United 93 (2006)

mästerverkfontunited 93 videosöndag 1

Olyckor skördar dödsoffer slumpmässigt och det finns inga hjältar, bara människor under himlen.

4starrating

<- Casablanca.
-> Psycho.

Regi: Paul Greengrass

En hyperrealistisk skildring, i realtid, av terrordåden 11 september och kapningen av passagerarplanet United 93, det enda av de fyra planen som inte nådde sin destination.

OBS: Detta är bara till hälften en regelrätt recension av filmen United 93, i synnerhet skriver jag texten i relation till terrordåden i Paris den 13-14/11 2015.

När jag skriver detta har det inte gått tjugofyra timmar sedan terrordåden i Paris, där över 150 människor dödats i koordinerade attacker utförda av islamistiska terrorister. Det rimliga vore kanske att vänta med att skriva något om det, om man vill säga något någorlunda betydelsefullt, tills man kan säga något med eftertänksamhet. Men vi lever inte i eftertänksamhetens tid, vi lever i ögonblickens och de snabba replikernas tid, en tid av bildkluster, ordmyller, konstanta nyhetsutvecklingar, uppdaterade rubriker var femte minut och kommentartrådar som växer sig oläsbara; vi har bokstavligt talat inte tid att prata, om vi ska hinna med att få något sagt.

Som många kvällar hade jag tänkt att spendera gårdagskvällen med att se en film – eller läsa en bok, jag hade inte riktigt bestämt mig (jag ska erkänna att det är en deckare, den ligger kvar på läsbordet och väntar tålmodigt på att jag ska ha tid att vila ögonen på något annat än bilder) – när jag insåg att något var fel; en Facebook-status på min feed såg inte ut som de andra; den var kortfattad och innehöll en olycklig referens till Paris. En svärta spred sig i maggropen när jag gick till arbetsrummet, vevade igång datorskärmen med musen och uppdaterade Wikipedia, Aftonbladet, DN, BBC och CNN – såg bilderna, rubrikerna, siffrorna… och här är vi idag.

Vid sådana här tillfällen känns ens intressen naturligtvis obetydliga och meningslösa. Samtidigt blir de aldrig mer viktiga. Eftersom film är del av en stor industri, och har sin kategoriska plats i infrastrukturen som ”underhållning”, krymper Hollywood och mainstream-ruljansen av ett sådant här dåd, och istället blir filmen, om så bara för en natt, vad den egentligen är; rörliga bilder. Jag satt i ungefär tre timmar och såg på de direktsända rapporterna från Paris, utan att tänka på att jag fortfarande såg på film – en direktsänd film som visade verkligheten, människor talade till mig och berättade vad som pågick och journalisterna sa att det var tal om ”stor dramatik”.

Film kan tjäna olika syften – ett syfte kan vara (som i det här fallet) upplysning, information, att närvarandegöra världen. Ett annat syfte – som nyhetssändningar är desto sämre exempel på – är det terapeutiska syftet – film kan fungera som bearbetning eller katharsis. När gisslandramat i Bataclan var över, när dödssiffran stigit till 158, när nyhetsrapporterna stannade av och experterna började upprepa sig själva, då insåg jag frustrerat att ”filmen” liksom var slut. Det fanns ingen anledning att titta på TV:n längre. Nyheten var utkablad, klargjord, genomrapporterad, och det mediala efterskalvet skulle fortsätta i morgon. Jag hade kvar att gå och lägga mig, men jag var långt ifrån trött. Intuitivt tog jag fram Paul Greengrass United 93 (2006) – en omtalad och hyllad film som jag äger, men av en slump aldrig sett – och såg på den medan småtimmarna nalkades och jag fick utlopp för mina skakade känslor.

93x2

Filmen är ett mästerverk av flera orsaker. Ett är sättet den överbryggar sig själv och sin kontext: En ”film” om 11 september-attackerna tycks vara en smaklös idé (åtminstone kände många att det var ”too soon” år 2006, när filmen kom) just eftersom film för så många är synonymt med eskapism, underhållning och industri. Ett annat kontext-problem är den höga riskfaktorn att en sådan film skulle bli propaganda för någon politisk idé, eller bara jäsa ett västerländskt perspektiv där alla med mörk hud nivelleras till ”den andre”, obegripliga monster som per definition är ”våra” fiender, och där bara terrordåd i väst räknas.

En poäng som den sistnämnda tog bloggpersonligheten Vardagsrasismen upp på sin Facebook-sida: ”Sanningen är inte att folk säger ’Je suis Paris’ för att visa nått jäkla motstånd mot terrorism i allmänhet, det är för att visa motstånd när det specifikt drabbar Europa. ’Närhetsprincipen’ som det kallas. Det vill säga sånt som upplevs ske nära, mot ’oss’ (som västerländsk kultur) det är sånt vi förfasar oss extra över. När bomber faller i Syrien, när självmordbombare attackerar folk i Palestina eller bilbomber dödar folk i Beirut så räknas de inte in i ’oss’ gemenskapen”.

Det tydligaste exemplet på ”närhetsprincipen” är ”den svenska vinkeln” som inte blev tydligare i natt än när rubriken ”158 döda” på en sekund växlade om till ”En svensk död” på alla svenska nyhetssidor. Jag är inte oförstående mot att man rapporterar så, men från den punkten slutade jag följa de svenska sidorna eftersom jag där visste (inte bara anade) att jag inte kunde få en helhetsbild.

Knutet till idén om film som rörliga bilder finns idén om rörliga bilder som mediala komponenter. Att se på rörliga bilder är att vara del av ett medialt sammanhang. Idag är människan så medialiserad att hon inte ser skillnad på människor och avatarer – Media är lamporna som människorna surrar kring som eldflugor. Jag är helt med på Vardagsrasismens inlägg, men det innehåller ett eko från systemkritikens frånvaro: ”Närhetsprincipen” är inte ett mänskligt beteende utan en medial princip, och att ändra profilbild på Facebook är mer grupptryck än ett individuellt val. När ett dåd av den här skalan sker i Paris så sker den i ett medialt nervsystem som omedelbart leder till exponering i massmedia överallt. Samma sak händer inte när terrordåd sker i andra delar av världen, och det är därför färre pratar om dem. Eller som en av kommentarerna mycket enkelt och uppriktigt förklarar: ”Problemet är att media inte alls skriver om det. Jag hade exempelvis ingen aning om det som skedde i Beirut”.

93x1

Själv hade jag det – faktum är att jag ganska noggrant följt IS timeline och fått en ganska bra uppfattning om deras katastrofala dåd, och motståndet som det ser ut. Ändå reagerade också jag annorlunda när dåden i Paris skedde. Till viss del var det säkert för att staden var bekant för mig, för att jag kunde känna igen miljöerna och förstå platserna som attackerats. Men främst var det uppbådet i sig – att det nu kom i bilder, att nyheterna gav mig en narrativ att följa, att frön av den dramatik man uppskattar i thriller-filmer här blommat ut till full fasa, irl. Hade nyheterna rapporterat om IS dåd i resten av världen med samma intensiva närvaro så hade jag sedan länge fått en mycket annorlunda känsla av – inte bara insikt i – vad de handlade om. Jag hade fått bilder, rapporter, stora drama-trumman.

Och nu ser det förstås inte ut på det sättet. Människan, åtminstone i väst, är medial. Och media är västerländsk. Vi är ett och samma med bilderna omkring oss, vi reagerar på nyheter såsom de illustreras för oss – inte på de fakta vi själva kan leta reda på – och det är därför det är så viktigt att förstå att inga rörliga bilder visar verkligheten och att inga nyheter förklarar hela sanningen. Snarare lånar nyheterna sina verktyg från berättarkonsten när de skapar intriger och huvudrollsinnehavare så att vi kan förstå situationen som en berättelse (en ”story”, som det heter på journalistspråk). Och när vi reagerar på nyheter i sociala medier är vi statisterna i denna film – vi deltar i en slags allvarlig lek, en terapeutisk syssla i den mediala sfären, som lindrar smärtan som kommer från bilderna vi ser i samma mediala sfär.

Men för att förstå hur verkligheten ser ut måste vi ta reda på det själva, var och en. Verkligheten har ingen moralisk logik eller mening. Människor är inte karaktärer, goda eller onda. Händelser har inte narrativer, som början, mitt och slut. Verkligheten är helt klyschfri, saknar bakgrundsmusik och rör sig långsamt. Att vara med om en olycka är att vara mitt i ett kaos där det är mycket svårt att samla tankar nog att agera överhuvudtaget. Olyckor skördar dödsoffer slumpmässigt och det finns inga hjältar, bara människor under himlen.

93x3

93x4

Vilket, alltså, tar oss till United 93, en enkel men storartad film gjord av och för sanningens skull. Jag såg den denna natt i ett upprivet tillstånd, och uppskattade hur den talade till mig bortom alla illusioner. Det här är en film om människor. De befinner sig i samma sammanhang som alla – det vill säga, de är pjäser i ett spel som kallas krig; anfallarna är anhängare av islamistiska terrorgrenar och offren är oskyldiga människor som i det öppna samhället bara råkar vara på fel plats vid fel tillfälle. Att filmen har snart tio år på nacken är ingenting som märks – den inkapslar ett nu, dessa två knappa timmar under 11 september 2001, men nuet är så trovärdigt att filmen blir tidlös.

United 93 är faktiskt en av de mest realistiska och autentiska filmer jag någonsin sett. Många i filmen är inte skådespelare utan spelar sig själva, och det går inte att se skillnad på vilka som är professionella skådespelare och inte. Paul Greengrass hade lika gärna kunnat åkt tillbaka i tiden som ett spöke, på något sätt filmat alla händelser och klippt ihop dem till denna film. Så fullständig är illusionen av verkligheten i United 93 (återigen ett exempel på att rörliga bilder alltid ljuger, och att de verkligen kan ljuga bra).

Det hela utspelar sig i nutid och Greengrass växlar mellan scener från olika kontrollcenter, där arbetare försöker få klarhet i vad som händer, och scener ombord United 93, det enda av de fyra kapade planen som inte nådde sin destination (utan kraschade i marken, efter att passagerarna försökt överrumpla terroristerna). Verkligheten är fasansfull – alla passagerare ser ut som helt vanliga människor, piloterna talar till varandra som vem som helst på vilket jobb som helst; inte en enda zinger eller catch-phrase, inte ett enda överbetonat klipp, med undantag för en dov ljudmatta finns inga tecken på dramatisering; alltsomoftast hör vi knappt vad människorna säger till varandra, utan vi rör oss genom det lock-för-öronen-sorl som man vanligen upplever på flygplan.

Sättet tumult uppstår i kontrollcentren är också makalöst skildrat. Det är mycket kackel och sorl till att börja med – ett luftkontrollcenter är inte en lugn och skön arbetsplats – men när ett flygplan inte längre anropar (United 11, som senare kraschade in i det första tornet) är en av medarbetarna snabb på att rapportera felet; lugnt och metodiskt föreslår de att planet kan vara kapat. Nyheten sprids i de olika leden och alla beter sig professionellt – men inte utan att dölja en smula entusiasm. Ett kapat flygplan? Vilken dramatik. Sådant händer ju inte i verkligheten.

Allvaret i situationen eskalerar i ett kollektivt skeende i takt med att alla, från varsin station, inser den. Greengrass filmar hundratals människor som pratar i munnen på varandra samtidigt och via hans kamera rör vi oss närmare de som koordinerar och styr informationen för att höra vad som pågår. De är alldagliga människor med namn jag inte lagt på minnet. ”Listen up” säger de till slut, ”we have a real world situation here”. Vi förstår att ”real world” måste vara en term som förklarar att det här inte är en övning. Sorlet ökar, förvirringen är påtaglig, informationen skickas fram och tillbaka och pulsen stiger. Under tiden, ombord planet, tvekar terroristerna av oklara anledningar. De har ännu inte dragit sina vapen när World Trade Center-tornen brinner, ett faktum som är en ovisshet för alla ombord United 93, varav ingen tror att de snart kommer dö.

Det finns scener i United 93 som har en sådan styrka, i sitt enkla utförande, att de slår emot en som verkligheten; ibland lyckas Greengrass återskapa känslan av den där septemberdagen, nuets momentum, plötsligt står tornen i brand och vågen av osäkerhet sprider sig som en sjukdom över hela världen (precis som terroristerna velat). Ibland lyckas han återskapa något ännu värre – känslan av hur det måste ha varit för offren, en identifikation vi alltid haft där men vars bilder vi helst av allt skulle vilja hålla på avstånd. När någon plötsligt reser sig, ropar ”Allahu akbar” och hugger ihjäl en oskyldig människa intill sig – just som vittnen rapporterar att massmördarna på Bataclan gjorde innan de öppnade eld mot hundratals oskyldiga människor – och kaoset som följer; det finns ingen uppbyggnad, ingen dramaturgi, ingen är förberedd, det bara händer, och en helt vanlig dag förvandlas till en mardröm i vaket tillstånd.

Samtidigt är United 93 onekligen en spännande film. Den är nästan äckligt spännande, men det är inte filmens fel. Greengrass försöker inte göra situationen spännande. Han filmar situationen så trovärdigt och närgånget som möjligt, och situationen är intensiv. Spänningen uppstår i våra egna huvuden, just som den gör när vi hör om dessa saker på nyheterna, och jag tror en del av åksjukan är våra samveten som har svårt att hålla ordning på denna känsla – spänning – som vi tar för underhållning på film men fasa i verkligheten.

Ingen kan förstås veta exakt vad som hände hur ombord United 93. Förmodligen inte offren heller. Händelseutvecklingen är kaotisk och för hastig för att kunna förstå. Greengrass har använt all information som finns om den, genom att pussla ihop klockslagen med informationen i de olika nödsamtalen som passagerarna hann skicka iväg via mobiler och flygplanstelefoner, samt sin egen slutledningsförmåga och insikter i hur människor beter sig.

93x0

Det slog mig, när jag såg filmen, att alla i den är rädda. Vi får ingen förklaring från terroristerna som kapat planet, och ska flyga det mot sin död. De är inte stoiska serietidningsskurkar som basunerar ut sin onda plan och skrattar ondskefullt. De är som vem som helst som kapar ett plan och ska ta sitt liv; skräckslagna, och de tycks intensivt försöka hålla tankarna på en enda sak för att inte den undertryckta förvirringen ska ta över dem. Passagerarna är inte heller några klyschor ur katastroffilmer. De förklarar inte vad de heter eller vart de kommer ifrån. De svettas och hyperventilerar, viskar till varandra och försöker så gott de kan få läget klart för sig – när de inser att terroristerna tänker störta planet inser de också att de kommer att dö i vilket fall som helst, och deras enda chans är att gå till motattack.

Men också de här tankarna går otroligt fort, och det finns ingenting ordnat i situationen. Förloppet är snarare organiskt, ungefär som att det som inte sägs mellan människor rent ut redan tänkts av alla via någon djurisk telepati. Det vi ser hända framför oss är en förkrossande verklig serie händelser, och vi är så nära människorna att vi är där med dem.

Även om United 93 är fejk, liksom alla rörliga bilder, så kommer den otvivelaktigt så nära den verkliga upplevelsen vi kan komma. Genom den här filmen kan vi dela de dödas berättelse, inte längre vara passiva betraktare utan bli de vittnen som de också var. Det är en film som rekonstruerar verkligheten som den måste ha sett ut – ironiskt nog genom samma medel (rörliga bilder) som vanligtvis används för att kompromissa verkligheten eller göra om den till berättelser och tillgängliga fantasier. Det är en av få filmer som kommit de senaste femton åren som verkligen är en filmisk konstnärlig gärning för vår tid – en film som river ner de mediala bildmurarna, tar bort avstånden och gör ”där” till här, ”du” och ”jag” och ”dem” till alla. ”Det där” till detta. Det är fasansfullt, men det är det verkliga.

FREDRIK FYHR

*

u3

UNITED 93

Originaltitel, land: United 93, USA/Storbritannien/Frankrike.
Urpremiär: 28 april 2006 (USA, Kanada).
Svensk premiär: 18 augusti 2006.
Speltid: 111 min. (1.51)
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: 16 mm, 35 mm; DI 2K/35 mm/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: J.J. Johnson, Gary Commock, Polly Adams, Opal Alladin, Starla Benford, Trish Gates, Nancy McDoniel, David Alan Basche, Richard Bekins, Susan Blommaert, Ray Charleson, Christian Clemenson, Liza Colón-Zayas, Lorna Dallas, Denny Dillon, Trieste Kelly Dunn, Kate Jennings Grant, Peter Hermann, Tara Hugo, Marceline Hugot, Cheyenne Jackson, Joe Jamrog, Corey Johnson, Masato Kamo, Becky London, Peter Marinker, Jodie Lynne McClintock, Libby Morris, Tom O’Rourke, Simon Poland, David Rasche, Erich Redman, Michael J. Reynolds, John Rothman, Daniel Sauli, Rebecce Schull, Chloe Sirene, Olivia Thirlby, Chip Zien, Leigh Zimmerman, Khalid Abdalla, Lewis Alsamari, Omar Berdouni, Jamie Harding, Thomas Roberts.
Regi: Paul Greengrass.
Manus: Paul Greengrass.
Producent: Tim Bevan, Eric Fellner, Paul Greengrass, Lloyd Levin.
Foto: Barry Ackroyd.
Klippning: Clare Douglas, Richard Pearson, Christopher Rouse.
Musik: John Powell.
Scenografi: Dominic Watkins.
Kostym: Dinah Collin.
Produktionsbolag: Universal Pictures, StudioCanal, Sidney Kimmel Entertainment, Working Title Films.
Svensk distributör: UIP (35 mm, 2006). Universal (DVD, 2006).

 

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *