Casablanca (1942)

mästerverkfontcasablanca01

4starrating

<- Det gröna rummet.
-> United 93.

Regi: Michael Curtiz

I franska Marrocko, ej ockuperat av nazisterna, i början av andra världskriget: En plats där flyktingar trängs för att hitta visum till USA. Den mystiske barägaren Rick Blaine (Humphrey Bogart), en gång i tiden del av franska motståndsrörelsen men nu ett cyniskt skal, blir ställd när hans gamla flamma Ilsa (Ingrid Bergman) anländer till staden med sin man, en frihetskämpe (Paul Henreid) som flyr undan nazisterna och den rabaita general (Conrad Veidt) som samtidigt anländer för att fånga honom.

Av alla filmer som någonsin gjorts är Casablanca… Casablanca.

Jag vet inte vad den kan jämföras med. Det är ett monument mer än en film. Ett kulturellt objekt som fyller en plats i människors hjärtan och i västvärldens historia. Definitionen av Hollywood, och därmed vad film för de flesta människor är, och något så sällsynt som en film som är mäktigare än sin publik.

En överväldigande majoritet av alla filmer som någonsin gjorts har de flesta glömt. Enstaka filmer blir oväntade publiksuccéer, fanfavoriter, kultfilmer, men också deras popularitet kan falna på några decennier – har dagens tonåringar hört talas om Spinal Tap, Rocky Horror Picture Show? Någon som kommer ihåg Wild in the Streets, Medium Cool, Zabriskie Point? Ännu färre filmer blir hyllade som mästerverk, och regerar som Citizen Kanes över sin samtid, men det dröjer inte speciellt länge förrän de blivit obskyra titlar för cineaster. Hur många har sett ens ett par av världens bästa filmer – säg De sju samurajerna, Renoirs Spelets regler (1939), Ozus Föräldrarna (1953), Tarkovskijs Spegeln (1975), Dreyers En kvinnas martyrium (1928), Sunrise (1927) eller, ja just det, Citizen Kane.

Men Casablanca har människor sett, och ser fortfarande. Med åren har den växt till något mer än en klassiker. Det är helt rimligt att tänka sig att någon som är helt ointresserad av film någon gång i sitt liv kommit fram till slutsatsen att om man nu sett ett par, tio-femton filmer i sitt liv så kan man lika gärna se Casablanca också. Den är som en slags inträdesbiljett, eller en filmisk nationalsång.

Dessutom: Det är inte bara av pliktkänsla som människor ser – och ser om – Casablanca. Över sjuttio år senare är det fortfarande en film som lockar och attraherar människor, den är fullständigt vital från början till slut; inte bara tekniskt perfekt, utan helt överväldigande i sina romantiska effekter.

Det här var inte något jag var säker på förrän för några veckor sedan, då jag såg filmen en kväll på Cinemateket i Göteborg, på den gamla 60-talsbiografen Capitol; man visade filmen i en fin 35 mm-print inför en fullsatt publik. Vi satt där, ett hundratal människor, och såg exakt samma film, på exakt samma sätt, på exakt samma plats, som människor en gång i tiden gjorde när filmen hade sin Sverigepremiär hösten 1943.

Och nu vet jag att det här kommer att låta lite dumt, men Casablanca är en fantastisk film.

Det är en HELT FANTASTISK film.

Jag visste det på förhand, men jag insåg det inte förrän jag satt där och kände hur vi som en sammanfogad massa sögs rakt in i en film i 106 minuter – vi var inte kvar i våra stolar, vi befann oss inuti filmen, vi omringades av en svartvit, Mitchell-kamera-grynig värld, en parallell dimension som flimrade från projektorn; oerhört många repliker orsakade skrattsalvor av en tyngd jag inte hört på länge (inte minst Claude Rains genomcyniske polischef rev huset, och jag tror ”Your winnings” smällde högst) och lika ofta tycktes det gå ett tyst sus genom stolsraderna, som när Ingrid Bergman återvänder till Rick’s på kvällen, kommer in ur ett yrväder som en madonna ur sitt livs natt och Bogart med whiskyflaskan på bordet gör den där rörelsen med huvudet, det där halva snurret, innan han börjar gråta, som om han inte kan kontrollera sin kropp av smärtan.

Det låter förstås som att jag överdriver och, visst, kanske fanns det någon surpuppa som satt där i publiken och inte alls kände de här sakerna men jag har svårt att föreställa mig det. Effekten som visningen hade på mig – och alla omkring mig, av vad jag hörde efteråt – var praktiskt taget transcendental.

För min del var det ett hundrafyrtioelfte bevis på att en film bäst ses på analog bio, åtminstone om filmen gjordes för analog biografvisning. Återigen upplevde jag den gamla klyschan att filmen för första gången kom till liv för mig. Naturligtvis har jag sett Casablanca jättemånga gånger. Jag har alltid älskat den. Jag har alltid myst med den. Den har alltid varit relaterad till en TV för mig. En filt. Te och kakor, på sin höjd lite vin. Det har varit en hemmafilm för mig, och jag har alltid (utan att förstå det själv) sett den med ett övertag, som om jag var gjord för att se filmen och inte vice versa.

Men nedsjunken i en gammaldags biofåtölj, i en adekvat undergiven position och med filmen som en dominerande vision från ovan, då uppstod filmen som den verkliga upplevelsen efter hundra simulerade övningar. I synnerhet med tanke på att jag ser 2-4 filmer i veckan, på de mest ideala sätten (alltsomoftast skralt befolkade pressvisningar), kan jag säga att filmer som Casablanca, och publikupplevelser som dessa, de sker inte längre. Jag satt med tårar i ögonen intill en total främling som snyftade. När ljusen tändes såg vi på varandra, blinkade förvirrade och sa: ”Wow!” I raden framför satt en äldre kvinna som sa att hon ”alltid gråter varje gång” och bakom mig hörde jag en tjej säga till sitt ekipage att hon var så tacksam och glad över att hon följde med dem: ”Gud vad bra det var” sa hon, ”det kändes helt rätt!”

c2

Det kan inte undgå någon att jag ännu inte skrivit något om Casablanca som film betraktad. Alltså, som en konventionell recension som går igenom filmens produktionshistoria, vad den handlar om och hur den är att se på, om den är bra och om jag gillar den.

Nä, just det.

Det är lite som att recensera julafton. Alla som är hyggligt intresserade av film – och många andra också – vet det mesta om Casablanca. Ingen inblandad trodde att de gjorde ett mästerverk. Det var en storfilm, visst, men också av Warner Bros’ dussinreleaser. Manuset skrevs efter anteckningar någon skrivit ner efter att ha sett en anonym pjäs som kom och gick. I ett produktionsled som gick på löpande band var Casablanca en produkt i mängden.

Casablanca är således det kanske bästa exemplet på hur filmskapande handlar om slump, och att ett mästerverk kan vara resultatet av flera tillfälligheter (Blade Runner är ett annat).

Ta intrigen, om barägaren Rick (Bogart) som försöker hålla sig neutral i Casablanca, ännu ej ockuperat av nazisterna, medan han är omringad av flyktingar i transit, varav de flesta fastnat och ser Amerika som en avlägsen hägring. Hans förflutna i den franska motståndsrörelsen – liksom kärleken till kvinnan som en gång fick hans hjärta att frysa till is – börjar flamma till liv när hon kliver in i hans bar (”of all the gin joints in all the bars in all the world”) med en omtalad frihetskämpe (Paul Henreid), jagad av nazisterna och den parodiske översten Strasser (Conraid Veidt).

Vem hade egentligen kunnat gissa att Humphrey Bogart skulle vara just så bra och fungera just så bra ihop med Ingrid Bergman – och att hon skulle vara så lysande, och för den delen passa ihop med den tillfredsställande träbocken Paul Henreid? Vem hade kunnat tro att Dooley Wilson skulle passa så perfekt där, med sitt piano och ”As Time Goes By”, en sång vars sentimentala melodi och ofrånkomligt lyckokake-sanna text får en fond av allvar när Bogart och Bergman första gången ser på varandra i baren.

”I thought I told you never to play…” och så – POW!

Hollywood-melodramer använde sig ofta av triangeldramat som modell, olycklig kärlek fanns i potten, och en kvinna fick alltsomoftast välja mellan två män, precis som här. Men vem hade egentligen kunnat ana på förhand att denna romantiska fantasi – som alla kan relatera till – skulle fastna just så bra i Casablanca?

Jag tror att det är en fråga om balans. De flesta känner nog till känslan av att se en billig romantisk komedi och ändå låta sig svepas in i den, för ett ögonblick låtsas att vi verkligen tror på vad karaktärerna säger och att de klyschigt formulerade känslorna faktiskt är på riktigt – som de känslorna vi själva har, och de minnen av livsavgörande händelser vi bär på; vi söker en kontakt, gärna i de mest banala filmer.

Det är det här som Hollywood-filmer kan göra så bra – ge oss berättelser om problem som egentligen är extremt komplexa, men i ett paket som är så enkelt och tillgängligt att det ibland är obegripligt.

I Casablanca behöver vi inte låtsas. De olika ingredienserna går ihop på ett sådant sätt att filmen når oss innan vi hinner tänka en tanke – och varje enkel, mänsklig känsla är kopplad till en högre princip. Vi har alla upplevt olycklig kärlek – och alltsomoftast olyckliga kärlekshistorier – och det är frustrerande hur stora känslorna är, eftersom de inte gör oss unika (alla har känt samma saker). Nyckeln till Casablanca är att Rick och Ilsas olyckliga kärlek offras för en högre sak – kampen mot nazisterna. Överhuvudtaget ska man inte underskatta hur häckande andra världskriget var (detta var innan Pearl Harbor) och det ger en fond så allvarlig att den både förklarar och rättfärdigar den cyniska humorn; det är okej att vara bitter och utan illusioner – världen brinner ju. Det nazisterna inte har är humor och att vi kan skratta åt eländet är ett tecken på att vi är människor.

Kontrasten är också del av balansen – kontrasten mellan det inferno som verklighetens Casablanca rimligen borde ha varit (i synnerhet idag behövs ingen fantasi för att föreställa sig en stad som utgör återvändsgränd för flyktingar på jakt efter en ny fristad) och den romantiserade studiovärld vi får i Casablanca. Konstrasten mellan sättet karaktärer pratar med varandra – hejdlöst rappt, fullt av den ena one-linern efter den andra, men också ömkligt och i romantiska tal när det gäller – och det verkliga i deras utsatthet.

ex

Det vi ser i Casablanca är egentligen en situation, en situation vi vet är hemsk, som filmen gör vacker och processbar för oss. Situationen är en stad komprimerad av kriget, full av misär och en genomkorrupt infrastruktur där hajar som fez-prydde Sydney Greenstreet kränger visum för hutlösa summor och polischefen Renault ofta vill ha mer än monetära nöjen för sin assistans, medan egentligen oskyldiga småtjuvar som Ugarte (Peter Lorre, en helt utsökt biroll) faller offer för sina mänskliga drifter – bara viljan att överleva och ta sig bort från Casablanca, till ett liv i frihet, leder till skott i ryggen av militärpolisen.

Casablanca lyckas med konststycket att göra denna plats närapå exotisk utan att blunda för hemskheterna – filmen förvandlar helvetet till en serie existentialistiska skämtsamheter.

På samma sätt blir Rick och Ilsas olyckliga kärleksrelation – en annan av filmens ”hemska situationer” – en bitterljuv, vacker historia full av mening och ödmjuk innebörd. Ilsa och Rick kommer alltid att ha Paris – en nästan zen-aktig acceptans, som känns mer ädel när det stora väldiga kriget krymper deras personliga problem till något mindre än ”a hill of beans in this crazy world”.

Nästan varje scen är laddad av pathos och kopplingar mellan våra personliga, subjektiva känslor och objektiva, stora sanningar. Till och med den olyckliga barslinkan Yvonne får någon slags upprättelse, i den där scenen när de överröstar nazisterna med Marseljäsen, och ingen kan som Claude Rains kasta en flaska Vichyvatten i soptunnan (några sekunder som faktiskt klipptes bort i den första svenska versionen av filmen, eftersom landet skulle förhålla sig ”opartiskt” – ha! – i kriget).

Så det lilla knyts ihop med det stora – det tror jag är en nyckel till varför Casablanca förblir så effektiv och populär. En annan är förstås att det bara är en otrolig film rent tekniskt. Regissören Michael Curtiz var en av den klassiska Hollywood-erans mest gedigna hantverkare och hade redan introducerat världen för Errol Flynn i Kapten Blod (1935) och Robin Hoods äventyr (1938) samt arbetat med Bogart i James Cagney-gangsterfilmen Angels With Dirty Faces (1938).

Arbetstempot på den här tiden var så effektivt, och filmskapande ett sådant hantverk, att Curtiz gjorde över 150 filmer (!) i sitt liv, och betänker man att han varken lade ner mer eller mindre tid på Casablanca än vad han gjorde på någon annan film så är det ofattbart. Intrigen berättas med ett oklanderligt flyt, scenografin och ljussättningen är underbar, med ständigt återkommande teatrala effekter och kamerasvepningar som fungerar på de allra mest sublima sätten – praktiskt taget varje skådespelare levererar varje replik med oklanderlig timing; birollerna lyser i mörkret (Claude Rains är eventuellt den mest minnesvärda birollen i filmhistorien) och Bogart var aldrig bättre än när hans macho-yta krackelerades i ynklighet och tvivel. När kameran stannar på Ingrid Bergmans ansikte är det som att tiden upphör – inte förrän hon öppnar munnen och talar inser man att hon förkroppsligat sin karaktär med en sådan perfektion och iver att man tror att hela hon är skapad ur tomma intet av själva filmen.

kin

Film är ju i slutändan en konstform med en kinetisk, impressionistisk, direkt emotionell och mystisk kvalitet. Man kan se Casablanca hur många gånger som helst – att bli bekant med den är del av charmen, men varje gång man ser filmen är det en ny upplevelse (jag har redan jämfört den med julafton). Den lämnar en med de klassiska frågorna – Vad gjorde de med varandra, och ska de träffa varandra igen? Hur mycket vet Victor? Vad ska Ilsa säga till honom, och varför är det Rick som ska sköta tänkandet för dem båda? Hur tänkte hon själv när hon sa ”play it, Sam”? Vad händer med Rick och Louies samarbete? Vilka är ”the usual suspects”?

Tack och lov finns ingen fanbase som slösar fan-fiction-sidor på de här frågorna, utan de får stanna kvar i vårt undermedvetna. Att inte få svaret är del av hela filmens signum – den är undflyende, varken alltför allvarlig eller alltför förljugen, slutet är inte lyckligt, inte olyckligt, men inte bitterljuvt heller; filmen handlar om människor, de flesta bittra och cyniska eller åtminstone olyckliga, men ändå goda – ärofyllda, men ändå aldrig hjältar.

Casablanca pågår exakt i mitten av alla känslor och ideologier, den håller den osannolika balansen från början till slut och är därutöver full av magiska bilder och ljud, repliker som levereras som i stafett i en filmisk helhet som är så perfekt att filmupplevelsen är som att vara i en bubbla som aldrig spricker. Däri finns kyla och mörker, aningar om världens vedervärdiga verklighet men också drömmarna, känslolivet, humorn och den obotliga romantik som bor i varje människohjärta. Casablanca är därför en film att värma sig med, som människa. År efter år.

FREDRIK FYHR

*

casablanca0

CASABLANCA

Originaltitel, land: Casablanca, USA.
Urpremiär: 26 november 1942 (New York City).
Svensk premiär: 11 oktober 1943.
Speltid
: 102 min. (1.42)
Åldersgräns och lämplighet: 15 (1943), 7 (1984).
Teknisk process/print/bildformat: 35 mm/35 mm/1.37:1.
Skådespelare (fullständig rollista): Humphrey Bogart, Ingrid Bergman, Paul Henreid, Claude Rains, Conrad Veidt, Sydney Greenstreet, Peter Lorre, S.Z. Sakall, Madeleine Lebeau, Dooley Wilson, Joy Page, John Qualen, Leonid Kinskey, Curt Bois.
Regi: Michael Curtiz.
Manus: Julius J. Epstein, Philip G. Epstein, Howard Koch efter pjäsen ”Everybody Comes to Rick’s” av Murray Burnett och Joan Alison.
Producent: Hal B. Wallis.
Foto: Arthur Edeson.
Klippning: Owen Marks.
Musik: Max Steiner.
Scenografi: Carl Jules Weyl (art direction).
Kostym: Orry-Kelly.
Produktionsbolag:
 Warner Bros.
Svensk distributör: Warner Bros Film AB (35 mm, 1943), United Artists AB (35 mm, 1973), UIP (35 mm, 1984), SFI (16 mm, 1985). Warner Bros (VHS, DVD, 2000 et. al).

 

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *