Goodbye to Language

goodbye to language videosöndag

4starrating

Regi: Jean Luc Godard

Vid 84 års ålder är Jean-Luc Godard kanske den sista filmhistoriska legenden. Han är fortfarande den enda regissör jag vet som bevisligen älskar film mer än litteratur, rörliga bilder mer än berättelser, detta medium i sig. Han har med intensiv påhittighet studerat filmens atomer och molekyler sedan 1960-talet och aldrig slutat bry sig – till skillnad från många andra, både bland publik och kritiker, som kommit att se honom som passé fastän han alltid stirrat sin samtid rakt i ögonen.

Det enda han gjorde var att på 1980-talet – när kommersiell film blev den gängse filmlogiken över hela världen, och flera franska regissörer (till exempel Truffaut) gick och blev konventionella – inte ge upp. Det var inte tal om att tugga samma tugg i film efter film – Godard vände kappan mot vinden och fortsatte, med nästan monoman energi, att utforska filmens ramar och möjligheter, hur den kunde vara både objektiv och subjektiv, hur den kunde komma att spegla den politik och den filosofi och den samhällsåskådning han hade, och inte minst hur den kunde reflektera sig själv. (Mellan 1985 och 1998 sammanställde han sin enormt långa ”filmhistoriska” serie Historie(s) du Cinema – smaka på den om ni vågar, Story of Film-fans).

Han har ibland välvilligt, men negligerande, sammanfattats som en ”filmessäist” – något som har en väldigt akademisk klang. Godard är beläst, ja, och hans filmer kryllar av allusioner och referenser, ja, men mest är han en filmkonstnär, en filmpoet och en extremt begåvad fotograf och klippare. Ingen annan regissör har kanske – någonsin – haft en bättre känsla för hur filmer flyter, kommunicerar med varandra, utmanar åskådaren och ställer konstnärliga krav.

På 60- och 70-talet var hans filmer vänsterns (sedermera maoismens) hipster-kultur. Nu är det ingen som orkar anstränga sig längre. Sverige har helt gett upp och bortsett från en visning på Göteborgs Filmfestival i vintras så har Goodbye to Language – hans senaste och eventuellt sista film – inte sett skuggan av en svensk release vare sig på bio eller något videoformat. Godard finns praktiskt taget inte i svensk filmterminologi längre. Senaste gången någonting av Godard nådde svenska kuster var hans två filmer Leve kärleken (2001) och Vår tids musik (2004), två bittra, impressionistiska kollage över vår civilisation målade i de mest mardrömslika färger (för det mesta).

Det var ”för svårt” redan då, både för publiken och kritikerkåren. Filmer för en liten akademisk elit, vill jag minnas att man ansåg och, visst, de flesta svenska filmkritiker är journalister mer än de är filmvetare, och publiken föredrar popcorn före rödvin – finns det inte någon slags konvention att klamra sig fast vid, och går det inte att tydligt påpeka några likheter med något aktuellt samtalsämne från nyhetssidorna, då får en film väldigt lite syre att andas på svenska biografer.

Godard är förstås väldigt medveten om det här och passar i förbifarten på att provocera de som redan provoceras. ”Jag hatar karaktärer” säger en av karaktärerna i Goodbye to Language. ”De ska alltid tvinga in en i en karaktär.”

Vid ett annat tillfälle blinkar han åt de som anser att ”man kan ju göra vad som helst och kalla det konst” genom att filma en man som sitter och bajsar (detta en film gjord i 3D, mind you) medan han säger ”tanken återfår sin sanna plats i bajs.”

Faktum är att Godard redan från början pekar långfingret till de förprogrammerade kritikerna i publiken genom en text som förklarar att ”de utan fantasi flyr till verkligheten” och ”om icke-tanken korrumperar tanken så var det den bästa tiden i våra liv.”

Att förklara Goodbye to Language är som att förklara vilken Godard-film som helst (i synnerhet någon av filmerna han gjort de senaste tre årtiondena): Närapå omöjligt. I sann tradition har han själv, i samband med filmens premiär i Cannes i fjol, bidragit med en ”synopsis” som är dömd att skapa missförstånd hos en oinvigd:

gtl3

Idén är enkel: En gift kvinna och en singelman möts. De älskar, de grälar, de slåss. En hund rör sig herrelöst mellan landsbygden och staden. Årstider går. Mannen och kvinnan träffas igen. Hunden finner sig själv mellan dem. Den andra finns i en, den ena finns i den andra, och de är tre. Den tidigare maken slår sönder allt. En andra film börjar: Densamma som den första, och ändå inte. Människan övergår till metafor. Det slutar med skäll och barnskrik.

För den som vill ha en ”handling” är det faktiskt inte en dålig förklaring. Vi hoppar kontinuerligt fram och tillbaka mellan två par och vi får ofta se en hund stryka omkring i olika landskap. Ibland träffar vi andra människor vi inte har en aning om vilka de är. Naturligtvis sker högläsning ur böcker och de händelser som är dramatiska filmas (och luckras upp i klippningen) så att vi knappt inser att de tar plats. Ingen traditionell intrig. Ingen spelfilmspuls, ingen dramatisk uppbyggnad eller förlösning – sådant som Godard ser som vulgärt och pornografiskt. Hans filmer är bilder och vad vi gör med dem när vi sätter ihop dem. Ibland ser vi bara vackra kameravinklar, naturlandskap, urbana svep, närbilder och impressionistiskt kludd. Godard filmar i en jäkla massa format – allt med konsumentkameror, från HD-video till en skruttig mobilkamera, och allt alltså dessutom designat för 3D-visning – och första gången man ser filmen är det som första gången man ser alla Godards filmer: Man möts av en vägg av bilder och ljud.

Bara gradvis, när man går tillbaka till filmen (för det måste man), förstår man mer av vad man sett. Det finns ett intrikat system mellan växlingarna mellan de olika paren – siffran 1 står för ”naturen” och siffran 2 står för ”metaforen” och tillsammans bildar de en slags multiplikation som i sin tur får en meta-symbol i filmens 3D. De två paren har överlappande repliker, ser väldigt lika varandra ut (flera kritiker som såg filmen i Cannes missade helt att det var två par till att börja med) och ibland upplever de samma saker – Godard filmar deras liv i omlopp, upprepar scenarion från olika vinklar och hittar oavbrutet nya sätt att kommentera filmandet som konstform, medan filmandet pågår.

Vän av ordning frågar sig förstås om det här har någon ”poäng”. Svaret på den frågan kanske inte ryms i en recension, inte ens en av det här slaget, men som David Bordwell – som har skrivit mycket om Godard och Goodbye to Language – påpekar: Frågan är inte vad det betyder, frågan är vad det är. Godard har alltid gjort en skillnad mellan ”viewing” och ”looking”. Film är ett självändamål. De rörliga bilderna räcker. Om film är en konstform måste den kunna existera fri och naken, utan att vi söker en extern ”mening” som gör den ”legitim”.

Godards kritiker, noterar Bordwell, har alltid fastnat i sina egna behov av att vara förträffliga och veta allt bäst själva, gärna på förhand – men att verkligen fängslas av en film är ju att inte förstå den, och att försöka bli klok på den. Kritiker är i allmänhet ovilliga att erkänna när de inte hänger med eller är i underläge. Bordwell har också skrivit mycket om hur dålig publiker är på att ”tolka” och överhuvudtaget förstå vad som händer i bild i Godards filmer – högst förståeligt, eftersom Godard är medveten om varenda filmkonvention som existerar och bryter mot alla, nästan helt konstant.

gtl0

I film efter film har Godard kondenserat sina stilistiska och formmässiga ”experiment” tills han nu har anlänt till en punkt där han som Beckett försöker ”skriva” sig mot tystnaden. Medan Goodbye to Language formmässigt är bekant Godardsk – praktiskt taget är filmen ett 70 minuter långt montage av olika klipp, och scener som har vagt formulerade sammanhang – så är tematiken ännu mer koncis och perfekt. Detta är en film där språket (både det filmiska och det mänskliga) närmar sig ett embryoniskt – nästan dement, om man vill – tillstånd. De enklaste, och största, orden används (ord som natur, metafor, världen) och när ett av paren pratar om ”jämställdhet” konstaterar mannen att det enda som gör dem jämställda är att båda bajsar (något de å andra sidan också har gemensamt med hunden) medan Godard nästan oavbrutet filmar kvinnan i förhållandet naken, utan att vi får se hennes huvud, som för att poängtera de objektifierande, pornografiskt sexuella banden som ligger latenta i ”moderna” förhållanden mellan man och kvinna.

Sedan, i andra änden av filmen, kan man höra Godards röst – han pratar med sin fru Anne-Marie Miéville – medan penslar rör sig i färgpaletten i närbild och plötsligt ser vi hur Mary Shelley färdigställer ”Frankenstein” och försvinner i en båt med Lord Byron.

Sådana allusioner – inte minst slumpmässigheten i dem – har alltid varit signum för Godard. Vid ett annat tillfälle citerar han Monet, som sa att man måste måla det vi inte kan se; allt omkring oss är en representation; samhället ett spektakel; situationismen bor fortfarande i Godards hjärta, likaså fascinationen för det metafysiska. Det är i det onåbara, allt som ligger bortanför det mänskligt nämnbara, som all konst bor för Godard – denna inre sfär, utan ord eller objekt, är också människans högsta tillstånd, den ständigt pågående inuti-människan-världen som gör att vi kan känna den universala – och han ber oss se in i hundens mörka ögon. Hunden är fri från intellektets distraktioner och självmedvetenhet. Hunden är direktkontakt, utan ord, en perfekt manifesterad jordisk varelse. I hundens ögon ser vi sanningen om Universum, hur den nu ser ut.

gtl2

Det är förmodligen omöjligt att korrekt bedöma den här filmen utan att ha sett den i 3D, på bio. Godard har, sin vana trogen, brutit mot alla regler för 3D-filmande, inte minst genom att låta ena bilden röra på sig där den andra står still (vilket enligt vissa källor gjort bioupplevelsen praktiskt taget smärtsam att se på ibland) – det är förstås ett sadistiskt trick på publiken, men Godard hittar också metaforiska möjligheter för 3D som idé och i en intervju i samband med filmen sa han att man alltid lär sig nya saker av att pröva nya saker (”Av den här filmen lärde jag mig till exempel att 3D är helt meningslöst”). Ofta är det också väldigt roligt, även i 2D, att se effekterna som ofta är hejdlöst antiklimatiska: En scen innefattar en man med pistol som gör sig redo för en uppgörelse – men vi får aldrig se vad som händer, däremot är banala saker som stolar och stafflin hela tiden i förgrunden medan människorna förblir svåra för ögat att se, eller helt utanför bild.

Man kan se den här filmen, läsa om den, se den igen, och prata om den i år och dagar. Det är en av Godards bästa filmer. Om jag låter lite lakonisk så är det för att det egentligen är meningslöst att ”rekommendera” filmen eller ge den ett betyg. Jag ger den högsta betyg eftersom den är exakt vad den vill vara, den är det helt perfekt, och praktiskt taget varje klipp av filmen innehåller analytiska möjligheter och vackra eller intressanta effekter. Det är också en underhållande film – om man vet vad man ger sig in på – som nästan exploderar sig fram genom olika färger, format, oväntade effekter och knasiga, kryptiska metaforer. Det är det bästa argumentet jag sett (det enda, faktiskt) till att se Blu-Ray i 3D, och det är en sinnlig upplevelse tydligt gjord av en människa som vill visa sin syn på världen med så få ord och så mycket känslor som möjligt. Det är världen genom rörliga bilder, som film ska vara men nästan aldrig är. Den förstår kärleken i att ha en hund, skönheten i hunden, den filosofiska sanningen i hundens ögon. Däri glimtar rymden och språket upphör. Vi behöver det inte.

FREDRIK FYHR

*

PS.

På svenska hittar jag ingenting annat skrivet om den här filmen än denna text av Andreas Holmström på Ny Tid.se

*

gtll

GOODBYE TO LANGUAGE

Originaltitel, land: Adieu au langage, Schweiz/Frankrike.
Urpremiär: 25 maj 2014 (Cannes).
Svensk premiär: 24 januari 2015 (Göteborg International Film Festival) (enskild visning).
Speltid
: 70 min. (1.10)
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: Digital (Canon H264)/D-Cinema/1.78:1.
Huvudsakliga skådespelare: Héloïse Godet, Kamel Abdeli, Richard Chevallier, Zoé Bruneau, Christian Gregori, Jessica Erickson, Marie Ruchat, Jeremy Zampatti, Daniel Ludwig, Gino Siconolfi, Isabelle Carbonneau, Alain Brat, Jean-Luc Godard (okrediterad).
Regi: Jean-Luc Godard.
Manus: Jean-Luc Godard.
Producent: Brahim Chioua, Vincent Maraval, Alain Sarde.
Foto: Fabrice Aragno.
Klippning: Jean-Luc Godard (?).
Kostym: Maria Muscalu (stylist).
Produktionsbolag:
 Wild Bunch, support. Canal+, CNC.
Svensk distributör: -.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *