Mycket väsen för ingenting (1993) 4starrating

mästerverkfontmycket väsen för ingenting videosöndat

4starrating

<- I hennes majestäts hemliga tjänst.
-> Det gröna rummet

Regi: Kenneth Branagh

Shakesepares (mestadels) glada komedi om två kärlekspar – ett som förs ihop, och ett som slits isär, av andras iscensatta skvaller och ryktesspridning.

Vissa filmer ser man av en slump och de stannar hos en. Jag vet att jag såg Kenneth Branaghs Mycket väsen för ingenting på TV i februari år 2000 (jag ser det genom en korsreferens på SFI:s databas och mitt gamla IMDb-konto). Jag var ännu inte fjorton år fyllda och väldigt optimistisk; fastän jag inte förstod mycket av Bardens språk så var det omöjligt att missförstå intrigen och jag konstaterade att filmen hade ”a glad feeling” och skrev, kort och gott, ”I love this movie”.

Det var kärlek vid första ögonkastet. År efter år har jag återkommit till filmen, bara för att den gör mig glad, och det gäller för många som faktiskt sett filmen; man ser den sällan bara en gång, om man väl ser den. För vissa av oss är det en klassiker, full av odödliga citat (”Kill Claudio…!”) och länge har jag tänkt att filmen bara är för invärtes beundran.

Men gradvis har jag börjat förstå att det finns en anledning till att jag älskar den här filmen. Det enda som hållit tillbaka mitt beröm har varit tanken att en av Shakespeares lättsamma komedier per definition inte kan bli en lika bra film som en av hans tyngre tragedier som ”Hamlet” eller ”Henry V” (som Branagh också gjort lyckade filmatiseringar av).

Samma tanke gjorde nog att kritikernas jubel uteblev. Mycket väsen för ingenting fick goda, men inte överväldigande, recensioner och blev ingen stor succé när den kom (även om den var hyggligt framgångsrik för att vara en Shakespeare-film). Den liksom bara kom och gick och den har mig veterligen aldrig släppts på DVD i Sverige och det är skandalöst.

Det är nämligen en tidlös, oerhört vacker, nästan helt perfekt film, och på rak arm en av de mest underskattade filmer jag känner till. Den fulländar, och går bortom, sin enkelhet. Man kan se den hur många gånger som helst och glädjen mattas aldrig av. Den känns aldrig ens en smula föråldrad och i takt med att åren går börjar det kännas som en av de allra bästa Shakespeare-filmatiseringarna överhuvudtaget.

Berättelsen är ungefär lika tunn som titeln föreslår, men intrigen väver samman snacksalig humorism med mer allvarsamma teman om dekorum, heder och skam. I grunden är det en klassisk Shakespeariansk ”comedy of errors” – där missförstånd och practical jokes ligger till grunden för hela konflikten – men i berättelsens botten vilar insikter om hur sårade människor kan bli av att bli förtalade, och hur förödande konsekvenserna kan bli när människor känner sig kränkta och vanärade.

Noteras bör även att pjäsen, när den skrevs (1598-99), hette ”Much ado about noting”; noting uttalades ”nothing” men syftade på ryktesspridning, skvaller och tjuvlyssnande. Alltså är titeln en ordvits och borde på svenska heta något i stil med ”Mycket skäll för skvallers skull”.

I sin film har Branagh kastat om och kortat ner originaltexten av helt rätt orsaker – och han är rätt man att göra det, eftersom hans kunskaper och insikter om Shakespeare är flytande och intuitiva. Mycket väsen för ingenting är i grunden en lättsam film som bara ska roa, så han arbetar för att skapa så mycket koncentrerad glädje och emotionalism i en och samma film; det är helt enkelt filmen som den här pjäsen behöver och måste vara. För den som vill se Branagh göra oklippt Shakesepare, se hans fyra timmar långa Hamlet (1996), fortfarande den enda filmatisering av hela pjäsen som gjorts.

En av Branaghs briljanta lösningar är att förpassa hela intrigen till en villa i Toscana. Vi vet inte riktigt när filmen utspelar sig men miljöerna är avlägsna och så obönhörligt vackra att vi får känslan av att vi befinner oss i ett slags tidlöst paradislandskap där tiden står still (om filmen har ett enda ålderstecken så är det väl att Toscana inte är lika främmande idag, när Ernst Kirchsteiger åker dit för att laga mat). Filmen börjar med ett hejdundrande montage där prins Don Pedro (Denzel Washington) anländer till signor Leonatos stora villa med sitt ekipage soldater efter en lång tids ärofyllt stridande; alla är lyriska över återseendet, vi ser flera dussin nakna människor frivolt bada som i rokoko-målningar, man klär upp sig för att möta soldaterna och låta det blygsamma dramat ta plats.

mykc

Bland ungefär ett dussin karaktärer står två par: Å ena sidan de sardoniska Benedick (Branagh) och Beatrice (Emma Thompson) som lever i konflikt med det motsatta könet, och varandra i synnerhet; de slutar aldrig slutar förolämpa varandra och svär att de ska dö som ungkarl och ungmö. Å andra sidan de unga Claudio (Robert Sean Leonard) och Hero (Kate Beckinsale) som svurit kärlek för varandra och förlovat sig. Ett iscensatt missförstånd gör så att Benedick och Beatrice luras till att erkänna sin kärlek för varandra – men ett annat missförstånd gör så att Claudio misstror Hero och förlovningen avbryts under brutala omständigheter.

Exakt hur allt det här går till är inte så viktigt. Poängen är att Benedick och Beatrice kivas för att de faktiskt drivs av en förnekad kärlek till varandra, de är bara något förbittrade av tidiga erfarenheter och sina egna år; alltmedan Claudio och Hero blir offer för en grym komplott som de faller för bara för att de är så unga, oskuldsfulla och aningslösa.

En grym, och dum komplott, som innefattar den ”stackars” lustfyllda tjänsteflickan Margaret (som spelas av Imelda Staunton, som alltid är så bra att hon håller sig oidentifierbar som Dolores Umbridge från Harry Potter-filmerna). Skurken heter Don John (Keanu Reeves) och hans motivation för att splittra Claudio och Hero är simplare än den som skurkarna i Disneyfilmer brukar ha: ”I am a villain!” utbrister han och mer behöver vi inte veta. Han är helt enkelt bara ett elakt surkart som inte vill se folk vara lyckliga. I en klanderfri rollista tycker jag Reeves står sig riktigt bra i den här rollen – han anklagades slentrianmässigt för att vara stel men hans roll var stel och han var perfekt för rollen (det var därför han var bra i Coppolas Dracula året innan också).

Benedick och Beatrice förs samman på goda grunder. Konspiratören är Don Pedro (Washington) som anar att de är som gjorda för varandra. Han låter deras respektive vänner högljutt skvallra om den enes kärlek för den andre – och naturligtvis lurar de i varsitt buskage och tricket fungerar: Benedick blir kär i Beatrice när han får höra att hon är kär i honom, och vice versa.

Det här hade lika gärna kunnat bli en otrolig tråkig film – som Joss Whedon bevisade i sin meningslösa version för några år sedan – men Branaghs hantverk är lysande; fotot behöver inte anstränga sig för att rama in de vackra miljöerna men filmen innehåller ändå ett par ljuvliga långa tagningar där kameran rör sig upp och ner i luften och in och ut ur rum och Patrick Doyles pampiga musik är rena rama himmelriket när den sätts i kontrast med de soldränkta bilderna. Ibland är det nästan för mycket, som sekvensen där Benedick (plaskandes i en bassäng) och Beatrice (gungandes som en skolflicka) på varsitt håll svär kärlek för varandra. Lägg på att Thompson och Branagh var gifta i verkligheten och hjärtat smälter.

mvfivis

Samtidigt är karaktärerna inte ytliga eller förenklade. De är tydligt definierade, men de har även skuggor som Branagh är snabb på att föra fram. Beatrice har i synnerhet ett vemod i blicken när hon i början viskar till Benedick: ”I know you of old”. I en pjäs som till någon mån tyngs ner av ett föråldrat synsätt på heder och dygd (praktiskt taget vad vi idag kallar hederskultur, där kvinnor måste vara oskulder när de gifter sig) hittar Branagh sätt att operera in en modern sensibilitet i Beatrice och Benedick genom att antyda att de redan varit ett kärlekspar tidigare, men att han lämnat henne på grund av svartsjuka – och att denna sexuella misstro egentligen är roten till deras konflikt.

Man märker även på Don John att han är ute efter någon slags hämnd på Don Pedro (de är halvbröder och har något otalt emellan varandra) och när han lurar Claudio får man intrycket att denne är extremt lättlurad – men så är ju också Claudio ”a poor fool”, som Beatrice vemodigt konstaterar i början, som om hon känner igen den unge Benedick i Claudio; en ung man som låter sina känslor styra – i ena stunden är han full av kärlek och i andra stunden är han full av hat.

Det är när den fagra, oskyldiga Hero får lida för Claudios förakt som Beatrices hjärta kokar. Hon är briljant i en scen som suger ut allt syre ur en: ”If I were a man” vrålar hon, ”I would eat his heart at the marketplace!”

Så ju mer man tittar på Mycket väsen för ingenting desto mer finner man. Den följer inte den falska logiken som så många filmer gör idag, att karaktärernas personligheter i sig själva ska vara så himla intressanta, och deras handlingar så viktiga. Karaktärernas personligheter är enkla och tydliga, deras handlingar konsekventa, men vi undrar ändå vilka de är. Don Pedro förblir en enigmatisk figur, än mer så i Denzel Washingtons robusta framtoning; han är den enda som inte finner kärlek i slutet, och när jag såg om filmen den här gången noterar jag att Branagh lämnar kvar honom på en tom borggård när alla andra dansar iväg i en hisnande långtagning som dränker filmen i konfetti och extas.

Så, den som är en skolad Shakespearian noterar att Kenneth Branagh huggit ner och kastat om originaltexten ganska friskt, men bara en nitisk konservator kan ha invändningar. Branagh, som byggt hela sin karriär på Shakesepare-filmer så till den milda grad att det smittat av sig på flera av hans andra filmer (som Berättelsen om Askungen nu senast), förstår de här karaktärerna så bra att han kan dekorera filmen med sådana fascinerande små detaljer i förbifarten.

Med Toscana-villan, kompositören Patrick Doyle och kostymören Phyllis Dalton – som bland annat gjorde kostymerna till Lawrence av Arabien (1962) och Doktor Zjivago (1965) – och en sådan underbar uppsättning skådespelare (flera av vilka tillhör Branaghs närmsta skådespelarfamilj) så måste Mycket väsen för ingenting ha varit en så attraktiv produktion för honom: Han kunde ju inte misslyckas. Pjäsen är i grunden en briljant uppsättning practical jokes som ett efter ett blir mer allvarliga och förödande, innan det slutgiltiga ”skämtet” avslöjas som en hård läxa för Claudio, som tror att han dödat Hero genom att krossa hennes hjärta med förtal.

ass

Rättvisan skulle förstås inte skipats om det inte var för konstapel Dogberry som är intrigens nödvändiga comic relief och villans nattvakt. Han spelas av Michael Keaton, när han var mitt uppe i Batman-karusellen, med en bisarr, Beetlejuice-besläktad iver som är svår att beskriva. Men även om det inte förs till protokollet så får vi komma ihåg att han är en åsna.

Jag är själv en ganska flitig Shakespeare-läsare, och en Hamlet-nörd, och jag har bara beundran för Laurence Oliviers Hamlet (1948) eller Branaghs många olika Shakespeare-tolkningar. Men filmen jag alltid återkommer till är Mycket väsen för ingenting. Branagh eskorterar skurken in och ut från handlingen i den sista scenen på ett sätt som lämnar mer att önska, men det är den enda skavanken jag hittar i den här filmen, som i övrigt helt enkelt inte går att klaga på – den är extremt bildskön, extremt välspelad, karaktärerna är tydliga men inte ytliga, intrigen är glad men inte utan allvar, musiken är överväldigande och känslorna är primala: Det är känslor av ohejdad festyra, munter vänskap, omskakande skam,  och pirrig kärlek, och när den sista fanfaren blåser så har jag alltid tårar i ögonen.

FREDRIK FYHR

*

mucke

MYCKET VÄSEN FÖR INGENTING

Originaltitel, land: Much Ado About Nothing, Storbritannien/USA.
Urpremiär: 26 maj 1993 (Frankrike).
Svensk premiär: 1 oktober 1993.
Speltid: 111 min. (1.51)
Åldersgräns och lämplighet: 7.
Teknisk process/print/bildformat: 35 mm/35 mm/1.85:1.
Huvudsakliga skådespelare: Kenneth Branagh, Emma Thompson, Denzel Washington, Kate Beckinsale, Robert Sean Leonard, Richard Briers, Keanu Reeves, Brian Blessed, Imelda Staunton, Phyllinda Law, Richard Clifford, Gerard Horan, Patrick Doyle, Michael Keaton, Ben Elton, Edward Jewesbury, Alex Lowe.
Regi: Kenneth Branagh.
Manus: Kenneth Branagh, efter Shakespearepjäsen.
Producent: Kenneth Branagh, Stephen Evans, David Parfitt.
Foto: Roger Lanser.
Klippning: Andrew Marcus.
Musik: Patrick Doyle.
Scenografi: Tim Harvey.
Kostym: Phyllis Dalton.
Produktionsbolag: Renaissance Films. ass. American Playhouse Theatrical Films.
Svensk distributör: Sandrew Film AB (35 mm, 1993).

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *