Sinister 2

sinister 2

15starrating

Regi: Ciarán Foy

En kvinna på rymmen från sin ex-man bosätter sig i huset från den förra filmen tillsammans med sina två söner, som börjar kommunicera med spökbarn som visar dem snuff-filmer, just som en dålig privatdetektiv hade tänkt bränna ner det. Istället blir han vän med mamman och sönerna, och så händer inte så mycket mer.

Det enklaste sättet att sammanfatta Sinister 2 vore att bara kalla den för skit. Filmen är ungefär vad du tror att den är, fast dålig. Väldigt, väldigt dålig. Det är en typisk ”tvåan sög verkligen”-uppföljare på en bra film. Det är en emellanåt fascinerande uppvisning i tondöv regi, pinsamt skådespeleri och skräckmässiga antiklimax, och det enda berömmet jag kan ge är att jag bara det senaste året sett ännu sämre, och ännu tråkigare, skräckfilmer – och att Sinister 2 åtminstone ofta är riktig rolig, på det där ofrivilliga M. Night Shyamalan-sättet.

Redan i första scenen är vi inne på vibbar från The Happning när ensamstående mamman Courtney (Shannyn Sossamon) är ute och handlar med sina barn och utan anledning blir stalkad och anfallen av till synes vanliga, främmande människor som om vi tittar på en Body Snatchers-film; detta händer tydligen på daglig basis, men de klarar sig eftersom de har ett ”kodord” som de säger varpå de börjar springa: Istället för att bara säga ”Spring, nu!” så säger de: Kålrot.

”Kålrot! Kålrot! Kålrot!” – ja, det är rena rama ICA-reklamen. Ännu mer fantastiskt är att detta är vår huvudperson och detta är första scenen som introducerar henne. Människorna som anfaller dem ser ut, och beter sig, som utomjordingar men är tydligen helt vanliga människor. Filmen handlar inte om dem. De är bara anonyma statister som vi senare ska förstå jobbar åt Courtneys ex-man, en rik skitstövel som försöker leta rätt på henne efter att hon flytt med barnen, som han nu vill ha tillbaka. Vi ska förstå det här som en under omständigheterna helt rimlig scen.

Så okej, nu tror ni kanske att filmen handlar om det här, men nej, nej. Det är bara en tämligen oviktig sidointrig som i slutändan bara existerar för att vårt monster Bughuul – en Mariachi-liknande metal-vålnad, tänk er en hårdrocksversion av Michael Jackson, efter den där slutgiltiga plastikoperationen där hela ansiktet till sist försvann – mot slutet ska få en anledning att ploppa upp i ett av förvånansvärt få ögonblick i denna extremt otillfredsställande skräckfilm. Egentligen handlar filmen om att Courtney flyttat in i huset från den första filmen, där det bor barnvålnader (riktigt usla barnskådespelare utklädda som om det vore Halloween), för egentligen är det här bara en tafflig uppföljare av typiskt förglömlig ”tvåan sög”-modell.

Så vi blir fel-introducerade för karaktären och det är bara början av den narrativa inkompetensen i detta slarviga amatörbygge. För att överhuvudtaget vara medioker på ett bra sätt måste en skräckfilm ha en basal teknisk kvalité, och det blir väldigt tokigt när alla hästar inte är hemma. Det är i synnerhet tråkigt när vi har att göra med en uppföljare på en bra film – Jag minns inte mycket av Sinister, i och för sig, men jag vet att jag tyckte den var skicklig och läskig och det är ju trots allt det enda som räknas.

Jag hade till exempel inte kommit ihåg att det fanns en ”menlös polis” i den filmen, hade det inte varit för att jag läst min egen recension igen. Denna menlösa polis – som är namnlös, till och med krediterad som ”Deputy So-and-So” – spelades av en skådespelare vid namn James Ransone och han har huvudrollen i den här filmen jämte Courtney; hon klarar sig ju inte själv, tydligen, så So-and-So (vi får helt enkelt kalla honom det) ska vara hennes beskydd; egentligen är han där för att bränna ner huset, men det går ju inte för sig när Courtney nu redan bor där; vad hon nu har för tillvaro vet jag inte, för hon har vårdnaden om barnen men lever ändå på rymmen. So-and-So anstränger sig inte för att förklara för henne vad som pågår. Då hade de ju bara tillsammans bränt ner huset och filmen hade varit slut.

Jäklar i min lilla låda vad filmen inte fungerar. Inga omständigheter förtydligas och James Ransone spelar rollen som om han gör en parodi på Christian Bale i en Scary Movie-film. Hans karaktär ska visserligen vara osäker och tafatt, men jag fnissade mig igenom den här filmen för han är helt omöjlig att ta på allvar. Till viss del kanske det inte är hans fel – han har ett gummiansikte besläktat med Jim Carreys – men när han ska bli full och hångelsugen, eller när han i gårdens igenbommade kyrka jagar en spökhink (!) som tydligen rör sig av sig självt, då hade jag svårt att hålla gapskrattet innanför kragen. Killen har komisk talang.

Shannyn Sossamon är mer tapper i sin roll som luggsliten mamma, men hon har någon slags sydstatsdialekt som hon försöker pressa undan till förmån för ”riks-amerikansk” mid-western vilket jag tyckte var störigt (men kanske jag inte tänkt på det om jag inte efter en viss punkt började roa mig med att försöka komma på allt som var fel med den här filmen).

En vag tematisk tråd vävs mellan hennes två söner – en är elak och slåss, den andra snäll och får stryk – och det uppstår en slags konflikt när det hemsökta husets spökbarn börjar kommunicera med dem. Har du ettan i färskt minne minns du säkert (bättre än jag) att filmens gimmick går ut på att barnspökena är knutna till gamla filmrullar, som visar gryniga snuff-massakrer på familjer (en per barn), och första länken i den här dimmiga logiken är Bughuul själv som är en ”ätare av barn”.

Den första filmen var nästan helt omöjlig att bli klok på, men den kunde göra om det här till läskig, ren och rå kinetisk filmkraft. Sinister 2 lyckas förstöra all sin skrämselpotential på ett märkligt effektivt sätt. Helt klart är de simulerade gamla filmrullarna riktigt otäcka, eftersom de ser autentiska ut, men filmen har ingen aning om detta faktum. Istället grötar den på med distraherande störig skrammel-musik och låter en dreglande kamera zooma in på filmerna, och med tre klipp i sekunden kasta omkring oss på pan-scan-närbilder utan att vi någonsin får se filmerna i sin tysta helhet, då de hade funkat på riktigt.

Nu är det som att vi ser att något läskigt är där, men filmen hjälper oss bli mindre rädda. I övrigt sysslar musiken också med att skapa hoppa-till-effekter när ingenting är där för oss att hoppa till för annat än överdrivet hög ljudmixning. Det finns förvånansvärt lite att vara rädd för här.

Manuset tycks vara skrivet av någon som är rädd för att göra film. Praktiskt taget ingenting händer i filmen. Så fort So-and-So inser att han inte kan bränna ner huset gör han istället ingenting annat än att maska och filmen bara puttrar över logikluckor stora som oceaner. Barnskådespelarna är vedervärdigt lillgamla, och deras scener är tjatigare än i en dålig svensk barnfilm, medan vuxenskådespelarna tramsar runt och påminner om barn. Den där sviniga ex-maken dyker upp i sista tredjedelen, bara för att vi ska få en final och den är i sin tur ryckig och hastigt klippt som om filmen bara helst vill ta slut (lite som i Fantastic Four, vilket påminner oss om att vi befinner oss i Hollywoods rötmånad, då vi får lida oss igenom de praktiskt taget ofärdiga filmerna). Allt slutar utan att en enda känsla landat där den ska, och vi har knappt ens fått några bra skrämselscener; en scen innefattar en amatörradio där en ”läskig” barnröst pratar genom bruset. Fast hon pratar på norska, och det låter nog läskigare för amerikanska öron.

FREDRIK FYHR

PS.

En annan irriterande sak: Jag är inte en sådan som brukar sitta kvar i eftertexterna – jag tycker de är lite överskattade och inte så himla spännande som andra oförklarligt verkar tycka – men jag gjorde det nu eftersom Ethan Hawke står med i rollistan, vilket gjorde att jag tänkte att det skulle finnas en extra scen i filmen. Men det gjorde det såklart inte. Så det var bara ännu fler minuter jag aldrig får tillbaka.

*

s2

SINISTER 2

Originaltitel, land: Sinister 2, USA.
Urpremiär: 20 augusti 2015 (Colombia, Danmark, Ungern, Makedonien, Mexiko, Nederländerna, Peru, Ryssland, Singapore).
Svensk premiär: 21 augusti 2015
Speltid
: 97 min. (1.37)
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: Digital (Arri Alexa 4:3)/DCP/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: James Ransone, Shannyn Sossamon, Robert Daniel Sloan, Dartanian Sloan, Lea Coco, Tate Ellington, John Beasley, Lucas Jade Zumann, Jaden Klein, Laila Haley, Caden M. Fritz, Olivia Rainey, Nicholas King, Ethan Hawke, Juliet Rylance, Michael Hall D’Addario, Clare Foley, Victoria Leigh, Michael B. Woods.
Regi: Ciarán Foy.
Manus: Scott Derrickson, C. Robert Cargill.
Producent: Jason Blum, Scott Derrickson, Brian Kavanaugh-Jones.
Foto: Amy Vincent.
Klippning: Timothy Alverson, Ken Blackwell, Michael Trent.
Musik: tomandandy.
Scenografi:
Bill Boes.
Kostym: Stephani Lewis.
Produktionsbolag:
 Automatik Entertainment, Blumhouse Productions, Entertainment One, IM Global, Tank Caterpillar.
Svensk distributör: Scanbox.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *