rymd-jeep (alltså, fråga inte) i en av de sämst klippta jaktscenerna jag någonsin sett i en film överhuvudtaget.

diamantfeber2

Connery fungerar också illa i den bröliga amerikanska stämningen, och det finns något så himla Lidl-aktigt över att se honom stå och kasta tärningar inne på något brunt Vegas-hotell. Det är som att producenterna inte bara tar allt för givet, de säljer det så billigt som möjligt. I en film som har ordet diamanter i titeln är det lite för mycket av för lite.

FREDRIK FYHR

Följ Videosöndags Bondmaraton här.

*

diamantfeber0

DIAMANTFEBER

Originaltitel, land: Diamonds Are Forever, Storbritannien.
Urpremiär: 14 december 1971 (Västtyskland).
Svensk premiär: 15 december 1971.
Speltid: 120 min. (2.00)
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: 35 mm (Panavision)/35 mm/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Sean Connery, Jill. St. John, Charles Gray, Lana Wood, Jimmy Dean, Bruce Cabot, Putter Smith, Bruce Glover, Norman Burton, Joseph Fürst, Bernard Lee, Desmond Llewelyn, Lois Maxwell, Leonard Barr, Margaret Lacey, Joe Robinson, Laurence Naismith, David Bauer.
Regi: Guy Hamilton.
Manus: Richard Maibaum, Tom Mankiewicz, efter romanen av Ian Fleming.
Producent: Albert R. Broccoli, Harry Saltzman.
Foto: Ted Moore.
Klippning: Bert Bates, John W. Holmes.
Musik: John Barry.
Scenografi: Ken Adam.
Kostym: Ray Beck (okrediterad).
Produktionsbolag: Eon Productions, Danjaq.
Svensk distributör: United Artists (35 mm, 1971), SF (2003, DVD et al)

Visa / dölj kommentarer (6)

6 tankar om “Diamantfeber (1971)

  1. Pingback: Leva och låta dö (1973) | Videosöndag

  2. Pingback: Videosöndags Bondmaraton (Innehållssida) | Videosöndag

  3. Pingback: Älskade spion (1977) | Videosöndag

  4. Pingback: Moonraker (1979) | Videosöndag

  5. Pingback: Ur dödlig synvinkel (1981) | Videosöndag

  6. Pingback: Iskallt uppdrag (1987) / Tid för hämnd (1989) | Videosöndag

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *