Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

Jimmy’s Hall

jimmy's hall videosöndag

25starrating

Regi: Ken Loach

Skildring av irländaren Jimmy Gralton, vars arbetarrörelse väckte ont blod hos den katolska kyrkan och ledde till hans deportering från landet år 1933.

I efterdyningarna av det irländska frihetskriget var kommunisten Jimmy Gralton ledare för den revolutionära arbetargrupp som senare skulle bli Irlands kommunistparti; han hade en danshall där medlemmar kunde vädra sina politiska åsikter och lära sig dansa syndiga danser från New York, där han levt i exil i tio år – han tvingades fly år 1922, pådriven av den onda katolska kyrkan, enligt den här filmen, och så kanske det var i verkligheten också; filmen påpekar däremot aldrig att han då bara var på besök i Irland för att kämpa i kriget. Han hade bott i USA sedan 1909, då han emigrerade som tjugoåring.

1933, när den här filmen utspelar sig, var hans danshall så kontroversiell bland den katolska bygden att han (under oklara omständigheter) deporterades från Irland, och förblev bannlyst hela sitt liv. Han dog tolv år senare i New York och USA, landet han redan innan deporteringen spenderat halva sitt liv i.

Men det passar så klart Robin Hood-myten bättre att skapa intrycket att Gralton var född och uppvuxen på Irland, en irländare i själ och hjärta, och att han aldrig hade ”flytt” hade han inte tvingats bort. Det hade väl inte haft samma punch om den inskränkta kyrkan, med sitt prat om samhörighet och irländsk sammanhållning, hade fått vatten på sin kvarn. Eller om det fanns spår av lindring i Graltons straff; av allt att döma var han ju praktiskt taget halvamerikan till att börja med.

Nu vet jag vad ni tänker. Spelar sådant roll?

Nej, inte direkt. Filmer kan inte förfalska historien för de är inte historiska dokument. De är alltid fiktiva, även när de är dokumentärer, och de måste per definition förändra eller försköna vad för underlag som berättelsen än bygger på.

Däremot är det lite intressant att se en sådan här film gjord av sjuttionioåringen Ken Loach, som sagt att detta är hans sista film. Det är långt ifrån en hemlighet att Loach är socialist av brittiskt virke: Han blev känd som socialrealist med sina genombrottsfilmer på 70-talet – Kes (1970) och Family Life (1971) inte minst – och under Thatcher-eran blev hans filmer motarbetade av de politiska makterna så pass mycket att man får nästan se honom som en aktivist via filmmediet.

Men på äldre dagar har Loach gått mot ett mer idealiserat filmspråk, byggt på klichéer och traditioner, och hans perspektiv har blivit sakligt, snarare än realistiskt; lite grann som Clint Eastwood regisserar filmer, byggt mycket på sentimentala förenklingar men också väl avvägt och utan överdrifter. Och naturligtvis retar Loach upp allergiska ideologiska utslag hos de kritiker som har djupt ingrodd politisk aversion mot honom – så är det med Eastwood också, men där han möter automatisk kritik från vänstern så möter Loach automatisk kritik från högern. Det formuleras kritik på förhand, det feltolkas med flit, det packas in i lådor utan att det ses efter ordentligt.

På samma sätt som det här och var sades om American Sniper att det var en rekryteringsvideo för amerikansk militär (en helt absurd felläsning) så sägs det om Jimmy’s Hall att Loach är tvådimensionell och saknar nyanser när det tvärtom finns flera scener i filmen där karaktärerna belyser varandras sidor och filmen gång på gång accentuerar att politik och ideologi inte behöver vara svart på vitt. Det är som om kritiken är så ingrodd att den på förhand förväntas vara där, och hamnar där, även när den helt enkelt inte passar in.

Däremot är Jimmy’s Hall inte en socialrealistisk film, och den är i sin stil inte speciellt nyanserad. Det är en formulafilm där en sympatisk ung man, med sin grupp av vänner och meningsfränder, står mot makten och överheten som försöker stoppa dem och driva deras tro från landet. Karaktärerna är väldigt mycket ”film-karaktärer” och dialogerna är ganska syntetiska och självförklarande, skådespeleriet storögt och övertydligt. Jimmy’s Hall påminner alltså väldigt mycket om en Disneyproducerad familjefilm, fast med ett budskap som lutar mer åt socialism än värdekonservatism.

Och, tja, varför inte? Har det någonsin funnits utrymme för en film som Operation Dumbo Drop så borde det finnas plats år 2015 för en film som Jimmy’s Hall. (Den är från 15 år på bio, men är rimlig för barn kring 11 i vuxet sällskap).

Filmen är överlag för bristfällig, förutsägbar och ointressant för att rekommenderas; bristerna kommer inte minst från skådespelarna, som gestaltar sina roller nästan som tecknade figurer – Barry Ward spelar Gralton med en lite övertydlig präktighet, och tveklöst bäst i ensemblen är faktiskt Jim Norton som Fader Sheridan, prästen som är berättelsens antagonist. Norton gör allt för att göra denna roll till en icke-skurk; en sensibel och mångfasetterad figur, en man vars arbete går ut på att behålla och cementera makt, men inte utan intellekt och något slags samvete.

Den som har någon slags personlig ingång till Irland, och berättelsen som Jimmy’s Hall berättar, kommer förmodligen känna sig mer hemma i filmen än en utomstående. I vilket fall som helst är filmen fullt sebar, konventionell och med ett par riktigt bra scener bland andra mer sömniga. Den tuffar på med sina skarpt dragna intriger och konflikter, men den gör det åtminstone habilt. Det finns en skillnad mellan en präktig film som denna och en präktig film som Kvinnan i guld – det var en misslyckad film där flera centrala saker inte fungerade och filmen föll platt; Jimmy’s Hall, om än en svag film, har åtminstone en formell konstruktion som fungerar och filmen håller från början till slut.

Jag är helt säker på att detta verkligen är Loachs sista spelfilm. Loach har varit på autopilot åtminstone sedan 2006, då han vann Guldpalmen för Frihetens pris (en skildring av just irländska frihetskriget) och det är fullständigt rimligt av honom att pensionera sig. Han kan förstås fortsätta göra fullständigt dugliga filmer som denna – eller hans förra, Änglarnas andel, en helt okej feel good-film – men varför?

Loach visar kreativt kurage i och med sitt beslut. Det finns massor av äldre män som inte har orsak att sluta men inte heller någon hållbar anledning att fortsätta – från Dario Argento till Woody Allen – som borde låta sig inspireras: Om du verkligen älskar det du gör så är det okej att sluta nu.

FREDRIK FYHR

*

jhp

JIMMY’S HALL

Originaltitel, land: Jimmy’s Hall, Storbritannien/Irland/Frankrike.
Urpremiär: 22 maj 2014 (Cannes).
Svensk premiär: 7 augusti 2015.
Speltid: 109 min. (1.49)
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: 35 mm/D-Cinema/1.85:1.
Huvudsakliga skådespelare: Barry Ward, Francis Magee, Jim Norton, Aileen Henry, Simone Kirby, Stella McGirl, Sorcha Fox, Martin Lucey, Mikel Murfi, Shane O’Brien, Denise Gough, Aisling Franciosi, Seán T. Ó Meallaigh, Karl Geary, Brian F. O’Byrne, Conor McDermottroe, John Cronogue, Seamus Hughes, Andrew Scott, Michael Sheridan, Rebecca O’Mara, Diane Parkes.
Regi: Ken Loach.
Manus: Paul Laverty, efter pjäsen av Donal O’Kelly.
Producent: Rebecca O’Brien.
Foto: Robbie Ryan.
Klippning: Jonathan Morris.
Musik: George Fenton.
Scenografi: Fergus Clegg.
Kostym: Eimer Ni Mhaoldomhnaigh.
Produktionsbolag: Sixteen Films, Element Pictures, Why Not Productions, Wild Bunch. support. BFI, Film4, Irish Film Board.
Svensk distributör: TriArt Film.

Ett svar på ”Jimmy’s Hall

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *