Wes Craven’s New Nightmare (1994)

wes craven's new nightmare videosöndag

3starrating

Regi: Wes Craven

Efter att producenterna beslutat sig för att inte göra fler filmer om övernaturlige skräckgubben och seriemördaren Freddy Krueger, börjar Freddy ta sig in i vår värld, och han har siktet inställt på Heather Lagenkamp, som hade huvudrollen i den första Terror på Elm Street-filmen. 

Jag skriver i allmänhet inte dödsrunor på den här sidan – även om jag gjort det då och då, om det rört sig om oväntade dödsfall eller dödsfall som på något sätt påverkat mig så pass mycket att jag blivit tvungen att skriva något. Men för det mesta dör ju människor av ålder och sjukdom och andra jordliga orsaker, och de dör likställda (no pun intended). Min spontana impuls när någon dör är inte att sätta mig ner och skriva något om den personen. Jag skulle behöva vara som Truffaut i Det gröna rummet, och viga mitt liv åt att samla på döda människor. (Av samma anledning har jag inget att säga om att Ingrid Bergman skulle ha fyllt hundra år i år, trots att hon kanske är min favoritskådespelare genom alla tider).

Fastän Wes Craven var ett ganska starkt inslag under en viktig del av mitt liv – i synnerhet Scream-filmerna var nycklar till en hel värld under min sena barndom, och mina tidiga tonår – så känner jag mig konstigt oberörd över att han nu dött, vid 76 års ålder till följderna av hjärncancer. Vad skulle jag skriva i en dödsruna? Att han var en habil regissör, att åtminstone hälften av hans filmer inte var speciellt bra, att han egentligen bara gjorde ett par som var minnesvärda? Inget man har på en gravsten, direkt.

Därmed inte sagt att han inte var viktig för skräckfilmsgenren – han var en av de stora innovatörerna, och en av få som arbetade i genren som faktiskt hade en framgångsrik karriär; skräckgenren hade inte sett likadan ut om han inte återupplivade den – två gånger – med Terror på Elm Street (1984) och Scream (1996). Att han däremellan hade långa, deprimerade perioder av trial-and-error, kreativa katastrofer och ett par ekonomiska fiaskon, det kommer skräckfilmsfans alltid förlåta honom för.

Det jag framför allt tycker om med Craven var hans intelligens. Han verkade vara en genuint snäll människa, en lugn och harmonisk fågelskådare (han skrev faktiskt flera böcker om ornitologi) med en grundexamen i engelska och psykologi samt en master i filosofi. I intervjuer talade han metodiskt och inbjudande, med en mörk, len röst – han hade varit lärare i humaniora innan han blev filmregissör, och han bar på en sådan utstrålning.

Genom hans filmer ser man också flera teman gå igen av olika slag – en del socialt engagemang, mycket intresse för kultur- och idéhistoria, en affekt för mysticism och strukturella orättvisor i tredje världen; allra mest drogs Craven till temat om verkligheten kontra fiktionen och hur djupt rotad konsten är i människan. När var senaste gången du såg en slasherfilm med en sidointrig som innefattade en symboliskt laddad uppsättning av en Aischylos-tragedi (som i Scream 2)?

wwnn2

Den bästa manifesteringen av Cravens intressen är nog den självsäkert betitlade Wes Craven’s New Nightmare (1994), en meta-spinoff på Terror på Elm Street-filmerna som blev bättre än alla de filmerna, inklusive originalet. Han gjorde den i den kanske mest intressanta delen av sin karriär, direkt efter Terror på Elm Street-succén när han var bunden till ett kontrakt med Universal och hade en mer experimentell och personlig resa mellan olika projekt innan han kunde gå tillbaka till indieföretag (Miramax och Dimension) för att göra Scream. 

Det var en bumpy ride dit, liksom Cravens karriär i stort, med fram- och motgångar både från kritiker och publik, men många intressanta misslyckanden. Voodoo-thrillern Ormen och regnbågen (1988), där Bill Pullman spelade antropolog som råkade illa ut i Haiti, var inte en direkt bra film, men visuellt var den läcker och Cravens engagemang okrossbart. Detsamma gäller för The People Under the Stairs (“Ondskans hus”, 1991), en vansinnigt dålig film, men långt ifrån ointressant och helt originell. Det är en film jag verkligen kan rekommendera till de som inte avskräcks när jag säger att den är fascinerande dålig.

Till hälften var Craven en producent, så han hade därför alltid ena ögat på budgeten och den ekonomiska kalkylen. Han var egentligen helt ointresserad av Elm Street – och direkt bitter på de dåliga uppföljarna – men han behövde pengar, så han försökte ge världen en ny skräckfilmsikon i den nästan universellt sågade Shocker (1989). I slutändan, tänkte nog Craven, är ju bara Freddy Krueger ett monster som kunde ersättas med ett annat. Men han underskattade fansen, som alltid är specifika i sin kärlek. Freddy är Freddy. Som ofta fallet är med kreativa och belästa människor så kunde inte Craven alltid relatera till sin egen publik.

Det var i och omkring dessa tankebanor som New Nightmare började ta form (om du undrar varför jag vet det, så har jag nyss sett filmen med hans ovärderliga Laserdisc-kommentatorspår) – en film där han kunde återvända till Freddy, ge fansen vad dom vill ha, mjölka sin kassako och samtidigt få utlopp för sina kreativa ambitioner och karriärsmässiga frustrationer.

wwwwwwwwwww

New Nightmare utspelar sig i “verkligheten” och gimmicken är att hela “familjen” av skådespelare och produktionsmedlemmar i Elm Street-serien spelar sig själva, medan Freddy försöker ta sig till vår riktiga värld.

Man ser spåren av Shocker-tankarna i monologen Craven ger sig själv (han spelar sig själv i filmen): Freddy existerar i det att han är påtänkt, ett ur-monster som i denna skepnad blivit fast som just Freddy (fastän han kunnat heta vad som helst). I och med att man nu beslutat sig för att låta Freddy vila i frid – efter den “sista” filmen i serien, den vedervärdiga Freddy’s Dead (1991) – så har man skapat en slags friktion som närmar sig en big bang; Freddy har inte längre syre, utan måste slå sig in i vår värld. Han är inte densamma som Robert Englund – skådespelaren som gestaltade Freddy och som här syns uppträda på talkshower, clownandes framför en lyrisk publikskara – utan ett verkligt monster.

Den här idén är så bra, och har så många möjligheter, att det är synd att filmen inte blir ännu bättre. Allra bäst är den i första tredjedelen, när Craven på ett verkligt skickligt sätt förklarar hur stressigt livet blivit för Heather Lagenkamp – vår huvudperson, som spelade huvudrollen i den första filmen och som här spelar sig själv – sedan Craven börjat skriva ett manus till en ny Freddy-film (vilket är både orsaken till, och effekt av, att Freddy är på väg tillbaka). En serie jordbävningar skakar Hollywood (bokstavligt talat), Heathers lilla son Dylan (Miko Hughes) beter sig konstigt, och hennes man, en specialeffektskille (David Newsom), är lite för avslappnad för att man inte ska tro att också han tycker något är konstigt. En “stalker”, med en mystiskt Freddy-liknande röst, ringer huset stup i kvarten och mardrömmarna blir alltmer intensiva.

Det påminner om en vanlig Elm Street-uppföljare, kort sagt; Freddy växer sig starkare och starkare, tills dess att han kan vakna till liv en gång för alla (vilket är ungefär så det brukar gå till). Men om filmen kan sägas vara bara en till prototyp så är det någonstans det som är meningen. Craven var fascinerad över vår förmåga att relatera till fiktion, och lära av fiktionen, och det är inte för inte som han gör flera referenser till våldsamma sagor man läser för barn. Heather måste förstå att hon någonstans är Nancy, flickan hon spelade i den första filmen, och filmen har en verkligt snurrig scen när hon (utan att drömma) förvandlas till karaktären hon spelade, som om filmen blir så intensiv att den glömmer bort vilken den är.

New Nightmare gjordes i en tid då skräckfilmer var “ute”, och det hade ännu inte börjat våras för meta-perspektivet som det skulle göra senare. Filmen var ingen storartad framgång, och Craven var före sin tid – om han nu bara inte snodde idén från tokstollen Lucio Fulci, som påstod att New Nightmare var en “rip-off” på hans Cat in the Brain (1990) – men fick å andra sidan sin home-run med Scream, som folk fattade direkt.

New Nightmare har problemet att den är lite för halvbakad och ytlig. Wes Craven var ingen skådespelartalang – för att inte tala om producenten Bob Shaye – men man hade ändå velat se mer av scenerna med de “riktiga” figurerna, eftersom de trots allt är en stor poäng av filmen och vi får veta att också de, liksom Heather, plågats av mardrömmar på sistone.

Lagenkamp var i och för sig en stor trooper som gjorde filmen – hon var i verkligheten gift med en effektsman, hade en son i samma ålder, och lade sig praktiskt taget på det psykologiska operationsbordet inför den här mycket intensiva rolltolkningen. Men även om hon är mycket bättre här än var hon var 1984 så är hon inte direkt en stor talang, och farorna som eskalerar för henne och den lilla sonen blir alltmer igenkännbara och filmiska innan de går under i ett hav av specialeffekter och påkostad scenografi (vilket gör att vi blir onödigt påminda om att vi trots allt tittar på en till Freddy-film igen) – och den mest uppenbara luckan är kanske sättet hon jämt umgås med John Saxon (som spelade Nancys pappa i den första filmen) vilket jag har svårt att tro att Lagenkamp gjorde i verkligheten, men som förstås kommer ifrån att vi ska se två figurer vi känner igen i bild.

Filmen lever aldrig riktigt upp till sin potential, och den blir bara till hälften den där lysande filmen den skulle kunna vara, men som en film i sin genre är det ändå en minnesvärd, lyckad och speciell film. Rytmen och intensiteten i den första halvtimmen är bland det bästa Craven gjorde, och hela projektet har en intelligent prägel som gör att filmen är charmig på just det där sättet som Craven var charmig på. Han tog genren på allvar, han visste vad människor blev rädda för, och han visste hur man tog ut svängarna. Ibland blev det mindre bra, ibland lysande, sällan perfekt men nästan alltid sevärt. Det är tydligt att Craven tänkte innan han förde pennan till arket, och New Nightmare är mitt favoritexempel.

FREDRIK FYHR

*

ww2

WES CRAVEN’S NEW NIGHTMARE

Originaltitel, land: Wes Craven’s New Nightmare, USA.
Urpremiär: augusti 1994 (Fantasy Filmfest, Tyskland).
Svensk premiär: 2 december 1994.
Speltid
: 112 min. (1.52)
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: 35 mm/35 mm/1.85:1.
Huvudsakliga skådespelare: Heather Lagenkamp, Miko Hughes, Robert Englund, David Newsom, John Saxon, Tracy Middendorf, Fran Bennett, Wes Craven, Matt Winston, Rob LaBelle, Marianne Maddalena, Cully Fredricksen, Sam Rubin, Sara Risher, Robert Shaye, Lin Shaye.
Regi: Wes Craven.
Manus: Wes Craven.
Producent: Marianne Maddalena.
Foto: Mark Irwin.
Klippning: Patrick Lussier.
Musik: J. Peter Robinson.
Scenografi:
Cynthia Kay Charette.
Kostym: Mary Jane Fort.
Produktionsbolag:
 New Line Cinema.
Svensk distributör: Sandrew (35 mm, 1994, VHS, 1995), SF (DVD, 2008 et al).

 

Visa / dölj kommentarer (0)

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *