Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

Så ock på jorden

så ock på jorden videosöndag

3starrating

Regi: Kay Pollak

Efter att hon fött barnet hon fick med den nu döde dirigenten Daniel tar countrysjungande Lena på sig ansvaret att sätta upp Händels ”Messias” i den lilla byn Ljusåkers kyrka.

I mitt liv har få filmer gjort mig lika kluven som Så som i himmelen (2004), Kay Pollaks bombastiskt lyriska, landsomvälvande kassasuccé om bybor ute på vischan som hittade sin rätta potential och sina inneboende människovärden när de sjöng i en liten oansenlig kör för en världsberömd profetisk dirigent, spelad av Michael Nyqvist. Jag tyckte filmen var nästan outhärdligt pinsam… i ungefär en kvart.

Bara för att överleva filmen, ja det var rena emotionella utpressningen, var jag tvungen att lägga mig själv åt sidan och helt acceptera Pollaks bipolära känslostormar, extrema förenklingar, uråldriga klyschor, populistiska naturromantik och hans övertydliga konflikter med karaktärer hämtade ur Åsa Nisse-mytologi. Och då blev jag snart en i den Pollakska fårflocken, glatt klappandes i takten (åtminstone teoretiskt) i den fullsatta lilla småstadssalongen som jag såg filmen i (minns tydligt en stank av skinnkläder och snus, samt öronbedövande skrattvågor som fick mig att känna mig mycket isolerad). Jag tyckte om filmen, när jag väl kastat alla kritiska pretentioner överbord, men jag ville aldrig se den igen.

En film kan ju vara bra även om den inte är för dig. Har man i uppgift att recensera en film, och man kommer ut ur biografen och säger ”det var inte min grej”, då har man inte förstått vad ens uppdrag gått ut på. En film är oftast bra om en regissör har en egen vision, en metod att uttrycka den med, och auktoritet i utförandet av metoden.

Pollak har det med råge. Om ett av budskapen i Så som i himmelen, liksom denna uppföljare, var att man ska ”tro att man är nåt” då är han nog den vandrande metaforen: Han vet exakt vad han är här för att säga, och han är så säker på sin egen storhet att Jesus själv klättrar ner från korset för att beundra The Kay Pollak Show (ni tror säkert att jag menar det bildligt talat, men… eh).

Pollaks styrka är också hans svaghet: Han är så överrumplande i sin stil att det inte finns rum för självinsikt. Så länge man har sjukdomsinsikt är man inte galen, brukar det ju heta, och det är just därför Pollak får auran av en galenpanna när han låter Frida Hallgren simma som en nymf i en näckrosdamm, eller låter Björn Granath spela över tills han blir röd i ansiktet (”Vem fa-aan tror du att du är?!” är en replik vi får höra minst två gånger för mycket) eller Lennart Jähkel… ja, ni vet, Jähkla sig. Det är cinematisk lättja, filmiskt frosseri, och fastän han rimligen borde vara medveten om det så antyder Pollak aldrig att han är det.

Det är förstås det som gör honom hatad av många – och, ska jag erkänna, ganska frustrerande att ha att göra med ibland. Det är något smusslande över Pollaks intentioner och med framgångsrika självhjälpsböcker och må-bra-turnéer är det farligt nära att halka in i ett halmdockeargument där han bara är en självgod, falsk profet i vars värld alla andra människor är svaga, ynkliga, instängda, i behov av att släppas fria av hans nästan magiska krafter.

Ändå vill jag inte göra det, trots att det vore det enda rätta att göra om man vill vara cool, medveten, upplyst, politiskt rättrådig eller fåfängt cynisk (och något av det där vill jag säkert vara). Jag ser Så ock på jorden, Pollaks nya uppföljare, och allt kommer tillbaka till mig. Jag har inte sett den förra filmen sedan den där vinterkvällen för elva år sedan, men jag minns precis motståndet, känslan av en smärttröskel att kliva över.

Och trots smöret, sentimentaliteten; trots de billiga knepen och de hutlösa kasten mellan skratt och tårar; trots en mossig, reaktionär, osympatisk underton; trots att filmen anammar många av de fördomar den vill gå upp emot; trots en intrig som inte rör på sig så mycket och en upprepande tematik som hela tiden talar för sig själv; trots total-töntiga repliker som ”alla barn borde ha en hund!” och ”du är ingen musiker bara för att du legat med en dirigent…!”; trots allt det här, och mer, så kapitulerar jag. Kay Pollak tror på det här. Då tror filmen på det här också. Jag får tro vad jag vill, du med, men filmen är lyckad.

så ock på jorden main

Den saknar dock originalets momentum. Det finns ingen känsla av nyhetens behag – tvärtom är filmen en oväntat rak och enformig uppföljare. Det gick arton år mellan Så som i himmelen och Pollaks föregående film (den idag tämligen obskyra Älska mej från 1986) och efter ytterligare elva år trodde man ju att Så ock på jorden skulle anlända med viss prestige.

Men det är faktiskt en på alla sätt konventionellt lunkande såpopera, och den dras med känslan av att vara en film från 2006 någon lagt på hyllan; den tar nämligen vid nästan exakt där den förra slutar, med att Lena (Hallgren) föder barnet hon fick med den nu i himlen komponerande Daniel (Nyqvist) från förra filmen.

Filmens första scen sätter redan känslan av ”anything goes” när Lena står höggravid och sjunger countrylåtar för en (åtminstone) salongsberusad publik tillsammans med Jähkel i cowboyhatt – varpå vattnet går och de måste genomföra en spontanförlossning som är berättad så intensivt att man måste dras med i det, trots att det bygger på flera nödlösningar och osannolikt dumt beteende.

Resten av filmen är självgående. Eftersom Lena är ett helgon och traktens ängel så är det hon som hjälper den alkoholiserade prästen Stig (Niklas Falk) med att få tillbaka folk till kyrkan; Stig är på vippen att få sparken som präst, eftersom han jämt är full och bänkraderna gapar tomma, så det är upp till Lena att samla ihop de sångglada byborna för att skapa en kör och en orkester, för att sätta upp Händels ”Messias” – under tiden blir kyrkan en slags provisorisk danshall för byn.

Så, ni förstår vilka som gillar detta och vilka som ogillar detta. Kyrkans företrädare förfasar sig. En dirigent från Tjockhult tycker inte bönder kan sjunga något så avancerat som Händel. Lenas våldsamma ex hotar henne. Stig är av och på torken. En ung, snygg kille (norska Jakob Oftebro) dimper ner från ingenstans och bara råkar bli kär i Lena, men hon behöver processa lite innan hon kan släppa till (det är tydligen inte okej att ha ”för” mycket sex, eller att nöja sig med sex utan att kasta sig in i ett seriöst förhållande). Folk gnabbas, blir arga, håller tal, visar varandras bästa sidor, jobbar hårt för att allt ska bli bra och glatt. Konserten ser visserligen ut att vara omöjlig att genomföra, men det är nog inget som inte friska tag (och ett par montage) kan råda bot på.

Det är antingen sorg eller glädje, antingen sol eller regn. En scen med motgång följs av en scen där motgången övervinns, om och om igen. Härligheten pågår i över två timmar och tio minuter, men det är vad det är. Till skillnad från andra sentimentalister i film-Sverige – som Colin Nutley och Richard Hobert – så har Pollak en filosofi han står för, ett hantverk som inte går att klaga på, och en slags obstinat eufori som gör att bilderna får ett organiskt schwung. Så ock på jorden är fortfarande för banal, kanske till och med lite lat, om man jämför med den förra filmen, men nog kommer folk gå och se’n. Man vill ju va gla’.

FREDRIK FYHR

*

sock

SÅ OCK PÅ JORDEN

Originaltitel, land: Så ock på jorden, Sverige.
Urpremiär (svensk): 4 september 2015.
Speltid: 134 min. (2.14)
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: REDRAW; DI 2K/DCP/2.39:1.
Huvudsakliga skådespelare: Frida Hallgren, Jakob Oftebro, Björn Bengtsson, André Sjöberg, Eric Ericson, Lennart Jähkel, Björn Granath, Thomas Hanzon, Niklas Falk, Maria Sid, Mikael Rahm, Ylva Lööf, Lasse Pettersson, Axelle Axell.
Regi: Kay Pollak.
Manus: Carin Pollak, Kay Pollak.
Producent: Anders Birkeland, Göran Lindström.
Foto: Harald Gunnar Paalgard.
Klippning: Thomas Täng.
Scenografi: Bengt Fröderberg.
Kostym: Karin Sundvall.
Produktionsbolag:
 K. Pollak, GF Studios, samprod. Filmpool Nord. stöd. SFI, Film i Väst mfl.
Svensk distributör: SF.

3 svar på ”Så ock på jorden

  1. Tack för denna väldigt nyanserade recension – det känns väldigt uppfriskande att se! Alltför många recensenter är helt svartvita, medan denna recension verkligen går in på gråskalan, och det uppskattas. Den känns ärlig och gediget genomtänkt, och är dessutom välskriven. Som sagt – tack!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *