The Martian

the martian videosöndag

3starrating

Regi: Ridley Scott

Efter en olycka på Mars lämnas en astronaut ensam på planeten där inget växer, där han genom sina vetenskapliga kunskaper inleder ett flera år långt överlevnadsprojekt.

Universum är mystiskt och gåtfullt – nästan lika mystiskt och gåtfullt som varför man inte kan göra en riktigt bra science fiction-film om Mars. Ridley Scotts The Martian är den bästa jag sett – ja, det är en extremt stabil och välgjord film; ett prima stycke intelligent och medryckande storbudgetunderhållning för en bred publik, och den typen av film som man en gång i tiden alltid kunde räkna med att Scott kunde göra.

Därmed inte sagt att det är en extraordinär eller ens speciellt minnesvärd film. Den har en och annan bild man kanske kommer ihåg, men garanterat inga repliker (manuset är filmens svagaste kort) och den kommer att bli dömd att reduceras till ”Cast Away på Mars” när man ska förklara den till en kompis – helt rättvist, eftersom det är en förutsägbar film som inte är mer originell än så.

Men medan The Martian inte är något tungfotat, filosofiskt mästerverk så vinner den poänger på just det motsatta: Det är en märkligt glad film, full av sentimentalitet och mellanstadie-nördig upptäckarlusta, som gjord av och för fans av Vetenskapens Värld. Den behandlar rymden och rymdresor sakligt och opretentiöst, som en mänsklig företeelse, något människor sysslar med som människor på vilken arbetsplats som helst. Det är en skön överraskning i en allvarstygnd genre, inte minst eftersom den kommer från Ridley Scott som ihop med science-fiction genast skapar dystrare förväntningar, i linje med Alien (1979), Blade Runner (1982) och Prometheus (2012).

The Martian ligger faktiskt närmare Steven Spielbergs sentiment än Scotts, om man kan tro det. Det är den typen av rymdfilm som använder David Bowies ”Starman” i ett montage, och den kommer kanske också att få Prometheus-belackare att se Scotts vidare kontext, som man kan kalla ”fiction-science”, snarare än ”science-fiction”. Så jäkla viktigt med detaljerna är det inte, så länge filmen underhåller (nej, det kan inte mätas med Alien eller Blade Runner, men än sen).

Å andra sidan är detaljrikedomen i The Martian övertygande för det obildade ögat, vare sig det rör sig om Mars eller NASA:s högkvarter. Jag har aldrig varit på någondera platser, och det har inte du heller, så vad vet vi. Scott skapar en tillfredsställande filmisk autenticitet där man hela tiden är villig att ge filmen cred för avsikten – att man förstår att den vill vara på riktigt – även om den aldrig är något annat än filmisk eskapism.

Storyn är okomplicerad, som ett x eller ett y, men filmen bildar snart en alltmer komplex ekvation av sitt enkla krux: Astronauten Mark Watney (Matt Damon) är fast på Mars. Han inser att hans besättning lämnat honom under en olycka, i tron att han varit död; han klandrar inte sitt befäl (Jessica Chastain) utan förstår det oundvikliga i hur hon agerat.

Okej. Mars, alltså. Han sitter där han sitter. Ingen kontakt med Jorden. Det tar flera år för dem att återvända, om någon av någon anledning skulle förstå att han lever. Sitter han bara där kommer han att dö av den ena anledningen eller den andra. Han måste ”science the shit out of this”, som han själv säger.

Vad vi får – och här börjar mina invändningar knacka på mitt bättre vetandes dörr – är ett manus som praktiskt taget bara består av en serie problemlösningar och förklaringar. Tyckte du att det var för mycket att lyssna på i Interstellar? Du har inte sett The Martian. När Whatley inte förklarar för oss i publiken vad han håller på med – vilket han gör via en digital loggbok – så talar människorna på Jorden om honom, och vad han håller på med. Det räknas dagar, ransoneras mat, nya problem uppstår och nya lösningar kläcks. Whatleys typiska monolog börjar med ”Here’s the problem” och uppföljs av ett pedagogiskt ”Luckily…” (denna prototyp upprepas gång på gång). När man på Jorden inser att de har en man på Mars, och börjar det frustrerande långsamma arbetet med att försöka rädda honom, sysslar de i sin tur oavbrutet med att ge varandra statusrapporter och nyhetsuppdateringar och förklaringar på idéer och hypoteser – här finns flera scener där pennor och kaffemuggar används för att förklara för oss vad som ska göras.

Det blir emellanåt nästan outhärdligt, för en som vill titta på en film och inte lyssna på den. Jag överdriver inte när jag säger att 85% av manuset är exposition. Till viss del är det förståeligt, för karaktärerna bildar trots allt ett team som måste förklara för varandra vad de håller på med, men det blir emellanåt väldigt långsökt att höra Whatley nästan bokstavligt talat prata med publiken, utan vidare orsak i filmens verklighet, och det är också väldigt uppenbart att en och samma person (TV-författaren Drew Goddard, som skrivit mycket för ”Buffy”, ”Alias”, ”Lost”, ”Daredevil” och också gjorde The Cabin in the Woods) skrivit manuset, eftersom karaktärerna pratar med en och samma jargong (Goddards) istället för att berika filmen med något så fjärran som riktiga personligheter. Goddards TV-mässiga effektivitetstänk kapar alla möjligheter för visuellt berättande och ibland blir det direkt provocerande – som när vi hör karaktärer förklara för oss om ett problem, klipper till ”sju månader senare” och sedan får se karaktärer prata om nya problem. För händer inget är det inte värt att förklara och är det inte värt att förklara så är det inte värt att filma.

Filmen blir praktiskt taget ett gäng nunor i bild som förklarar för oss vad de gör medan de gör det, och det ger filmen (som är 141 minuter lång) ett lite tungfotat tempo, vilket är onödigt eftersom filmen redan till en början inte är speciellt spännande. Poängen är ju vetenskapens förträfflighet och människans förmåga att lösa problem och stiga över sig själv, så det vore ju deppigt om den kära vetenskapen sviker Whatley. Rent symboliskt fyller vetenskapen i The Martian samma funktion som himmelska mirakel gör i andra sentimentala amerikanska filmer, så man är alltid medveten om att problemen kommer att lösas. Filmen kommer som med ett abstract i början, resten är filmisk textkropp.

att problemen kommer att lösas, det är en sak, men i en vetenskapsnördig film är hur förstås poängen. Och när allt teknobabbel är överstökat, när vi lyssnat klart på förklaringarna, när vi faktiskt får se filmen andas och något händer, eller ett och annat montage kommer och går, då är filmen charmig och underhållande. Roliga idéer (från boken av Andy Weir) är svåra att inte fascineras av, som när Whatleys botaniska talanger räddar livet på honom när han är på en planet där inget växer; man kan ju alltid odla potatis i sitt bajs.

Det går att härleda till min gamla teori om att vi gillar att se människor arbeta på film, eftersom vi själva ligger och slappar. Det är också svårt att klaga på skådespelarna – Matt Damon är inte personen jag hade valt i huvudrollen, men än sen, vi får Chastain i rymden med Michael Peña och Sebastian Stan; på jorden Jeff Daniels, Chiwetel Ejiofor, Kristin Wiig, Mackenzie Davis, Sean Bean och Kate Mara. De har olika roller med olika motiv, men poängen är att de alla löser problem, hela filmen lång, och det är svårt att inte njuta av deras känslosamma och trovärdiga teamwork.

Jag tror inte att Ridley Scott har så mycket humor egentligen – jag tror inte ens han själv märkte filmens konstigaste scen, som innefattar ett skämt om Sagan om Ringen medan Sean Bean är i samma rum och ser förvirrad ut (One does not simply… äh, hursomhelst) – men få regissörer är så skickliga när det gäller att snickra ihop en storfilm och The Martian är så välgjord att till och med mina invändningar tystas. Om filmen inte är så bra som den skulle kunna vara är det egentligen dess enda brist. Man vet alltid att man ser på en film när man ser den, men det verkar vara en bra en.

FREDRIK FYHR

*

the martian 2

THE MARTIAN

Originaltitel, land: The Martian, USA.
Urpremiär: 11 september 2015 (Toronto International Film Festival)
Svensk premiär: 2 oktober 2015.
Speltid: 141 min. (2.21)
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: Redcode RAW 5K; DI 2K/D-Cinema (äv 3D)/2.39:1.
Huvudsakliga skådespelare: Matt Damon, Jessica Chastain, Kristen Wiig, Jeff Daniels, Michael Peña, Sean Bean, Kate Mara, Sebastian Stan, Aksel Hennie, Chiwetel Ejiofor, Mackenzie Davis, Donald Glover, Nick Mohammed, Chen Shu, Eddy Ko, Enzo Cilenti, Jonathan Aris, Gruffudd Glyn, Naomi Scott, Geoffrey Thomas, Yang Haiwen, Narantsogt Tsogtsaikhan, Brian Caspe, Matt Devere.
Regi: Ridley Scott.
Manus: Drew Goddard, efter en bok av Andy Weir.
Producent: Mark Huffam, Simon Kinberg, Michael Schaefer, Ridley Scott, Aditya Sood.
Foto: Dariusz Wolski.
Klippning: Pietro Scalia.
Musik: Harry Gregson-Williams.
Scenografi: Arthur Max.
Kostym: Janty Yates.
Produktionsbolag: Twentieth Century Fox, Scott Free Productions, Genre Films, International Traders, Mid Atlantic Films.
Svensk distributör: 20th Century Fox (Sweden).

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *