By the Sea

by the sea 1

3starrating

Regi: Angelina Jolie

Ett stenrikt kändispar reser till en anonym hamn i Malta för att rädda sexlivet/äktenskapet.

Angelina Jolie och Brad Pitt är olydiga filmstjärnor i By the Sea, en film som säkert kommer att reta både publik och kritiker eftersom den är långsam och arty och ingen hade kunnat se den komma på förhand. Det är en film Hollywoods kändaste par gjort för att de velat – inte för att de har någon popkulturell tillåtelse – och om man vill klassa den snabbt och verka smart så kommer man kalla filmen för ett fåfängeprojekt, något som Jolie och Pitt gjort för att de nu tycker sig vara så märkvärdiga.

Men alla filmer är förstås gjorda i fåfänga, och för att någon tycker sig vara märkvärdig. Bara för att man är Hollywoods mest mäktiga figurer så ska man inte förväntas punga ut enbart breda genrefilmer för allas och ingens smaker. Ingen borde ha annorlunda förväntningar på Angelina Jolie, bara för att hon i en mansdominerad Hollywood-värld vill vara en gamla skolans auteur – hon är redan en etablerad regissör, och i By the Sea har hon även skrivit manuset. Och det är verkligen inte tal om någon Mr. & Mrs. Smith (2005) utan en berättelse som hon helt klart vill uttrycka något personligt med. Budgeten ligger på tio miljoner dollar (jordnötter i Hollywood) och det är bara bra, ren kreativitet som gett upphov till filmen.

Samtidigt ska man inte tro att det här är någon slags svår konstfilm. Den är dubbelt så långsam som de filmer Brangelinas kärnpublik är vana vid att se – den känns faktiskt nästan helt stillastående ibland, eftersom den bara utspelar sig kring en och samma obskyra och vansinnigt bildsköna hamn i Malta (enligt Wikipedia bär den det enkla namnet Mġarr ix-Xini) – men i grund och botten är det en självmedveten, glassig, fluffig, lyxig melodram; en pretentiös filmatisering av en romance-bok där Brangelina exploaterar sitt kändisskap för en smaskig story om ett kändispar med krisande äktenskap som hettar upp sexlivet på en exotisk, avlägsen ort.

För det är upplägget i By the Sea. Tänk er ryggen till en Harlequin: En gång i tiden var Roland och Vanessa kung och drottning av New Yorks societet. Nu pratar de knappt med varandra, sexlivet är dött och de har glömt datumet för bröllopsdagen. I ett desperat försök att tända gnistan igen åker de till ett pittoreskt hotell vid en glittrande vacker hamnby – kanske kan Roland, den store författaren, börja skriva igen? Kanske kan Vanessa hitta sig själv? Och kanske kan de – i form av det nyförälskade kärleksparet som de bor vägg i vägg med – också hitta en väg till varandra?

Jag tror det här kommer bli någon slags kultfilm en vacker dag – det är en nästan perfekt hybrid mellan europeisk gammal konstfilm och erotisk Hollywood-kitsch, Nio 1/2 vecka (1986) blandat med Döden i Venedig (1971) eller Nattportiern via Emmanuelle (båda 1974). Det finns något förföriskt och nästan obscent i filmens långsamma tempo, den påminner verkligen om den där monotona känslan av tiden som går som man upplevt om man varit på solsemester, och eftersom detaljerna förklarar för oss att filmen utspelar sig på 1970-talet så blir känslan av idealisk, onåbar nostalgi ännu mer påtaglig. Filmen är så genomarbetat vacker att det nästan är löjligt – förutom de oheligt romantiska miljöerna så är i synnerhet filmens kostymarbete absurt tillrättalagt; varenda statist är superstylad och ibland känns det som att filmen är en levande modetidning (och när Angelinas mascara rinner, och hon gråter mot Brads axel, är hans dyra bomullsskjorta såklart helt utan fläckar).

Under den glassiga ytan är det dock en kåt och snuskig film, även om den aldrig tar steget mot mjukporr (vilket den ser ut att när som helst göra). Snarare påminner filmen om något svalt, bortglömt 70-talsdrama som aldrig överlevde övergången från VHS till DVD – en sådan där film med mycket stråkar, få dialoger, vackra landskap och eftertexter som kändes som en kall vintervind (och där man märkte på bandets kvalité att sexscenerna spelats fler gånger än andra).

Det finns en berättelse, mitt i allt det här, men den är lite som leksaken i ett Kinder-ägg: Där för sakens skull, medan chokladen är det viktiga (eller åtminstone det som smakar sött och gott). Jolie och Pitt vet var de har varandra (så att säga) när de spelar kändisparet vars samliv stelnat, för att sedan tina, för att sedan stelna igen, allt eftersom de gått igenom trauman de inte orkat börja bearbeta än. I början av semestern vill de inte ens ses. Roland (Pitt) försöker skriva i den lilla hamnbaren, men det slutar bara med att han super ner sig kväll efter kväll och ältar för bartendern Michel (spelad av Niels Arestrup, i ett extremt subtilt och skickligt framträdande). Under tiden ligger Vanessa (Jolie) på hotellrummet och gråter tyst och stirra ur i ingenstans – en gång i tiden var hon en stor dansös, nu är livet tomt och meningslöst.

Men det finns hopp om nytändningar. I rummet intill pågår en högst viril smekmånad mellan det unga paret Lea (Mélanie Laurent) och François (Melvil Poupaud). Som av en händelse finns ett hål i väggen, igenpluggad med en enkel vinkork, från vilken man kan se alla smaskigheter som pågår i sängen. Väggen skapar plötsligt dynamik i Vanessa och Rolands eget sexliv – idén om sex, snarare än sex i sig, börjar bli en del av deras vardag och snart har de blivit ivriga åhörare av Lea och François’ lekar. Under tiden kan de också närma sig varandra, och börja våga prata om varför Vanessa inte vill att Roland rör henne längre.

Det här låter förstås lite klyschigt – och det är det. Faktum är att By the Sea har sin beskärda del av melodramatiska klichéer, inte minst när filmens ”mysterium” ska uppdagas; en inte speciellt oväntad ”hemlighet” som hade känts ganska unken och gjord, hade det inte varit för att man vet att den ligger så nära Jolie (till och med Jolie-producerade Disneyfilmen Maleficent hade tydligt självbiografiska aspekter). Filmen vill vara en uppriktig skildring av tvåsamhet – och det känns inte som en slump att Jolie krediterar sig själv som ”Angelina Jolie Pitt” i förtexterna – och det är som en sådan den känns mest misslyckad; detta är en mycket mindre vågad eller svår film än vad ytan ger sken av.

Samtidigt så är en bra och originell story inte alltid synonymt med en bra film. Ibland är kontexten viktigast – ibland ska vi bara njuta av bilderna, tempot, de råa känslorna. Om vi kan acceptera det här i actionfilmer (som oftast riktar sig till en manlig publik) så ska vi kunna acceptera det i romantiska melodramer (som oftast riktar sig till en kvinnlig publik). Och om den romantiska melodramen också verkligen är välpolerad kitsch – välspelad, bildskön, taktfull och förföriskt långsam, ja en svinsnygg liten cinematisk läckerbit helt enkelt – då har ingen något att klaga på. Filmen är precis så bra den kan vara – och jag vet inte hur bra den kan sägas vara, men jag gillar den verkligen.

FREDRIK FYHR

*

aff

BY THE SEA

Originaltitel, land: By the Sea, USA/Frankrike.
Urpremiär: 5 november 2015 (AFI Fest, USA).
Svensk premiär: 13 november 2015.
Speltid: 122 min. (2.02)
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW (DI)/D-Cinema/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Brad Pitt, Angelina Jolie, Mélanie Laurent, Melvil Poupaud, Niels Arestrup, Richard Bohringer.
Regi: Angelina Jolie.
Manus: Angelina Jolie.
Producent: Angelina Jolie, Brad Pitt.
Foto: Christian Berger.
Klippning: Martin Pensa, Patricia Rommel.
Musik: Gabriel Yared.
Scenografi: Jon Hutman.
Kostym: Ellen Mirojnick.
Produktionsbolag: Jolie Pas, Pellikola, Plan B Entertainment, Universal Pictures.
Svensk distributör: UIP/Universal.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *