Havets sång

ssss

3starrating

Regi: Tomm Moore

Irländska pojken Ben och hans lillasyster Saoirse – en stum flicka som kan förvandlas till en säl – hamnar på villovägar i ett äventyr, för att rädda den själsliga världen.

Havets sång är inget mästerverk, men då och då känns det som ett. Jag tror den kan ha Avatar-effekten på många biobesökare – en enormt påkostad uppvisning av tomma kalorier, men en så omslutande upplevelse, och så visuellt storslagen, att den känns som ett filmiskt kungabesök att buga sig inför.

Det är en film som lämnar en med intrycket av att ha sett något ovanligt – men när man ser tillbaka på filmen så är det svårt att komma på en enda sak som är originell eller unik med filmen. Det skulle vara all keltisk folklore som genomsyrar den – liksom regissören Tomm Moores förra film The Secret of Kells är Havets sång en irländsk godnattsaga och den innehåller en praktiskt taget ogenomtränglig väv av mytologi. Det skulle också vara den handgjorda animationen (blandat med datoranimeringar) som ger filmen en förtrollande, extremt attraktiv look.

Hade det nu varit en lyrisk, dialogfri och symbolisk arthouse-film så hade det inte varit ett problem. Istället faller Havets sång som animerad film in i den där tröga, klumpiga och smådeprimerande Don Bluth-traditionen (som vissa älskar, å andra sidan) där stämningen ligger tät och nästan huvudvärksframkallande tjock över en berättelse som är begraven i effekter och när man väl blir klok på den så inser man att den inte är speciellt originell alls.

Det är lika enkelt att älska bilderna som det är svårt att älska berättelsen om (ännu) en pojke som (ännu en gång) upptäcker sitt öde – han(s syster) är utvald (återigen) och bara hälften människa (igen) och till hälften del av ett magiskt släkte (m-hm) och gradvis lär sig syskonen hur allt hänger ihop (tro mig, det är en hel del exposition att avlasta) på en äventyrlig resa förutbestämd enligt en profetia (såklart) och även om det är lillasystern som är den ”utvalda” (egentligen central huvudperson) så är det den egentligen obetydlige storebrodern som är protagonist medan hon reduceras till stumt väsen som blåser i en magisk snäcka (vem gillar tjejer ändå?) och, just det, i historien vilar en död mamma (nu igen) och i slutet ska förlorade själar räddas undan en eller annan läskig häxa och vägen går genom roliga bifigurer, visa gamla män, knasiga tokstollar och så har vi en stor lufsig hund där också som trogen följeslagare.

Listan växer ju mer man tänker på det. Det är synd. Inte minst i början känns Havets sång som att den kommer att vara något helt annat, ja kanske själva anti-tesen till dessa klyschor. Moores iögonfallande visuella elegans är påtaglig på en gång, och karaktärerna han introducerar oss för är intressanta – inte minst den vemodige fyrvaktarpappan Conor, med röst av Brendan Gleeson, som till sist bevisar sin storhet som skådespelare en gång för alla när han skapar ett porträtt, och gripande skådespeleri, bara genom sin röst.

ex

Pojken Ben (David Rawle) är också en intressant figur, så tillvida att han är ganska osympatisk och taskig mot sin lillasyster Saoirse, som sedan födseln varit stum – känslan av mystik är förförisk, eftersom vi inte vet vad som pågår men det har något att göra med den döda mamman, de söta sälarna ute i vattnet, och de mystiska ljussken som förföljer familjen. Saoirse går i sömnen, kastar sig ner i vattnet och förvandlas till en vit säl i djupet, hon simmar tillsammans med de andra sälarna och man vet inte mer än att man ser på en oerhört vacker film full av gåtor.

Ben och Saoirse hamnar på villovägar, bortkopplad från sin pappa och deras mindre sympatiska farmor. Det vore onödigt att förklara varför, för de är själva inte säkra. Barnet i mig mindes första gången man såg filmer som Star Wars (1977) och sveptes med i en helt okänt äventyr, i en helt okänd värld, och säkerligen finns det barn som kommer att älska Havets sång så mycket att de ser på den med sina egna barn om fjärran årtionden. Så pass stark och närvarande är känslan av världen och äventyret i den här filmen, och så visuellt tillfredsställande är den.

Men jag kan inte skriva den här texten utifrån en påhittad nioårings perspektiv, även om tanken är lockande. Havets sång bjuder nämligen inte på ett ”helt okänt äventyr, i en helt okänd värld” för någon annan. Den som sett bara en liten slev av ens de kändaste Disneyfilmerna kommer att hitta samma teman och storytrådar i den här filmen, och ju längre den pågår desto tätare och trögare blir dimman av exposition – inte minst är filmens mittensträcka ohyggligt jämntjock, och den består inte av mycket mer än tillkrånglade versioner av saker som är principiellt identiska till saker i vilken animerad äventyrsfilm som helst. Om äventyret mynnar ut i en kamp att ”rädda själavärlden” säger det förmodligen dig lika mycket som det säger mig. Vid det laget vi rusar mot en final – med en Studio Ghibli-klingande plot-point om en förvirrad häxa med läskiga ugglor och känslor inkapslade i burkar på vindsvåningen – är man mätt i magen av filmens visuella överdådighet på samma sätt som man kan bli mätt på godis; det är väldigt lite man faktiskt fått i sig.

Men som godis är Havets sång, å andra sidan, effektiv och överväldigande. Det är en hägrande film, vacker och förförisk, och allt som skulle kunna vara bra med den försvinner i vinden. Den är värd att se på bio, för liksom alla visuellt starka filmer är den en påminnelse om att man må kunna se film hur som helst men bioformatet är det enda formatet att ha en filmupplevelse i. Och detta är onekligen en filmupplevelse. Själva filmen önskar jag var bättre.

FREDRIK FYHR

 

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *