Amour fou

af

3starrating

Regi: Jessica Hausner

En mjältsjuk poet i 1800-talets Tyskland är trött på lidandet och vill avsluta sitt liv – men han vill inte göra det själv, så han letar efter en kvinna att ta livet av sig med.

Amour fou är på många sätt en ganska fånig film, men den är så envis att den fungerar. Regin är extremt avskalad, men fullständigt konsekvent och den leder alltid åskådaren någonstans. Där många europeiska arthouse-regissörer älskar att rama in statiska scener för sakens skull – en feltänkt och poängmissande efterapning av Haneke som jag varit inne på hur många gånger som helst – så har österrikaren Jessica Hausner åtminstone ett sinne för humor.

Mer än landsmän som Haneke (som alltid har avsikten att provocera) eller Ulrich Seidl (en posör) så är Hausners logik mer fransk, och besläktad med konstnärlig, sträng minimalism från Robert Bressons skola. Det finns en poäng med att det inte finns en poäng. Det finns inte en millimeter av överdrifter. Kameravinklarna är statiska. Om skådespelarna uttrycker igenkännbara mänskliga känslor så är det bara för att Hausner inte lyckats tjata bort dem.

Filmen är inspirerad av en verklig figur – poeten Heinrich von Kleist – som här gestaltas som en mjältsjuk, ung vekling som ständigt ser ut att ha ont i magen (han spelas av Christian Friedel). Vi är i Tyskland, i 1800-talets ”romantiska” era. Ordet föreslår den automatiska historierevision vi tar för givet – en tid av romantik – men paketet vi får i Amour fou innehåller en full uppsättning hyperrealism och nästan autistisk saklighet. Hausners statiska kameravinklar, den extremt genomarbetade scenografin och kostymen samt skådespeleriets styltiga rakhet gör allt för att vi konstant ska påminnas om att vi tittar på en film – något artificiellt – och ta till oss det krassa budskapet att världen alltid varit lika tråkig och meningslös.

Heinrich vill ta livet av sig. Han har insett, liksom många poeter före och efter honom, att livet är meningslöst och för dumt att vara kvar i (i synnerhet under denna era var det poppis att vara lite galen). Han är dock inte lika sugen på tanken att alla dör i ensamhet så han är ute efter en dam som han kan ta livet av sig tillsammans med. Lotten verkar falla på den tidstypiskt aningslösa Henrietta Vogel (Birte Schnoeink) som är gift med en politiker (Stephan Grossman) vars ägodel hon högst okomplicerat anser sig vara. Hon tycker om att hålla hov genom att spela piano och sjunga menlösa sånger med en medioker sångröst inför sin man och hans manliga vänner, som muntert muttrar om utvecklingarna i Frankrike, krampaktigt klamrar sig fast vid det preussiska systemet och förfasar sig över tanken på demokrati.

Om Henrietta inte är undermedvetet plågad av att behöva vara en möbel i den här miljön (det enda hon har gemensamt med sin man är praktiskt taget dottern de har gemensamt) så blir åtminstone Heinrichs förslag (”Vill du dö med mig?”) lite mer attraktivt när hon drabbas av en obotlig dödssjukdom (vad som verkar vara en cancersvulst), som lämnar de förbryllade läkarna lite besvärade. Första gången han frågar henne, rakt upp och ner, tror hon att han skämtar. Men gradvis börjar vi förstå att dessa två sorgfåglar kommer att flyga iväg tillsammans – eller åtminstone försöka.

Allt detta hade förstås kunnat ligga till grund för en extremt romantisk tragedi. Hausner är medveten om det här. Amour fou utspelar sig till stor del i kvävande interiörer och stilen är helt avskalad och tonlös, vilket gör varje dramatisk replik från Heinrich antiklimatisk. Eftersom han är del av en extremt manlig tradition av gravallvarliga protagonister så är det förståeligt att Hausner vill förlöjliga honom – desto mer klurig är hennes balansgång med den banala Henrietta, som vi kan ana en större sympati för. Fastän hon är ansvarig för sina egna val, också i denna ogenomträngliga hierarki av klass och könsmaktsordning, så är hon också ett offer av sin kulturs hjärntvätt.

Problemet med filmen är dess styrka. Hausners intellektuellt skämtsamma stil går ut över hela filmen, men filmen försöker också berätta en historia som inte alltid fungerar bäst på avstånd – i första akten försöker Heinrich fria till sin kusin Marie (Sandra Huller) i vad som utvecklas till en underdriven sidointrig, och man kan göra misstaget att börja leta efter en riktig film här. Hausners stil omöjliggör all slags naturlig njutning. Filmen är från början till slut död, men det är en snygg och effektiv död som är märkligt underhållande (för rätt publik, förstås). På många sätt är det den kompletta spegelbilden till Kaj Pollaks Så ock på jorden – ultrabanal där denna är überintelligent, men båda två är filmer som överlever på grund av regissörens envishet.

Jag förutsätter att kritiker kommer att leta efter tolkningar i Amour fou – här finns nog med frön att så för en feministisk analys, ett idéhistoriskt seminarium, en litteraturvetenskaplig jämförelse, en stilkurs i cine-politiskt motstånd mot normer och konventioner – men i slutändan är Amour fou en ganska tunn film som inte ger en så mycket att gå på. Berättelsen är så rakt berättad, och så befriad från impulser och betoningar, att den inte kan bli mer än vad den är. Vill man hitta den verkliga tragedin om Henrietta – för att inte tala om Heinrich – får man hitta på den själv.

Därmed inte sagt att Amor fou är obegåvad eller (alltför) pretentiös. Det är en noga avvägd film gjord både med självinsikt och självförtroende – Hausner förstår stilens tillgångar och begränsningar, men annonserar fortfarande sig själv utan att be om ursäkt. Visuellt är filmen dessutom snygg och följer en intern logik – Hausner förstår att det är okej att zooma, och utnyttja vackra miljöer, och rama in bilder på ett estetiskt vettigt sätt. Amour fou är på sitt snustorra sätt en kul film, inte alls lika monoton och puckat mallig som Seidls och andras filmer, och även om den har en begränsad publik så är det en publik som kommer att ha ett säreget nöje av den.

FREDRIK FYHR

*

afv

AMOUR FOU

Originaltitel, land: Amour Fou, Österrike/Luxemburg/Tyskland.
Urpremiär: 16 maj 2014 (Cannes).
Svensk premiär: 28 januari 2015 (Göteborg International Film Festival), 11 september 2015.
Speltid
: 96 min. (1.36)
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW/DCP/1.85:1.
Huvudsakliga skådespelare: Christian Friedel, Birte Schnoeink, Stephan Grossmann.
Regi: Jessica Hausner.
Manus: Jessica Hausner.
Producent: Martin Gschlacht, Antonin Svoboda, Bruno Wagner, Bady Minck, ALexander Dumreicher-Ivanceanu, Philippe Bober.
Foto: Martin Gschlacht.
Klippning: Karina Ressler.
Scenografi: Katharina Wöppermann.
Kostym: Tanja Hausner.
Produktionsbolag:
 Coop 99, Essential Filmproduktion GmbH. Inkognito. Amour Fou Luxembourg.
Svensk distributör: Folkets Bio.

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *