Dheepan

dheepan 1

25starrating

Regi: Jacques Audiard

Tre flyktingar flyr ett krigshärjat Sri Lanka – de är främlingar men låtsas vara en familj. De kommer till en förort till Paris där de lever ett tredje klassens liv i ett hyreshus där kriminella gäng gör affärer.

Jag tror att Folkets Bio försöker sälja Guldpalmsvinnaren Dheepan som en stor och viktig film, övertydligt kopplad till det stora politiska samtalsämnet som flyktingar på många sätt reducerats till. Kanske de har skjutit sig själva i foten något. Jag har ingenting emot tanken. Jag tror att vi alla vill vara global civics – och tro på en universell förståelse mellan alla människor – men jag är inte säker på att regissören Jacques Audiard tror det.

Det var ett tag sedan jag såg en film som var så imponerande i sin realism, sin angelägenhet, sin envisa övertygelse på människan i verkligheten… som sedan slutar som… Rambo?

Missförstå mig rätt. Stora delar av Dheepan är väldigt bra. Åtminstone första halvan av filmen, kanske till och med tre fjärdedelar, hade mig fängslad och fixerad. Jag kan bara föreställa mig hur dum jag måste ha sett ut när sista akten kom. Den är inte dåligt gjord. Den hade inte varit konstig i någon annan film – ens en fransk. Luc Besson, till exempel, hade kunnat filma slutet av Dheepan. 

Slutet är inte oimponerande i sig, alltså. Det är rätt så raffig skjut- och spräng-saker-i-luften-action. Men sett i kontext till resten av filmen är det naturligtvis befängt, överrumplande i sin tondövhet, faktiskt rent ut sagt tokigt och lite ofrivilligt komiskt.

Jag kan inte säga annat än vad jag tycker: Det ruinerar filmen, och anledningarna multiplicerar sig med tankens kraft, de kryllar ut ur mig som bebisspindlar ur ett ägg. Dheepan börjar ju hur subtilt och elegant som helst, med krigets fasor undertryckta i marginalerna – Dheepan själv (spelad av Jesuthasan Antonythasan) bränner kroppar och tar sig igenom ett kaotiskt Sri Lanka med en kvinna vid namn Yalini (Kalieaswari Srinivasan) som han inte känner och flickan Illayaal (Claudine Vinasithamby), som Yalini plockat på sig när hon fått höra att föräldrarna dött.

De utger sig för att vara en familj och hamnar efter den långa resan i en Parisisk förort. Fortfarande är den socialrealistiska stilen – den enda rimliga stil en sådan här film kan ha – svidande verklig och trovärdig. De kan inte språket. Runt varje hörn pågår denna nya, främmande värld där de släppts ner av en slump. De är utanför-varelser i en värld de inte har tillträde till. Dheepan går runt på gatorna och försöker sälja undermåliga leksaker till rika främlingar. Hans ”fru” Yalini får ett jobb som assistent åt en gammal man i ett av hyreshusen de bor i och Dheepan börjar så småningom arbeta som vaktmästare i det deprimerande bygget. City är off limits. De är fångade i förorten. Skyddsnäten fångar dem inte. De är segregerade.

dheepan 2

3

Audiard binder ett band av empati mellan dessa karaktärer och publiken. Det är som att han inte förstår själv hur bra det fungerar. Skådespelarna är utomordentliga, deras karaktärers utsatthet och vilja till överlevnad är extremt skickligt fångad. Om deras liv i Sri Lanka, innan landet blev en krigszon, kan vi bara föreställa oss. De är nu tre hemlösa människor utan familj – Dheepans fru och barn är döda, Yalinis också. Barnet Illayaal är kanske den mest gripande figuren eftersom hon fortfarande är ett barn, på sätt och vis den stora humanistiska symbolen – hon drivs av samma drömmar och längtan som alla barn överallt. Hon lever i en värld av filmstjärnor och idolbilder, nya saker att lära sig i skolan (där hon naturligtvis kommer ha svårt att passa in) och ett språk att lära sig, att samhälle att bli del av, trots att hennes barndom hittills präglats av ett skövlat land, högar av lik och hennes egen familj – utplånad.

Nu undrar ni förstås hur i helskotta det här kan sluta i Luc Besson-action och Rambo-klyschor.

Well, vi har att göra med Jacques Audiard, en märklig och ängslig regissör som verkar ha väldigt svårt att komma ut ur sin comfort zone. Audiard (som slog igenom stort 2009 med En profet) har en nästan homoerotisk dyrkan till maskulinitet och romantiserat våld. Han tycker nog att män är djur. Dheepan, som ju varit soldat i kriget, är därför per definition som någon slags tiger man försökt stänga in i en bur. Han rör sig, liksom piskad, som en förnedrad vaktmästare – som om han när som helst kan explodera!

Jag antar att Audiard ser det så, i alla fall. Han ser inte riktigt Dheepan och Yalini och Illayaal, inte som människor, inte som några vi identifierar oss med i verkligheten, som många i publiken säkert gör. Han ser dem som filmkaraktärer som har i uppgift att hamna i dramatisk konflikt. Audiard börjar plantera, knyta ihop trådar, ladda för slutet, men trådarna är så svaga att de aldrig tränger in i den empatiska väven som trion i huvudrollen binder.

Visst, det pågår gängaktivitet omkring dem. De två husen huserar ett kriminellt gäng av något slag. Tankarna går till Rosengård och Biskopsgården. Kulsprutor och handvapen, uppgörelser anländer på MC. Den där mannen Yalini tar hand om är egentligen en maffiaboss. Dheepan träffar en av hans gamla generaler, som svamlar galet, och sedan går han ner i källaren för att psyka ut i ett par ganska konstiga scener. Häromkring har han förstått att Yalini faktiskt inte är attraherad av honom, fastän de nu ”spelar” man och kvinna och lika gärna kan hoppa i säng… väl? Eftersom Dheepan är en man så måste han tänka med det han har mellan benen, och bry sig om heder, i första hand. Detta verkar vara bilder som Audiard har svårt att slita sig ifrån, till och med när de uppenbart förstör den realistiska och naturalistiska stil som Dheepan länge excellerar i.

Slutet kom som en chock, åtminstone för mig, och jag fick tänka tillbaka på filmen för att inse att Audiard faktiskt försökt plantera det ganska tidigt – Dheepan och Yalini lever ju sida vid sida vid gangsters under filmens gång, så det är inte orimligt att det blir en konflikt där; jag såg dock aldrig den berättelsen, trådarna var för tunna, och jag tror ganska många känner samma sak. Vi åskådare är dömda att se vad vi har framför ögonen när vi ser en film. Vi ser en film om flyktingar som försöker överleva i verkligheten (saker man sällan ser på film), inte en film om våldsamma krigare och förortsgangsters (saker man ser för ofta för att kunna tro att den här filmen skulle innehålla det).

Finalen sker via en obekvämt långsökt utveckling där en kvinna är i fara och den hjältemodiga mannen måste komma till undsättning – och, som sagt, det är inte långt ifrån Nikita (1990) och Leon (1994) i fråga om våldet – och Audiard gör inte bara en stilmässig U-sväng, utan landar även i en deprimerade konventionell ideologi som verkar gå emot hela berättelsens natur. Ni vet: Mamma, pappa, barn. Dä’re enda natuuliga.

Dheepan är inte en dålig film – den är välspelad, snyggt fotad, har ett bra flyt, en fin stämning, ja allt i den är helt enkelt för bra för att kunna kallas dålig. Vissa kanske tar russinen ur kakan, nöjer sig med att ha en film att nämna som örhänge när man pratar om flyktingkatastrofer, och andra kanske inte har något emot att filmen inte går att tolka på något vettigt sätt – även om främlingsfientliga anti-humanister såklart kan se filmen som ett exempel på att invandring bara leder till att ”vi” får gängkriminalitet i förorterna och galna bruna män som sprider död och förödelse omkring sig… nå, det var väl inte filmen Folkets Bio ville bjuda på? (Och varför filmen vann Guldpalmen vågar jag inte tänka på.)

Jag kan inte helt avråda någon från att se filmen, jag vill lämna den öppen för diskussion. Audiard är så skicklig att Dheepan liksom ”känns” som en bättre film än den är. Han gjorde tidigare en film som hette Rust and Bone, som jag till och med nu vill minnas som ganska okej men så läser jag min egen recension av filmen där jag skriver att den är förvirrande diffus och också bara gav ”illusionen” av att vara bra. Jag förstod mig inte på Audiard då och jag gör det inte nu heller. Han har gjort en bra film, tekniskt sett, men han har inte gjort filmen vi ser. Han avviker, och vi förlorar honom.

FREDRIK FYHR

*

dp

DHEEPAN

Originaltitel, land: Dheepan, Frankrike.
Urpremiär: 21 maj 2015 (Cannes).
Svensk premiär: 18 september 2015.
Speltid
: 109 min (1.49)
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: Digital (Sony F55)/D-Cinema/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Jesuthasan Antonythasan, Kalieaswari Srinivasan, Claudine Vinasithamby, Vincent Rottiers, Faouzi Bensaïdi, Marc Zinga, Bass Dhem.
Regi: Jacques Audiard.
Manus: Jacques Audiard, Thomas Bidegain, Noé Debré.
Producent: Pascal Caucheteux.
Foto: Éponine Momenceau.
Klippning: Juliette Welfling.
Musik: Nicolas Jaar.
Scenografi: Michel Barthélémy.
Kostym: Chattoune.
Produktionsbolag:
 Why Not, Productions Page 114. samprod. France 2 Cinéma. ass. Cinémage 9, A Plus Image 5, Palantine Étoile 12, Indéfilms 3, La Banque Postale Image 8, Cofinova 11, SofiTVciné2, Soficinéma 11. delt. Canal+, Ciné, France Télévisions. support. Région Ile-de-France.
Svensk distributör: Folkets Bio.

 

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *