Everest

everest videosöndag

3starrating

Regi: Baltasar Kormákur

Skildring av den kommersiella expeditionen mot toppen av Mount Everest i maj 1996, där det slarvades med säkerhetsreglerna och flera människor dog.

Olika filmer har olika syften. Syftet med Everest är att så realistiskt som möjligt skildra en bestigning av Mount Everest – som skedde i verkligheten, i maj 1996 – utan att vanhelga minnet av de verkliga människorna, vare sig de överlevde eller dog. Man kan nog ha många invändningar mot filmen men den lyckas med sitt mål. Berget har huvudrollen, får alla närbilderna. Människorna är små och obetydliga. Det är en våldsam och sorglig sanning – übermensch är en myt, människan är lika liten som hon alltid varit, och naturen har alltid sista ordet.

Filmen har fått lite blandat mottagande sedan Venedig-premiären – främst, tror jag, för att inte tillräckligt många människor sett regissören Baltasar Kormákurs isländska film Djupetoch istället ser honom som den Renny Harlin-liknande regissören till Mark Wahlberg-filmerna Contraband (2012) och 2 Guns. Djupet handlar om en isländsk man som – mot alla vetenskapliga odds – överlever en båtolycka och simmar in i land i iskallt vatten. Det var en oerhört saklig film, där naturen tornade upp sig över den lilla människan, och mönstret går igen på ett helt självklart sätt i Everest, som är en film som hör ihop med Djupet – den är bara gjord på högre budget, och har kändare namn i rollistan.

De kända namnen – Jason Clarke, Emily Watson, Sam Worthington, Keira Knightley, Josh Brolin, Jake Gyllenhaal, Robin Wright – har förmodligen också skapat föreställningen att Everest ska vara en ”katastroffilm” – ni vet, en Skyskrapan brinner-modell med en massa kändisar som råkar ut för en generisk olycka och vårt nöje är att se dem försöka överleva medan effekterna har huvudrollen. Och även när det konstaterats att Everest har mycket noblare avsikter än, säg, San Andreas, så har kritiker ibland pekat på mönstret i ett prestige-argument som lyder att eftersom vi har både människor och en katastrof i samma film så måste det vara en katastroffilm.

Men det är ett orättvist och osant påstående, som tycks drivet inte av en tolkning av filmen utan av den jäste kritikerns behov av en lämpligt avvikande Von Oben-åsikt att vila i. Den stora skillnaden mellan Everest och en Hollywood-katastroffilm är regin. Everest har en ton och en stil som påminner mycket mer om den – som jag minns det – otäckt förkrossande IMAX-filmen med samma namn från 1998 (som jag såg på Cosmonova när jag var tolv – jag ville aldrig klättra i berg mer efter det). Vi har kända ansikten i filmen, ja, men hur ser de ut! De är osminkade, fula och skitiga redan i början av filmen, nivellerade till fullständig anonymitet – du missar kanske inte Josh Brolins varggrin eller Jake Gyllenhaals ”heeey!” men det kanske tar ett tag för dig att se att det där faktiskt är Keira Knightley, med australiensisk accent och pottfrisyr. Jason Clarke – som har huvudrollen som Rob Hall, ledaren för klättringen – kommer med oansad skäggstubb och lite skeva tänder – Kormákur vägrar filma stjärnorna som något annat än vanliga, fullständigt trovärdiga människor. Också personregin är flytande – de flesta av skådespelarna tycks ha kommunicerat väl med Kormákur och förstår realismen han är ute efter. Det är lite överrumplande, till en början, att se dem gestalta autentiska liv men otroligt skönt och avväpnande när tanken landat.

wo

Ännu mer ödmjuk är anledningen till anonymiteten – människorna är inte viktiga. Det kryllar faktiskt av människor i filmen (de som gjorde den där IMAX-filmen har rentav biroller) och karaktärerna är utbytbara – en annan anledning till varför jag misstänker att filmen inte gått hem hos alla; verkliga människor är inte så specifika och operatiska som Hollywood-karaktärer och verkligheten har ingen spännande narrativ.

Det vi får i Everest är den mödosamma vandringen upp för Mount Everest – där filmen också är inspelad. Under större delen av tiden går allt bra, och Everest fungerar lika väl som en pseudo-dokumentär. Inte så mycket händer, men berget är vackert och de som inte vänder om fortsätter uppåt – det finns skuggan av karaktärsutveckling, för de olika karaktärerna har förstås sina egna begär och drömmar och idéer om varför de ska upp på det här dödsinbjudande berget, men filmen är noga med att aldrig berätta en historia (vilket är bra).

När saker går fel går det fel i förbifarten, några dåliga beslut som leder till en lavinartad serie katastrofer – man hoppas hela tiden på att något ska rädda karaktärerna, något slags mirakel, men allt förblir slump och dåliga odds i ett inferno av snö, is, vind och död. Människorna kan vandra, klättra, ligga i sina tält, skratta med varandra eller råka illa ut, förloras i en snöstorm, försvinna ut ur bild mot en säker död eller frysa ihjäl, kvarlämnade i en ensam död – berget vilar lika orubbligt.

Filmens brister är inneboende, man kan kalla det samlade skönhetsfläckar som tillsammans sinkar filmens effekter. Kormárkur kommer inte ifrån känslan av att filmen är en kompromiss – han vill filma Everest på en hög budget, och han vill göra människorna anonyma, men han måste använda kändisar (att de ställt upp är trots allt orsaken till att filmen kan ha budgeten den har) och när de inte kämpar mot vädret kämpar de mot ett något osynkat manus som är lite för förtjust i filmprat och drama-dialog. Ibland (som när Rob Hall säger farväl till sin gravida fru i början) känns det som att vi tittar på vanliga människor som pratar som de gör i filmer, gestaltade av filmstjärnor som gjorts om till vanliga människor.

Det blir lite snurrigt, helt enkelt, inte minst när storyn också har en inneboende samhällelig aspekt som Kormákur verkar helt ointresserad av – expeditionen var trots allt kommersiell, och katastrofen rymmer frågan om det verkligen ska finnas en marknad för bergsklättring på Mount Everest. För Kormákur är det förmodligen bara en till aspekt av att människan inte ska leka David mot Goliat.

I den bästa av världar hade Everest varit en stringent film utan kändisar och kanske utan dialoger överhuvudtaget. Men berget är mäktigt. Att se Everest i 3D är mäktigt. Att se människorna råka illa ut är fruktansvärt – i synnerhet när Kormákur filmar det lika gudlöst och autentiskt som han gör – och åtminstone den sista halvtimmen av filmen är mer gripande än någon ”katastroffilm” som åtminstone jag sett. Vi blir påminda om att det här hände verkliga människor, och att kropparna av de som dött och förfrusit på Everest ligger kvar där. Vi lämnar filmen skrämda och sorgsna men vid liv.

FREDRIK FYHR

 

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *