Phoenix

phoenix

3starrating

Regi: Christian Petzold

En kvinna har överlevt Förintelsen med svåra skador i ansiktet – hon får ett nytt ansikte och försöker leva ett nytt liv i ruinerna av Berlin; hon stiftar bekantskap med sin man, som var den som angav henne till nazisterna, och i tron att hon är en annan kvinna vill han att hon ska delta i en plan att lura till sig fruns pengar.

Det här slår mig som en väldigt tysk film. Tidigt i den görs en referens till Fritz Langs alltför sällan sedda science fiction-film Månraketen (1929) och det känns inte som en slump. Under den lågmälda ytan av Christian Petzolds film pågår ett absurt melodrama som vill att vi ska tolka det mesta symboliskt och mycket lite som realistiskt. Manuset har en slående likhet till Thea von Harbous utflippade berättelser – von Harbou som var gift med Lang och som skrev manus till alla hans filmer i Tyskland, samt även flera andras – där misstagna identiteter och tillkrånglade relationer var centrala för den lite knasiga underhållningen.

Jag tror inte heller det är någon slump att jag tänker på von Harbous (och Langs) öden. Makarna skildes innan kriget kom, von Harbou var medlem i nazistpartiet och den grandiose Lang blev en b-filmsregissör i USA där han så ivrigt och frekvent tjatade om att han verkligen, verkligen, verkligen inte alls någonsin var ens i närheten av nazisterna att folk blev misstänksamma. (Hans aristokratiska monokel och hans karaktäristiska skrikande med distinkt tysk accent var inte heller så efterfrågade attribut).

Men i Lang och von Harbous verk finns också en oundviklig öppning till ett relativiserande av ”Nazi-mardrömmen” – som det kallas i Langs sista film, Dr. Mabuses 1000 ögon (1960) – på en human, mellanmänsklig nivå. De var älskare. De var konstnärer. De gjorde storartade verk ihop. Deras kärlek var vacker, oavsett hur det slutade. Det var inte heller deras fel att de skildes åt på sättet de gjorde. De kunde inte råda på omständigheterna. Det var däremot deras val, och det är omöjligt att inte döma dem för dessa.

Anden av detta kärlekstrauma är påtaglig i Phoenix som börjar i ruinerna av Berlin efter kriget. Phoenix är en bar där jänkare som ännu inte vänt hem dricker öl och jublar åt bokstavligt talat burlesk underhållning. Städaren Johnny (Ronald Zehrfeld) rör sig mellan stolarna och plockar glas; har en luggsliten framförhållning och ledsna hundögon. Han är en hund, ett djur, en överlevare. Hans fru var judinna. I krigets början angav han henne till nazisterna för att rädda sitt eget liv. Hon, och hela hennes familj, dog. En kväll ser han en kvinna som liknar henne, och han tar med henne hem till sig – han vill att hon klär ut sig till frun, lär sig hennes handstil, och i en desperat liten kupp låta henne skriva på de papper som ger honom 40.000 d-mark att dela på. Det är den allra mest direkta, krassa efterkrigstiden. Råttorna flyr skeppet. Johnny – vars känslor och tankar, själ och personlighet, förblir mysterium bakom de där ledsna ögonen – behöver pengar, behöver röra sig framåt, behöver gå vidare. Kanske han har skuld, skam, ångest, kanske han lider samvetskval. Men han är i så fall för upptagen med att röra sig.

Jag har nu börjat i fel ände – lite grann med flit – för Johnny är inte huvudpersonen. Huvudpersonen är kvinnan, spelad av Nina Hoss. Hon kallar sig för Esther men heter egentligen Nelly. (Det fanns verkligen en person som hette Esther en gång men, som Johnny säger, de är färre nu). Liksom en gång James Stewart är Johnny oförmögen att se att kvinnan ser ut som hans fru, beter sig som hans fru, talar som hans fru, skriver som hans fru – Nelly är hans fru. Hon har nämligen överlevt. Efter att ha anlänt till en klinik med svåra brännskador har hon fått ett nytt ansikte, men hon är ändå klart och tydligt samma person.

Här finns, naturligtvis, en rik flora av nästan matematiskt kalkylerbar symbolism om man tycker om sådant. Nelly, skärrad och ärrad, står som symbol för det skärrade och ärrade Tyskland, men också som en symbol för en död person som reser sig ur askan som en ny människa (en fågel fenix, if you will) där andra, även om de överlevt kriget väljer att ta sina liv eftersom döden ”känns bättre” än livet. Och hon är också en ny person för Johnny, i filmens centrala bisarra twist, som hon får en ”nystart” med. Hon tycks oförmögen att hämnas och hon känner en stor frid i att vara med honom igen – och i form av en ny kvinna får förhållandet en slags nytändning. Hon förklarar att hon känner sig svartsjuk på frun han jämt pratar om – som ju är hon själv.

Om det här låter som ett väldigt teatralt drama så är det inte långt ifrån sanningen – men regissören Christian Petzold (Barbara) är noga med att ge filmen en visuell stil som rör sig någonstans mellan estetiken i Fassbinders Maria Brauns äktenskap (1979) och någon drömsk TV-reklam med 50-talsinslag och simulerad technicolor. Nelly har ett inre liv som Petzold finner subtila sätt att skildra – de sker i förbifarten, men de är centrala – och med fotografen Hans Fromm fyller han många scener i ett film noir-mörker som är lätt att sjunka in i.

Här finns också den centrala birollen Lene (Nina Kunzendorf) som är personen som hjälpt Nelly. I vad jag antar ska vara ett försök att göra filmen mindre exploativ är hon en deprimerad kvinna med siktet inställt på ett nytt liv i Israel – och hon ser på Nellys ambivalens inför sin make med ett hjärta tungt som ett ankare. För Lene har världen blivit ett mörkt rum, en himmel där molnen är gravar och solljuset svart. Lene förankrar berättelsen, påminner om den mer allvarliga kontexten.

Det fungerar tillräckligt bra för att filmen ska gå i mål. Det är en torr och underspelad typ av thriller som lika gärna hade kunnat vara en kortfilm – och den är aldrig speciellt övertygande eller psykodynamisk – men man undrar onekligen hur Johnnys plan ska gå och om Nelly verkligen är med på den; om hon verkligen kan förlåta honom, eller om hans hårda skal av ignorans kan knäckas. Det är välbalanserad melodramatik, trots den blytunga kulissen, inte minst eftersom skådespelarna håller uppe en imponerande, extremt stringent ton mellan sig. (I synnerhet Nina Hoss gör en mästerlig psykologisk transportsträcka från hysterisk depression till självsäker autonomi).

Är man en stumfilmsbeundrare så kommer man lista ut slutet innan det kommer, för det innefattar musik och en klyscha som frekvent användes under 1900-talets första årtionden. Också en som, återigen, passade Lang och Thea von Harbou väldigt bra.

FREDRIK FYHR

*

phoenix2

PHOENIX

Originaltitel, land: Phoenix, Tyskland/Polen.
Urpremiär: 5 september 2014 (Toronto International Film Festival).
Svensk premiär: 21 augusti 2015
Speltid
: 98 min. (1.38)
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: 35 mm (Super 35)/DCP/2.39:1.
Huvudsakliga skådespelare: Nina Hoss, Ronald Zehrfeld, Nina Kunzendorf, Trystan Pütter, Michael Maertens, Imogen Kogge, Felix Römer, Uwe Pressu, Valerie Koch, Eva Bay, Jeff Burrell.
Regi: Christian Petzold.
Manus: Christian Petzold, Harun Farocki efter romanen ”Le Retour des cendres” av Hubert Monteilhet.
Producent: Florian Koerner von Gustorf, Michael Weber.
Foto: Hans Fromm.
Klippning: Bettina Böhler.
Musik: Stefan Will.
Scenografi:
Kade Gruber.
Kostym: Anette Guther.
Produktionsbolag:
 Schramm Film Koerner & Weber. samprod. Bayerischer Rundfunk, Westdeutscher Rundfunk, Arte. samarbetspartner. Tempus.
Svensk distributör: Folkets Bio.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *