Warsaw 44

bajsklutt

15starrating

Regi: Jan Komasa

Ung man i det nazi-ockuperade Warszawa går med i motståndsrörelsen varpå vi måste genomlida en smaklöst romantiserad slakt.

Den här filmen – som reklameras som en ”realistisk skildring” (ho ho!) av det polska upproret mot nazisterna i slutet av andra världskriget – var tydligen en stor succé i Polen. Det är ännu ett bevis på att skräp är universellt krängbart. Warsaw 44 är delar av Pearl Harbor (2001), delar av TV-spel, delar av våldsförhärligande bajskakor som Kick-Ass och Kingsman. Det är en över två timmar lång uppvisning av deprimerande våld, triumfatoriskt skildrat med fyrverkerier och effekter som om det vore det vackraste i världen.

Det är ungefär filmen jag föreställer mig att de där unga männen som poserar med vapen i ryska YouTube-videor skulle göra om de fick drömma ihop sin egen film. Varenda scen, oavsett vad den innehåller, är orgasmisk. Vi möter den unge Stefan (Józef Pawlowski), som i 40-talets ockuperade Warszawa försöker hålla huvudet kallt medan han knegar för att ta hand om sin deprimerade mamma och sin känslige lillebror. För att hålla modet uppe – som i Livet är underbart (1997) – får vi äckliga scener när han dansar som Charlie Chaplin för dem – på jobbet blir han slagen så att han blööööderrrrr av de supermegaonda nazisterna, som förklarar sin onda nazism i ett totalt övertydligt manus (vid ett tillfälle utbrister en vanlig nazi-soldat: ”Vi ska utrota er alla!” som en skurk i en Marvel-film).

Stefan försöker så gott han kan att inte bry sig om vad som händer runtomkring honom, men naturligtvis måste han svära trohet till sitt fosterland och ta till vapen med sina bröder för att heroiskt slåss mot fienden. Resten är automatisk slakt, underbyggt på fyrkantiga storykonventioner med en menlös kärlekshistoria inopererad för att göra allt så generiskt som möjligt.

Det obehagliga med Warsaw 44 är inte våldet i sig utan hur förutsägbart det är. Stefans familj avrättas av nazisterna. Emfas på musiken. Stefan ser på i smyg. Han hör sin mammas röst eka i huvudet. Människor lider, slits från sina familjer, hus bombas och oskyldiga dör till höger och vänster – allt är ett oavbrutet helvete och regissören och manusförfattaren Jan Komasa krämar på; blodiga ansikten gråter oss i ansiktet.

Det blir plötsligt uppenbart att de här bilderna, i och med att Komasa använder dem, har blivit klyschor, tomma effekter i underhållningsmaskiner. Komasa tar scener vi känner igen från filmer som varit taktfulla, allvarsamma, anspråksfulla, som i sin tur hämtat dem från verkligheten… och han gör dessa saker till primala, populistiska effekter i en äcklig film.

Det är bara på papperet som Warsaw 44 är en realistisk skildring av kriget med verklighetens gråskalor och de riktiga människornas upplevelser. En sådan film är den enda ”nobla” man kan göra, och Komasa är smart nog att låtsas göra en sådan film. Egentligen är han intresserad av att kräma på med effekter och göra en exploitationfilm med en påkostad look och gratis emfas, inte långt ifrån Transformers korsat med Rädda menige Ryan. Bomber exploderar och regn och likdelar regnar ner på gatan. Inte för att det är hemskt, eller ens för att det hände i verkligheten (om det nu bygger på något vittnesmål), utan främst för att det ser coolt ut. Människor blir skjutna i huvudet, lemlästade och sprängda i luften enligt samma logik. Det är blodig popcornunderhållning för sociopatiska sinnen, försett med en nobel brasklapp.

Riktigt vedervärdigt blir det ändå inte förrän Komasa använder sig av romantiska slow motion-scener, där Stefan och hans tös kysser varandra omringade av explosioner och lik, och dränker stridigheterna i radiorock (Fallout, bokstavligt talat) som för att kidsen verkligen ska tilltalas av att se TV-spelet komma till liv.

En annan ursäkt skulle kunna vara att Komasa (som tidigare gjort en film med den suspekta titeln Suicide Room) är ute efter att göra en ironisk film, en kitschig omstuvning av bilderna vi har av andra världskriget i en kritik mot Hollywood och… men, nej. Man kan inte göra en satir och sedan håva in pengarna som man fått av aningslösa kids som inte vet något om historia men som går igång på våld och usel rockmusik. Då har man bara sålt sin själ.

FREDRIK FYHR

*

w4

WARSAW 44

Originaltitel, land: Miaso 44, Polen.
Urpremiär: 30 juli 2014 (Warszawa).
Svensk premiär: 7 september 2015 (DVD).
Speltid
: 130 min. (2.10)
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: 35 mm (?)/DCP/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Jósef Pawlowski, Zofia Wichlacz, Anna Próchniak, Antoni Królikowski, Maurycy Popiel, Filip Gurlacz, Michal Mikolajcxak, Karolina Staniec, Jasmina Polak, Tomasz Schuchardt, Michal Zurawski, Michal Meyer, Grzegorz Daukszewicz, Piotr Biedron, Jan Kowalewski, Monika Kwiatkowska, Filip Szczepkowski, Max Riemelt, Mads Hjulmand.
Regi: Jan Komasa.
Manus: Jan Komasa.
Producent: Michal Kwiecinski.
Foto: Marian Prokop.
Klippning: Michal Czarnecki.
Musik: Antoni Komasa Lazarkiewicz.
Scenografi: Grzegorz Piatkowski, Marek Warszewski.
Kostym: Dorothée Roqueplo.
Produktionsbolag:
 Akson Studio.
Svensk distributör: Atlantic (DVD).

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *