Danny Collins

danny collins videosöndag

25starrating

Regi: Dan Fogelman

En världsberömd men kreativt utmärglad, crooner-sångare upptäcker 34 år för sent att John Lennon skrivit ett brev till honom. Han ställer in alla planer, flyr till exil i New Jersey-hotell där han försöker skriva ny musik, stifta bekantskap med familj han aldrig träffat, och flörta med en mysig hotellföreståndarinna (Annette Bening).

”Hey, Baby Doll, what’s going on?”

Där har du en rad som lär fastna i huvudet om du ser Danny Collins. Det ska vara en gammal hitlåt från 60-talet, och det är precis vad det låter som. Även om versen bara är en halvdan skiss för filmens ljudspår, och inget som spelats in för ett soundtrack, så sitter refrängen som en smäck. Ut på scenen, inför en jublande fanskara på 60+, valsar Danny Collins (Al Pacino) ut på scenen, på stadiga whiskyfötter, och man tror ett ögonblick att det faktiskt finns en världsberömd artist som heter Danny Collins som i femtio år turnerat runt med samma gamla örhängen (medan han backstage dämpar sin ekonomiskt oberoende ångest med Highland Park, för några år sedan framröstad som världens bästa whisky) – och han ser precis ut som Al Pacino på hoo-haa-humör när han slänger ur sig:

What’s

Goin’

ON!

Men Al Pacino, tänker ni nu, kan han verkligen sjunga?

Svaret: Njäae… och det är väl ett ganska bra exempel på de typiska felen med Danny Collins. Det är en film som aldrig lever upp till sig själv – den börjar lovande, som en enda berättelse som följer en enda ström, men så mynnar den ut i ett par pliktskyldiga storypunkter och försvinner i bleka, sentimentala TV-filmsklyschor. Den där refrängen är allt som är kvar, och tanken på en bättre film.

Det känns som att vi alltför ofta ser sådana här anspråkslösa men sorgligt trasiga filmer som slinker in direkt på video. I en tid då det är allt svårare att nå ut med indiefilmer och mellanbudget-filmer måste kända skådespelare backa upp projekten och det leder ofta till en slags kreativ slagsida: Det är förstås alltid roligt att se Al Pacino, men han är helt enkelt fel man på plan här. Tycker du att Pacino skulle kunna spela en Tom Jones eller en Rod Stewart? Han är mycket, men ingen kameleont. Han har inte direkt en crooners utseende eller sävliga charm. För att inte tala om röst. Han är kort, krum, har ett härjat utseende och en röst som ett sågverk. Och han älskar ju att apa sig, och härjar ganska fritt i den här filmen, som alltså ganska tidigt förlorar en realistisk huvudperson.

Med välvilja kan man ändå hjälpa filmen på traven ganska långt. Den börjar ju bra. Vi möter Danny Collins, alltså, som en gång i tiden hade introverta drömmar om att bli en pop-konstnär (i första scenen får vi se en ung skådespelare gestalta den unge Danny Collins genom en lite generande imitation av restaurangscenen i första Gudfadern) men som ganska snabbt bytte ut integriteten mot andras låtar, omedelbara hittar, tjugofem Greatest Hits-skivor och glammiga turnéer in absurdum.

Nu, när röken för länge sedan lagt sig och Collins är en åldrad artist på repeat, kommer hans ännu äldre manager (Christopher Plummer) med en överraskning. Man har hittat ett brev från John Lennon, som någon suttit och tryckt på sedan 1970-talet, till Collins. Tydligen satt John och Yoko en radiointervju med honom och i brevet ber de honom höra av sig. Men Danny fick aldrig brevet. Vi vet vad som hände med John.

Vad som följer är en hyggligt munter identitetskris. Danny ställer in sin kommande turné, lämnar sin knappt byxmyndiga fru (som ändå vänstrar med någon fotomodellskille) och ger sig av till ett Hilton-hotell i New Jersey för att bli en ”riktig artist”, skriva riktiga låtar, para ihop de kärlekskranka ungdomarna i personalen och (förmodligen) få till det med föreståndarinnan (Annette Bening) som konstaterar att hon aldrig varit ett fan, men att hon hade en ex-man en gång som var besatt… Hon förklarar att hon såg en av hans shower en gång och uppskattade hans ”energi”. Mycket finns underförstått där, och Annette Bening har (till skillnad från Pacino) en sådan elegans att hon kan skapa en psykologiskt trovärdig karaktär med mycket få medel. Mary, som hon heter, är sympatisk och intelligent, men har inga illusioner om vare sig romantik eller vad för slags löften en åldrad rockmusiker med identitetskris egentligen har att komma med.

dc2

Ändå, sisådär en tredjedel av filmen har sin puttrande charm. Inte minst är dessa skådespelare nog så fantastiska. Bilderna blir liksom sömlösa och när Pacino och Bening sitter och super i den nattliga, folktomma hotellbaren då är man nästan där med dem – och även om Pacino inte riktigt funkar i huvudrollen så är den oglamorösa bakom kulisserna-känslan ganska attraktiv. Soundtracket består mest av Lennon-låtar, vilket heller inte är fel (fastän Ryan Adams står krediterad under ”music”).

Det som saknas är energi och originalitet, vilket blir tydligare när filmen väljer en sentimental och mycket antiklimatisk övervinn-oddsen-vändning. Vad ska nämligen gamla ensamma män i sådana här filmer göra? Jo, de ska naturligtvis försöka limma ihop banden till sin familj, som de lämnat vind för våg. I det här fallet är det en son han aldrig träffat – spelad av den genomsympatiske Bobby Cannavale – som bor i en liten villa med sin fru (Jennifer Gardner) med en dotter som har ADHD. De har ett kärleksfullt men tufft working class-liv, ekonomin är sådär inte minst eftersom frun är gravid igen.

Gissa om Danny Collins inte kan rädda dagen med alla sina pengar och försöka vända den kalla handen han ursprungligen får? Om han ger dottern en VIP-biljett till det finaste behandlingshemmet, kanske han kan knyta lite nya band med sin nya familj? Och – som om det inte var nog – visar det sig att någon har cancer… vår tids pest, naturligtvis; också förutsägbara filmers standardgrepp. Cancerdramat. En 50/50-chans till lyckligt eller sorgligt slut. Torftiga manipulationer.

Det är en ödesdiger och helt syntetisk vändning som filmen aldrig överlever. Vad som hände med det där kreativa kallet – och det där brevet från John Lennon – det har filmen liksom glömt bort. Det är som om manusförfattaren och regissören Dan Fogelman inte kan arbeta utan manusskrivarkonventioner och därför inte behärskar potentialen i sin ursprungliga story.

Den får vi förresten ta del av i eftertexterna, där vi får delar av en intervju med verklighetens Danny Collins (egentligen inte alls speciellt känd, förstås) som faktiskt fick ett brev av John Lennon 34 år för sent. Det där hade nog kunnat bli en hyggligt fin liten kort-dokumentär. Nu är det bara ett embryo till en uppblåst och till slut inte speciellt minnesvärd smörfilm av TV-filmsstuk, som utan anledning ger oss förutsägbar familjemelodramatik när vi ska se på en film om en gubbe som försöker hitta sig själv.

Bara Al Pacino själv, och resten av skådespelarna, kan pressa fram några uns av känsla i filmen; inte minst i den beska konklusionen av Danny Collins tappra försök att bli genuin, där filmen borde stanna och hålla fokuset. Den där låten är klämmig. Danny Collins är en intressant figur. Detta är en film som aldrig riktigt förstår det.

FREDRIK FYHR

*

dcv

DANNY COLLINS

Originaltitel, land: Danny Collins, USA.
Urpremiär: 18 mars 2015 (New York City).
Svensk premiär: 7 september 2015 (DVD).
Speltid
: 106 min. (1.46)
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: Digital (Arri Alexa)/DCP/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Al Pacino, Annette Bening, Jennifer Garner, Bobby Cannavale, Christopher Plummer, Katarina Cas, Giselle Eisenberg, Melissa Benoist, Josh Peck, Brian Smith, Scott Lawrence, Michael Patrick McGill, Kiff VandenHeuvel, Nick Offerman, Eric Michael Roy.
Regi: Dan Fogelman.
Manus: Dan Fogelman.
Producent: Nimitt Mankad, Jessie Nelson.
Foto: Steve Yedlin.
Klippning: Julie Monroe.
Musik: Ryan Adams, Theodore Shapiro.
Scenografi:
Dan Bishop.
Kostym: Alan Villanueva, David Swope.
Produktionsbolag:
 Big Indie Pictures, ShivHans Pictures.
Svensk distributör: Nordisk Film (DVD)

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *