Cop Car

cc1

3starrating

Regi: Jon Watts

Två tioåriga pojkar stjäl en polisbil som visar sig tillhöra en korrupt, mordisk sheriff.

Cop Car är ett följsamt och småskaligt stycke filmskapande där paradoxerna ger helheten – å ena sidan har storyn känslan av en sjaskig pocketbok, å andra sidan är filmen tekniskt oklanderlig. Å ena sidan är det en spännande thriller, å andra sidan fångar filmen verkligen känslan av att vara mycket ung, och hamna i verkligt farofyllda situationer.

Jag minns själv hur det kunde gå. I början av Cop Car har två tioåriga pojkar rymt hemifrån – vi får inte veta varför, och behöver inte; de svänger pinnar fram och tillbaka, småpratar om saker om vuxenvärlden de tror sig ha full koll på. De rör sig längsmed en landsbygd utanför en stad och vi vet, mer än vad de gör, att föräldrar eller andra förmyndare måste undra vart de är. Nedanför en kulle, vid en anonym återvändsgränd, vilar en till synes övergiven polisbil. Dagen blev just lite roligare för dessa två pojkar, som spända rör sig närmare bilen och ser att nyckeln är i. Efter att deras entusiasm eskalerar till det okontrollerbara har de stulit bilen och kört iväg med den.

Det kommer inte som någon överraskning att de kan köra bilen. Det hör ihop med att de rymt hemifrån, och att de droppar f-bomber till höger och vänster. De är inte onda små monster – de är tvärtom godhjärtade och oskuldsfulla varelser – men deras barndom är härsken och de själva härdade resultat av en skoningslös social miljö.

Att det måste vara så blir tydligare när vi inser att polisbilens ägare befinner sig bara någon kilometer bort från bilen, i full fart med att begrava ett lik. Den korrupta polisen, spelad av Kevin Bacon, återvänder till platsen han ställde bilen och blir pafft stående. Vem har snott bilen? Är någon honom på spåren? Han måste hitta den – det här är så fel det kan bli. Oavsett vem som stulit bilen, och varför, så är hela hans framtid i fara.

Det som följer är ofta en riktig njutning att se. Även om Cop Car är en liten film, för liten för att kunna äras med ett högre betyg, så är det en mycket imponerande långfilmsdebut (nästan) från Jon Watts (tekniskt sett har han gjort annat, men det här är det första som kommer registrera på någons radar). Det är inte ofta man ser filmberättande som är så tydligt och effektivt, så subtilt men samtidigt så omöjligt att missförstå, så präglat av intelligens inte bara i hur människorna i bild beter sig utan även hur bilderna är fotade och klippta.

Kevin Bacon har alltid varit som bäst när han gestaltar tveksamma figurer och sheriff Kretzer, som rollfiguren heter här, är inget undantag. Han är ingen karikatyr eller ett övertydligt filmmonster – återigen är det genom uteslutningsmetoden vi förstår att han är ond. Vi har sett blodet på hans händer – fråga inte vad som finns i bakluckan på den där polisbilen – och sättet han fläker fram ett shitkicker-leende och blåljuger för växeln i sin polisradio, som om han är en riktig hyvens prick, är nog för att vi ska förstå att han är ett ruttet ägg. Det är inte bara skickligt spelat utan även skickligt regisserat.

Det finns säkert en vag sadistisk njutning hos publiken att se Kretzer försöka lösa sitt problem. Det finns ju en komisk, Ensam hemma-kvalité i faktumet att han blivit lurad av ett par småungar, och sättet han gradvis börjar förstå vad som hänt (två ungar i en polisbil tenderar ju att synas) är både fascinerande, lustigt och spännande. Han flinar åt tanken på att hitta dem och sätta dit dem. Men vad Kretzer inte vet är att pojkarna redan har öppnat den där bagageluckan…

Man kan säga att Cop Car bara är en kortfilm uppblåst till 88 minuter, för rent narrativt består den bara av en upptakt och en final, med en hel del ”filler” mellan – många scener som tekniskt sett bara visar oss tid som går, eller folk som rör sig från en punkt till en annan – men det finns en skönhet i filmen som är rent cinematisk. Varenda bild kommer till oss av en anledning, och de sitter ihop i en extremt tillfredsställande följd oavsett om de är där för att förklara något för oss, eller för att vi ska känna spänning. Sättet Watts blandar in ett oskyldigt vittne (Camryn Manheim) som bestämmer sig för att lägga sig in i leken, utan att förstå vad den handlar om, måste belönas med ett A om man är i Hitchcock-skolan.

Samtidigt finns fantastiskt fångade detaljer. Pojkarna, till exempel, spelade av de unga talangerna James Freedson-Jackson och Hays Wellford. Som vuxen får man nästan automatiskt blicken av en lärare när man ser dem, eftersom de så skickligt gestaltar en situation där den ena pojken har ett tydligt drivande, dåligt inflytande på den andra, och mot slutet kommer en utveckling som går direkt till pudelns kärna – det kan tyckas osedvanligt tufft, men det finns en poäng här; den ena pojken är en bättre kompis än den andra.

Det är inte mycket prat i Cop Car, mer verkstad. Karaktärerna är smarta nog att inte babbla på. De behöver inte förklara för oss vad de tänker på, filmen utgår från att publiken är intelligent nog att förstå hur människor beter sig när de möter problem. Händelseutvecklingen innefattar ytterligare en karaktär, bara krediterad som ”Man” (Shea Whigham). Han har helt klart något otalt med Kretzer. Pojkarna vet inte vad, och inte vi heller. De behöver inte veta, men det är möjligt att vi i publiken undrar förgäves.

Målet är till syvende sist inte poängen med Cop Car utan det är alla fina stunder på vägen dit – här finns genuint finurliga spänningsscenarion lika mycket som hägrande vackert foto som fångar en desperat stämning, som när sirener lyser i becksvart mörker och hoppet som finns i den glittrande elektriska stranden av en avlägsen stad långsamt, långsamt kommer närmare och närmare i fönsterrutan. Det är en sådan där perfekt utjämnad film som tycks vara ackompanjerad av ett hummande ljud i bakhuvudet, och även om filmen saknar större mening så är det en film som visar – liksom sin äldre kusin Drive – att ren teknik också kan vara ren njutning.

FREDRIK FYHR

*

cop car

COP CAR

Originaltitel, land: Cop Car, USA.
Urpremiär: 24 januari 2015 (Sundance).
Svensk premiär: 9 november 2015 (DVD).
Speltid: 88 min. (1.28)
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: Digital (Arri Alexa)/D-Cinema/2.39:1.
Huvudsakliga skådespelare: Kevin Bacon, James Freedson-Jackson, Hays Wellford, Camryn Manheim, Shea Whigham, Sean Hartley, Kyra Sedgwick, Loi Nguyen, Sit Lenh.
Regi: Jon Watts.
Manus: Jon Watts, Christopher D. Ford.
Producent: Sam Bisbee, Andrew Kortschak, Cody Ryder, Alicia Van Couvering, Jon Watts.
Foto: Matthew J. Lloyd, Larkin Seiple.
Klippning: Andrew Hasse, Megan Brooks.
Musik: Phil Mossman.
Scenografi: Michael Powsner.
Kostym: Ruby Katilius.
Produktionsbolag: Audax Films, Dark Arts Film, End Cue, Park Pictures.
Svensk distributör: Universal (Sony).

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *