Mannen med den gyllene pistolen (1974)

mannen med den gyllene pistolen videosöndag

2starrating

Regi: Guy Hamilton

UPPDRAG: Pågående: Bond är på jakt efter en solkonverterare, vars ägare kan ha komplett makt över världens solenergi.

RESULTAT: Bond måste avbryta uppdraget eftersom den mystiske lönnmördaren Scaramanga meddelat att han vill döda honom. Scaramanga har i sin tur solkonverteraren men det är tydligen bara en slump.

Man vet att man tittar på en konstig film när den första repliken är: “Nick-Nack, Tabasco!”

Det blir inte direkt mindre udda när det får sin kontext: Nick-Nack är en dvärg som jobbar som betjänt åt den märklige lönnmördaren Scaramanga (Christopher Lee), som är personen som ropar efter tabasco, från sin solstol på sin avlägsna strand i Phuket. Nick-Nack serverar lydigt den lilla burken på ett silverfat, men vi får aldrig veta varför. Kanske han ska ha det till sina ostron; jag hade alltid för mig (av helt oförklarlig anledning) att han smorde in sig med den kända kryddsåsen för att masochistiskt känna solen svida på överkroppen där hans tre bröstvårtor gassar i solen.

Det hade egentligen inte varit så konstigt, eftersom det bestående intrycket av Mannen med den gyllene pistolen är Scaramanga, och att Scaramanga är bisarr (jo, han har tre bröstvårtor). Han är, för den som undrar, titelfiguren: Mannen med den gyllene pistolen. Som lönnmördare är han dyr – om du vill ha ihjäl någon via Scaramanga får du betala en miljon dollar för besväret, en affär som är högst opålitlig eftersom ingen vet vart han är eller hur han ser ut. Han tycker om sin “älskarinna” (läs: sexslav), spelad av Maud Adams, men han kan bara ha sex innan han har ihjäl någon, vilket antagligen betyder att hon skippar goset och flyr sängkammaren så fort det hela är överstökat.

Vidare information om Scaramanga får vi i titelsången där någon vid namn Lulu skrålar:

If you want to get rid of someone
The man with the golden gun will get it done
He’ll shoot anyone!!
With his golden gun!!!

Wow.

Som ni märker har jag lite svårt att skriva en text om den här filmen. Medan Scaramanga är känd som en av de bästa Bondskurkarna så är filmen känd som en av de sämsta. Det fluktuerar, förstås, bland 007-fans; vissa ser det som en lattjo uppryckning efter Leva och låta dö medan andra (som jag) ser det som en hafsig och billig produktion, gjord i det omedelbara kölvattnet efter den filmen.

Det är åtminstone känt att filmen hade en stressad produktion. Roger Moore hade introducerats som James Bond i Leva och låta dö – filmen blev en hit, och producenterna Cubby Broccoli och Harry Saltzman såg en chans att hamra in Roger Moores Bond i publiken om man fick ihop nästa film på ett år. Så utan att vara finkänslig hittade man miljöerna först – främst Thailand, och den då praktiskt taget obebodda staden Phuket – och rafsade ihop en skådespelarbesättning innan manuset var klart. Tom Mankiewicz, som skrivit de två senaste filmerna, hade problem med att hålla tempot igång. Efter att ha färdigställt ett utkast skickade han missnöjt tillbaka det till producenterna och sa att han inte gjort sitt bästa. De skickade vidare manuset till två andra författare, som gjorde ytterligare förändringar, och sedan skickade de det till Mankiewicz igen, som alltså fick skriva om det någon annan skrivit om i vad en tredje skrivit om i hans första version.

Det märks att manuset knådats av många händer för det är ganska grötigt och formlöst – samtidigt paradoxalt innehållslöst. Jag tänker mig alltid att den här filmen är underhållande, att den väl ändå är lite rolig ändå, att det ju ändå är Scaramanga med salig Christopher Lee och Britt Ekland och Maud Adams och den smalbenssparkande Nick-Nack som blir inlåst i en väska (“I may be small but I never forget…!”) – tills dess att jag faktiskt ser filmen.

Visst, det finns några enskilda scener som är lite roliga, många bisarra Mankiewicz-idéer och en hutlös fånighet som är kul om man nu tycker det är kul (som när Bond får in ett thailändskt vitt vin och förbryllat läser etiketten: ”Poo… yuck?”) men det är otroligt lite som faktiskt händer i filmen. Jag tror mer än hälften av filmen är transportsträckor, tomgångsputter, uppskjutningar av konflikten, scener där folk eller fordon rör sig från en punkt till en annan, onödigt långa passager där man upplever att ingenting händer, eftersom intrigen inte har någon kontext.

Det känns som att vissa sidor av manuset aldrig blev skrivna. Jag vet att både Bond och Scaramanga i den här filmen är på jakt efter en solkonverterare – en sådan där internationellt viktig McGuffin som alla länder vill åt för att kontrollera all världens solkraft (det här var under 70-talets energikris, kids) – men den delen av filmen, som jag känner borde utgöra åtminstone första fjärdedelen av filmen, existerar helt enkelt inte. Den ständigt lika surmulne M (Bernard Lee) avsäger honom från “uppdraget” – som vi aldrig får se honom ha – eftersom Scaramanga är ute efter att döda honom. Bond kan ju inte gärna springa runt på hemligt uppdrag om han har en lönnmördare efter sig.

Exakt varför Scaramanga vill döda Bond är svårt att veta. Han tycker väl att han är en riktig karlakarl, bara. Han är inte anlitad av någon heller. Genom oklart manövrerad slump sker en serie händelser som kommer att ta Bond till Scaramangas söderhavsö – tvillingtopparna som nu är kända som “The Bond Islands” – där Scaramanga vill att han ska gå genom hans alldeles egentillverkade Lustiga Huset-gång och i en duell (mano a mano..:!) möta döden.

Det är bara det att Scaramanga också har den där solkonverteraren – och han har ihjäl en agent som vi får veta är honom på spåret – så de här två intrigerna krockar med varandra. Jag antar att vi ska förstå det som att Scaramanga är ute efter Bond av en slump, de bara råkar vara ute efter exakt samma obskyra föremål också; det är ganska uppenbart att manusets skrivits om så många gånger att två filmer grötats ihop till en.

Filmen hoppas att man inte ska tänka för mycket på det här; Bond stalkar upp Scaramanga via Maud Adams, som är okej i rollen som skrämd sexslav. Desto värre är Britt Ekland som Holly Goodnight, en spion utsänd av M att hjälpa Bond i uppdraget men eftersom hon är tjej så är hon värdelös, hela tiden i vägen, kontinuerligt förnedrad, allmänt jobbig och dum i huvudet… ni vet, som den typiska MI6-kvinnan! Roger Moore är grisigare än någonsin och signalerar att han hatar kvinnor som annat än sexobjekt, och i en absurd scen ska han ha sex med Ekland, men stänger in henne i en garderob och har sex med Adams istället.

Detta må låta som en lite knepig kritik att ha i en Bondfilm, men det fanns en sexistisk dynamik i Connerys filmer. Hans Bond var en sociopat som kunde ha sex med en kvinna för att i nästa sekund skjuta henne, eftersom han kallt och målmedvetet arbetar i hennes majestäts hemliga tjänst; det fanns något omänskligt och bortkopplat hos Connery som gjorde karaktären spännande. Bristen med Moore är att han ska vara mer human och ädel, vilket gör att han praktiskt taget bara blir ett kvinnomisshandlade äckel som gömmer sig bakom ett flin han tror är charmigt.

På samma sätt som Leva och låta dö försökte rida på blaxploitation-vågen försöker den här filmen rida på kung fu-vågen genom att kasta in ett stickspår på ett thailändskt kampsportstempel. Filmen får en och annan injektion av liv här, i mittendelens ganska random actionscener, som när en duo skolflickor visar sig kicka mer ass än Bond och när allas vår J.W. Pepper ploppar upp (på allmän begäran, antar jag) i en biljakt som innehåller den här legendariska vurpan:

Hade ju kunnat vara bättre utan den där jönsiga ljudloopen. Det måste liksom, till varje pris, vara en töntfilm.

Hade filmen bundit ihop sådana spektakel med en story och en uppsättning karaktärer som bildade något slags sammanhängande mönster så skulle Mannen med den gyllene pistolen ha varit minst lika bra som Leva och låta dö. Nu är det bara ett par scener efter varandra; några är minnesvärda i sig men de bildar ingen film. Så går det när man stressar på och inte ser sig för.

FREDRIK FYHR

Följ Videosöndags Bondmaraton här.

*

mannen2

MANNEN MED DEN GYLLENE PISTOLEN

Originaltitel, land: The Man with the Golden Gun, Storbritannien.
Urpremiär: 14 juni 1974 (Japan).
Svensk premiär: 21 december 1974.
Speltid: 125 min. (2.05)
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: 35 mm/35 mm/1.66:1 (Europa), 1.85:1 (USA).
Skådespelare (fullständig rollista): Roger Moore, Christopher Lee, Britt Ekland, Maud Adams, Hervé Villechaize, Clifton James, Richard Loo, Soon-Tek Oh, Marc Lawrence, Bernard Lee, Lois Maxwell, Marne Maitland, Desmond Llewelyn, James Cossins, Yao Lin Chen, Carmen Du Sautoy, Gerald James, Michael Osborne, Michael Fleming.
Regi: Guy Hamilton.
Manus: Tom Mankiewicz, Richard Maibum, efter romanen av Ian Fleming.
Producent: Albert R. Broccoli, Harry Saltzman.
Foto: Ted Moore, Oswald Morris.
Klippning: Raymond Poulton, John Shirley.
Musik: John Barry.
Scenografi: Peter Murton.
Kostym: Elsa Fennell.
Produktionsbolag: Eon Productions, Danjaq.
Svensk distributör: United Artists (35 mm, 1974), UIP (35 mm, 1982), SF (2003, DVD et al)

Visa / dölj kommentarer (4)

4 tankar om “Mannen med den gyllene pistolen (1974)

  1. Pingback: Älskade spion (1977) | Videosöndag

  2. Pingback: Videosöndags Bondmaraton (Innehållssida) | Videosöndag

  3. Pingback: Octopussy (1983) | Videosöndag

  4. Pingback: Levande måltavla (1985) | Videosöndag

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *