The Man from U.N.C.L.E.

Regi: Guy Ritchie

En CIA-agent måste samarbeta med en KGB-agent för att infiltrera en brottsorganisation som lagt vantarna på kärnvapen.

Den här filmen är inte någon filmatisering av någon gammal TV-serie. Det är en långfilmsversion av de där reklamerna för teleoperatören 3 – ni vet, den där låtsas-glassiga följetongen om någon agent eller annan som arbetar för att vi alla ska få bättre täckning. Musiken är jazzig och färgerna en gräll 60-talspalett, allt är överstiliserat och nästan bokstavligt talat stinkande av plast.

Vad för berättelse man än försöker berätta med en sådan kostym kommer kostymen ta över allt. Det är svårt att ens bli klok på innehållet i The Man from U.N.C.L.E., den troligen sämsta i 2015 års våg av uppblåsta spionäventyr (sånär som på smakmassakern Kingsman, som fick Agent Cody Banks att likna något ur Gus van Sants Elephant). Det är en studie i hur man tar en generisk film och klär den i ett snyggt paket utan att se efter om man slagit in rätt present till rätt person: Var det spionparodin för de ironiska? Eller var det retro-spionfilmen för de nostalgiska? Kanske en reboot för kidsen? Aja, strunt samma bara klatcha på en till rosett och dra till med en sådan där blås- och elgitarr-slinga: ka-khenggngnggggg.

Men nej. Madonnas ex Guy Ritchie står för regin, eller åtminstone en robot av Ritchies modell. Den brittiske snubbregissören – som fortfarande lever på de två filmer han gjorde för närmare tjugo år sedan nu (Lock, Stock & Two Smoking Barrells och Snatch) – har regisserat den här filmen med en drönarlik automatik. Halvdana skämt passerar utan tydlig betoning. En biljakt kommer och går utan att lämna intryck. Någon drar ett till skämt som inte fungerar. En annan blir skjuten i huvudet. Tonen ligger och svävar som i ett moln ovanför intrigens yta och landar aldrig i någon enhetlig känsla.

Intrigen är lika bred och förvirrande som en typisk film av det här slaget. En CIA-agent (Henry Cavill), en KGB-agent (Armie Hammer) och en till synes civil kvinna (Alicia Vikander) måste samarbeta i ett projekt som går ut på att infiltrera en mystisk, kriminell organisation som har lagt labbarna på kärnvapen. So far, so SPECTRE. Det är verkligen ett mystisk organisation för man blir aldrig klok på hur den är organiserad. Merparten av filmen utspelar sig i Italien: En sval donna (Elizabeth Debicki) glider runt och lyxminglar på yacht-fester och säger lömskt förföriska saker, så hon är nog ond. Gaby (Vikander) har en pappa som jobbat åt nazisterna, och hennes farbror visar sig vara en variant av Aribert Heim (aka Doktor Död, den galna SS-läkaren), och det är ju såklart inga bra tecken.

Skit samma, har nog Ritchie tänkt, det är kallt krig och kärnvapen och hela den där baletten. Han förlitar sig på att filmisk trolldom ska ta oss igenom filmen med glädjen i behåll. Och, visst, det här är ett nonsens-äventyr och som alla nonsens-äventyr kan det vara underhållande om vi får ett par ursäkter att bry oss. Om karaktärer, till exempel.

Tyvärr blir vi svikna av våra guider. CIA:s James Bond med det töntiga namnet Napoleon Solo (Cavill) är en ointressant playboy utan personlighet; KBG:s agent ska ha psykologiska aggresionsproblem från något barndomstrauma men han ska också vara komiskt underspelad storvuxen ryss ”wiz hevi rasjan äxent”, så det fungerar ju inte alls. Cavills och Hammers buddy cop-samspel är dödfött, eftersom deras karaktärer är dödfödda. Dessutom verkar de vara i varsin film: Hammer försöker göra sin roll så seriöst han kan, medan Cavill är fullt upptagen med att göra en imitation av Robert Wagner (som om han misstagit honom för Robert Vaughn, som ju var den ursprungliga mannen från U.N.C.L.E.).

Alicia Vikander – bless her heart – är inte mycket bättre heller och visar ofta upp ett irriterande slarvigt manér-skådespeleri (där varje ord betonas så-här lite grann som en fråga?) som om hon inte bryr sig om vad hon gör eller inte fått tillräckligt med space av Ritchie. Hennes karaktär är också lika odefinierad som de andra; hon ska vara vår civila identifikation, tjejen som ”dras med” i agenternas uppdrag, men hennes verkliga betydelse i filmen är tidigt skuggad, så tydligt att det är patetiskt.

Det är en långtråkig film av det slaget som pågår fastän intrigen tycks uppäten av en osynlig val. Medan de odefinierade skurkarna förblir onåbara för oss – vi vet knappt vilka de är, än mindre om de har en plan – så gnabbas hjältarna utan att nå fram med en enda vits eller blinkning. Emellanåt smyger de runt på någon fabrik, hamnar i en habil bil- eller båtjakt men tempot är hela tiden off, som om Ritchie är mer intresserad av att skapa små roliga detaljer vid sidan av. I en scen sitter till exempel Cavill och äter en macka, i slow motion, medan Hammer jagas av vakter i den ofokuserade bakgrunden – scenen är från början spännande, men så mynnar den ut i detta skämt – som inte är kul – så i slutändan blir det en film som verkar undvika sig själv och fastnar i ett monotont varken eller-träsk.

På plussidan är musiken riktigt raffig – som om vi tittar på något kul. Klippningen är effektfull, om än på ett menlöst sätt. Ritchie delar upp bilden i en splitscreen utan orsak och gör gigantiska in- och utzoomningar som varken gör ditt eller datt för upplevelsen. Han älskar också att klippa bort repliker, för att sedan ge oss dem i en flashback – den tidlösa ”aha, det var så det var”-effekten som är så klassisk för spiongenren – men han gör det så ofta att man får anta att han har slut på tricks i övrigt.

Som om filmen känner på sig att något saknas nöjer den sig inte med ett slut – det kommer ett till slut efter det första slutet och ett till slut efter det andra. Den här filmen är som en jobbig bekant man inte vill prata med men som aldrig låter en säga hej då och gå vidare. När den till slut är över så lämnar den en med intrycket av att man sett en lång trailer. Det är en film som går igenom alla klyschor den kan utan att någonsin skapa en genuin känsla eller övertyga om att det vi ser på är värt vår uppmärksamhet. Det är medioker spionsoppa på burk.

FREDRIK FYHR

*

THE MAN FROM U.N.C.L.E.

Originaltitel, land: The Man from U.N.C.L.E., USA.
Urpremiär: 13 augusti 2015 (14 länder).
Svensk premiär: 14 augusti 2015.
Speltid: 116 min. (1.56)
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW 2.8K; DI/D-Cinema/2.39:1.
Huvudsakliga skådespelare: Henry Cavill, Armie Hammer, Alicia Vikander, Elizabeth Debicki, Luca Calvani, Sylvester Groth, Hugh Grant, Jared Harris, Christian Berkel, Misha Kuznetsov, Guy Williams.
Regi: Guy Ritchie.
Manus: Guy Ritchie, Lionel Wigram.
Producent: Steve Clark-Hall, John Davis, Jeff Kleeman, Lionel Wigram.
Foto: John Mathieson.
Klippning: James Herbert.
Musik: Daniel Pemberton.
Scenografi: Oliver Scholl.
Kostym: Joanna Johnston.
Produktionsbolag: Warner Bros, Davis Entertainment.
Svensk distributör: Fox/Warner.