Pay the Ghost

pay the ghost videosöndag

2starrating

Regi: Uli Edel

En professors jakt på sin son, som försvann spårlöst på Halloween ett år tidigare, leder honom till ett övernaturligt mysterium som har med allhelgonanatten att göra.

Det här är inte en bra film, men den är stabil och pålitlig på ett sätt som gjorde mig nostalgisk. På 90-talet, när jag växte upp, hade Pay the Ghost kunnat vara en påkostad film, jag tänker mig distribuerad av Warner Bros., med samma Nicolas Cage i huvudrollen. Det hade haft en mycket sexigare klang då än nu. På den tiden svalde publiken mer och Cage var inte synonym med YouTube-klipp, direkt-på-video-filmer och de skulder som han ryktesvägen kämpar med att betala tillbaka med dem.

Nu är Pay the Ghost just en sådan direkt-på-video-film, och det är med tungt hjärta jag föreställer mig hur folk sätter sig ner för att se den enbart för att skratta åt Nicolas Cage. Bestämmer man sig för att filmen ska vara dålig på förhand kommer man se en dålig film om det så rör sig om Citizen Kane (1941), och har man bestämt sig för att Cage är dålig kommer man skratta så fort man ser honom i bild.

Men Cage är inte bara bra utan behjärtansvärt bra. Han behandlar varje film han är med i som om det vore världens bästa film. Varje rollfigur han spelar, oavsett hur färglöst skriven den är, går han in i med fullständigt balanserad närvaro. Det är sant att han spelar över om han får chansen, men bara om det finns utrymme för det i karaktären. Han är alltid den skådespelare i en rollista som verkar mest närvarande i filmens berättelse, mest engagerad av att vara där.

Ta bara en film som Pay the Ghost, där han spelar en pappa vars son försvinner en Halloween-kväll, praktiskt taget mitt framför ögonen på honom. Det är möjligt att jag aldrig någonsin trodde att den här mannen fanns i verkligheten, men jag kände oavbrutet hur Cage ville att jag skulle tro på hans framträdande och det fyllde mig med öm glädje.

Storyn är, som ni kanske förstår, lite av en långfilmsversion av den typiskt småskaliga Halloween-skröna som man hittar i antologi-filmer eller specialavsnitt av TV-serier. Cages karaktär är naturligtvis en professor av något slag – hans ämne är litteratur, antar jag, eftersom han bara håller föreläsningar om Lovecraft och Poe – och vi vet att hans sons försvinnande måste ha någon slags ockult förklaring, eftersom pojken försvinner alldeles efter det att han frågar det högst kryptiska: ”Can we pay the ghost?”

Vi hoppar fram ett år i tiden – Mike, som Cages rollfigur heter, har letat efter sin son i ett år, och nu när ettårsdagen närmar sig så börjar han se syner, höra röster, och samtidigt känna att han inte alls är galen utan att något särskilt mysko är i görningen när barn försvinner på Halloween-aftonen.

Cage är verkligen sammanbiten och allvarlig i huvudrollen – men aldrig så att han spelar över – och det tycks ha smittat av sig på resten av ensemblen, som aldrig blinkar åt kameran, och filmen i stort som är lika monoton som en grå november-dag, fast på ett lite kusligt sätt. Inte en enda minut är originell, men alla håller masken på ett övertygande sätt.

ptg2

Intrigmässigt går filmen igenom många stopp på vägen, och möten med schablon-karaktärer, som jag fann charmigt obligatoriska. Vi anar liksom att det inte kommer gå så bra när det anlitas ett medium som ska se efter hur ondskefullt deras övernaturliga problem är, eller när Cage ska leta spår i slummen hos mystiska luffare. Den erfarna thriller-tittaren känner sig nog också mycket hemma vid den där stunden när föräldrarna precis insett att pojken försvunnit, och de har förgäves letat efter honom i ett panikslaget tillstånd och vi klipper till det tysta blåljuset, och poliserna som försäkrar att de ska göra ”allt som står i deras makt” för att hitta sonen.

Lika säkert som att mamman/hustrun (Sarah Wayne Callies) ska skjuta ifrån sig sin make, som inte kunnat ”skydda” sitt barn, så kommer polisen (Lyriq Bent) få rynkad panna när han går igenom fallet, följer ledtrådar och upptäcker de ena mystiska tillfälligheterna efter den andra. En annan karaktär är Cages tyska arbetskollega (Veronica Ferres), vars uppgift är att spotta ur sig hejdlöst fyrkantiga repliker som bara går ut på att ge oss exposition, som om hon höll en ständigt pågående föreläsning. Man får gå tillbaka till gamla italienska exploitation-filmer från 80-talet för att matcha repliker som ”So, this piece of driftwood was once part of the body of a ship that helped settle this city 400 years ago!”

Exakt hur allt i slutändan hänger ihop är inte så noga. Det har att göra med gammal keltisk voodoo och en häxa som svor att hämnas på mänskligheten någon gång på 1600-talet, vilket leder Cage till en dimvandring märkligt lik den i Insidious-filmerna.

Jag ska inte lura någon. Pay the Ghost är inte bra, och jag rekommenderar den inte, men något i den väckte något sentimentalt i mig. Jag uppskattar att den inte är ironisk, eller försöker vara komisk, och att den håller sin mysrysiga ton intakt och att den till och med är skuggan av kuslig ibland. Precis som Cage själv är det en film som står på sina två ben och säger: Detta är jag, warts and all.

Den är perfekt medioker mer än den är urusel; den typ av film som man hela tiden vill stänga av, för man borde göra något bättre med sitt liv, men den förblir ständigt för okej för att man ska orka. Hade filmen förstått sina egna brister, och försökt belysa dem med självmedveten humor som en Sharknado-film, så skulle det varit en patetisk film. Nu är den åtminstone uppriktigt medelmåttig. Det är på sitt sätt beundransvärt.

FREDRIK FYHR

*

p3

PAY THE GHOST

Originaltitel, land: Pay the Ghost, Kanada.
Urpremiär: 16 september 2015 (Filippinerna).
Svensk premiär: 26 oktober 2015 (DVD).
Speltid: 94 min. (1.34)
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW (?) (Panavision); DI/35 mm (?), D-Cinema/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Nicolas Cage, Sarah Wayne Callies, Veronica Ferres, Lyriq Bent, Lauren Beatty, Kalie Hunter, Jack Fulton, Stephen McHattie, Susannah Hoffmann, Juan Carlos Velis.
Regi: Uli Edel.
Manus: Dan Kay efter en novell av Tim Lebbon.
Producent: Nicolas Chartier, Craig J. Flores, Ian Levy, Patrick Newall.
Foto: Sharone Meir.
Klippning: Jeff McEvoy.
Musik: Joseph LoDuca.
Scenografi: Rupert Lazarus.
Kostym: Christopher Hargadon.
Produktionsbolag: Midnight Kitchen Productions, Voltage Films.
Svensk distributör: Scanbox.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *