No Escape

no escape2

2starrating

Regi: John Erick Dowdle

Amerikansk familj i namnlöst asiatiskt land måste fly för sina liv när en statskupp bryter ut och en hord galna ”rebeller” börjar avrätta amerikanska turister (familjen får lite hjälp av en råbarkad Pierce Brosnan).

Man har väl mer eller mindre gått och väntat på att amerikansk film ska börja spegla bilderna av IS’ terrorvälde i Mellanöstern och i No Escape börjar det röra på sig – här är det en hord anonyma, personlighetsbefriade, galna asiater som gör en statskupp i ett onämnt land (förmodligen Kambodja) men det går inte att ta miste på deras maniska och oresonliga avrättningar. Som ett alibi får de en påklistrad politisk motivation som i förbifarten förklaras i en enda scen – de dödar alla amerikanska turister, män, kvinnor och barn, så fort de får syn på dem, eftersom de är arga på att amerikanska företag köpt upp vattentillgångarna i landet. Det är en jäkligt liten brasklapp som sitter på slakthuset som No Escape är, och det låter som ett vänsterbudskap som bara högermänniskor kan skriva.

Det känns mer som att filmen bär på en implicit längtan, illa dold bakom dessa tunna slöjor, efter att USA ska ta på sig John Wayne-hatten igen och ge sig ut på lite markstrider – alltså krig ”på riktigt” liksom, gung ho till sista blodsdroppen – mot IS. Att den amerikanska Goliat-krigsmaskinen gång på gång mött David försöker man skyla över i No Escape genom att låta friheten – ett faktiskt ”escape”, titeln till trots – hägra i Vietnam, den neutrala zon dit vår oskyldiga familj tappert försöker ta sig. Där kan de få asyl, och ”lämna allt det här bakom sig” som Pierce Brosnans vilda agent uttrycker det (eller vad han nu är, i filmen frågas det om han är ”Brittish CIA?” och han svarar ”Something like that”). För om Vietnam är en trygg barm, då kan det ju inte ha varit något konstigt med det där kriget som det tragglades med i alla de där årtiondena – och om vi inte behöver tänka på Vietnam längre, ja då behöver vi ju inte tänka på Irak och Afghanistan heller.

Nu tror förstås vissa läsare att jag gått in för den här filmen med en militärhjälm av folie – jag har inte ens skrivit något om vad som händer i filmen, utan istället genast hänfallit till den lite förutsägbara (men oundvikliga) politiska diskussionen som alltid uppstår när amerikansk film ska göra spänning av tredje världen.

Och, okej. I den populistiska subgenren ”vit medelklassfamilj råkar ut för katastrof i fjärran land, men tar sig igenom det för att de är en så stark vit medelklassfamilj” så har No Escape inga nobla pretentioner, som den hutlösa tsunami-kalkonen The Impossible till exempel. No Escape är istället precis så sjaskig som den verkar vara. Det är en spänningsfilm gjord för vita medelklassmänniskor som genast kan relatera till, och sympatisera med, en vit medelklassfamilj och genast blir ängsliga när de ser de andra, de där läskiga tjingelitjong-personerna som man inte förstår vad de säger och som (förstås) vill döda en på barbariska sätt av orsaker som är omöjliga att förstå.

Det finns nästan ingen kontext till storyn – Jack (Owen Wilson) åker med sin familj till Kambodja (säger vi att det är). Gissningsvis ska de bo där i en tid, för han jobbar åt företaget som intagit landet för att köpa upp dess vatten (eller hur det var) och oturligt nog har han sitt ansikte på en välkomstbanderoll, vilket gör att ”rebellerna”, när de väl kommit igång med sin ”statskupp” (det här är ord vi bör använda väldigt brett, för vi har ingen aning om vad som egentligen händer i det här namnlösa landet) vet exakt vem han är och varför just precis han och hans familj ska dö (för han måste ju vara extra utsatt, annars blir ju denna ”katastrofsploitationfilm” ju inte ”spännande”).

Poängen är att han får ta frugan och de två döttrarna och springa för livet. Formeln är så enkel att No Escape hade kunnat utspela sig vart som helst, men bara för att finess är ett ord för fint för bröderna Dowdle (hjärnorna bakom storverk som As Above, So Below och Devil) så måste de försöka locka fram publikens inre rasister istället – här får vi våldtäkter, massavrättningar och barn som blir utsatta för psykologisk terror och allt är de där obegripliga bruningarnas fel.

Filmen försöker skildra ett realistiskt kaos, kanske, men dras hela tiden till action- och katastroffilmsklyschor. Brosnan dyker upp som gubben i lådan ibland, frejdigt luggsliten, som en agent (eller vad han nu är) som vet allt om landet de är i, och en hel del om skjutvapen också. Han är den enda som passar in i den politiskt inkorrekta actionmiljön – men han är också överreklamerad, och tyvärr bara med i några scener.

no escape

Det som tynger ner filmen, och gör att den känns så snuskigt billig, är det underliggande intrigbygget som blir extremt monotont när man väl listat ut det: När familjen är på flykt får vi action- och spänningsscener som alltid bygger på att familjen ska smyga sig förbi ”rebellerna” utan att bli sedda och/eller springa för sina liv. Dessa sekvenser blir alltid avbrutna på uppenbara sätt (det är alltid någon som temporärt är ute ur filmen, och därför måste komma in och rädda dagen) och som andningspauser mellan våldet får vi sådana där bekvämt lugna scener där karaktärer får osannolikt mycket tid att varva ner… innan också dessa scener avbryts på förutsägbara sätt, för en action- och spänningsscen som alltid bygger på att familjen ska smyga, etc.

noescape3

Jag hade förmodligen tagit mindre illa upp om filmen var mer välgjord – nu följer indignationen med på köpet. Jag hade nog också kunnat dras med i den subversiva konservatismen om filmen inte var så irriterande felcastad. Owen Wilson spelar familjepatriark och alfahanne som ständigt får ta alla beslut och leda familjen framåt – Owen Wilson, alltså – och hans fru är en mestadels emotionell, labil, intellektuellt primitiv kvinna vars uppgift det är att gråta och vara en gudagod mamma. Hon spelas av Lake Bell – auteuren bakom indiepärlan In A World… – vilket är ännu jobbigare. Bell skulle kunna spela Ripley i en remake av Alien – att höra henne viska lidelsefullt om det oerhörda i att vara mamma känns som att höra Carola prata om sin kärlek till Satan.

Det bästa med filmen är fotot, som imiterar Paul Greengrass-idealet med närgången handkamera men också en del totalbilder och långa tagningar som är rätt snygga – de hjälper också ett par scener till att bli spännande, trots att de är så absurt utdragna att man helst inte vill erkänna sig påverkad. Fotot skadas också av ett insisterande att slänga in slow motion-sekvenser, vilket förstör hela realismen och fint formulerar filmens problem; den gör sensationalism av idén om omskakande realism. Filmen har glimtar av verklighetstrogen fasa, men så kommer någon fjantig actionklyscha och påminner om att man bara tittar på något som ska vara ”underhållande” – ni vet, som alla massmord är – och man känner doften av puckat skräp.

FREDRIK FYHR

*

m_188_ne_1sht_V2.indd

NO ESCAPE

Originaltitel, land: No Escape, USA.
Urpremiär: 26 augusti 2015 (USA, Kanada, Filippinerna).
Svensk premiär: 4 september 2015
Speltid
: 103 min. (1.43)
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: REDRAW 5K; DI 2K/35 mm (?), D-Cinema/1.85:1.
Huvudsakliga skådespelare: Owen Wilson, Lake Bell, Pierce Brosnan, Thanawut Kasro, Chatchawai Kamonsakpitak, Sahajak Boonthanakit, Tanapol Chuksrida, Nophand Boonyai, Kanarpat Phintiang, Jon Goldney.
Regi: John Erick Dowdle.
Manus: John Erick Dowdle, Drew Dowdle.
Producent: Drew Dowdle, David Lancaster, Michel Litvak.
Foto: Léo Hinstin.
Klippning: Elliot Greenberg.
Musik: Marco Beltrami, Buck Sanders.
Scenografi:
Arvinder Grewal.
Kostym: Annie Bloom.
Produktionsbolag:
 Bold Films, Living Films, Brothers Dowdle Productions.
Svensk distributör: Noble Entertainment.

 

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *