SIFF 2015#3

0001

Entertainment (visas: 13/10, 17/10 och 19/10)                                        
Alena
(visas: 17/10 och 21/10)
An Open Secret (visas: 13/10, 15/10 och 22/10)
The Hunting Ground (visas: 14/10, 18/10 och 21/10)

En del påstår att anti-humor är motsatsen till humor, det vill säga: ingen humor alls. Men det är egentligen fel. Anti-humor är en typ av humor där det komiska uppstår i mötet mellan ett riktigt dåligt skämt och en oförstående publik. Det roliga är med andra ord det medvetet tråkiga. Är åhörarna redan fientligt inställda från början har vi särskilt goda förutsättningar att skapa lyckad anti-humor.

Ska man nämna en förgrundsfigur inom denna relativt obskyra form av komik ligger galenpannan Andy Kaufmann nära till hands. Ni vet, Jim Carrey i Man on the Moon. Att på ett eller annat sätt trolla publiken är ett av anti-humorns tydligaste fundament. ”Det låter ju förbaskat skoj att bli trollad”, säger kanske några av er. I sådana fall rekommenderar jag regissören Rick Alversons The Entertainment, en film där en gräslig, misogyn och allmänt misslyckad ståuppare med risig inställning reser runt i amerikanska öknen och uppträder på nedgångna syltor och får alla inblandade att må dåligt i processen.

För den som vill går det att identifiera en del meta-lager i The Entertainment. Börja förslagsvis med att undersöka skådespelaren Greg Turkingtons bakgrund och hans olika personligheter om du är intresserad av filmens huvudsakliga ambition som konstverk. Ja, om du orkar, vill säga. Själv tyckte jag mest att det var tråkigt, jobbigt och allmänt påfrestande att behöva sitta igenom regissören Rick Alversons nästan två timmar långa internskämt, som mot slutet – när ett sorts vansinne är tänkt att prägla huvudpersonen och samtidigt desorientera publiken – förvandlas till något som närmast liknar David Lynch-fanfiction.

Surrealism är svårt att komma undan med. Ett visst mått av substans krävs för att förankra det upplevt bisarra med en vidare idé eller tanke. The Entertainment kanske endast skenbart är en innehållslös fulkomedi (kanske är den till och med ett anti-humoristiskt mästerverk!), men övertygar aldrig att så är fallet. När jag tänker på den i efterhand kan jag faktiskt sätta ”anti-” framför varenda känsla mitt filmintresserade jag gärna upplever i en biosalong. Alltså: anti-intressant, anti-givande, anti-underhållande och anti-bra. Men! Blev jag struken medhårs? Nej, det blev jag verkligen inte. Skalperad, ligger närmre sanningen. Eller för att undvika hyperbola liknelser: jag blev måttligt provocerad och lite levnadstrött av den här filmen. Kudos, Rick Alverson. Kudos till dig. Och det finns säkert en publik som har större behållning av The Entertainment än undertecknad, och som uppskattar poänglösa skämt på egen bekostnad. Kanske är det samma personer som snart påstår att jag missförstått begreppet ”anti-humor”, utan att själva förstå att däri ligger hela poängen.

al

Något helt annat, och långt mer konventionellt, är svenska skräckfilmen Alena. Den utspelar sig i en tjusig internatmiljö och handlingen kretsar kring nykomlingen Alena (spelad av en tonsäker Amalia Holm) som visar sig bära på ett hotfullt bagage från sitt förflutna. När hon kommer på kant med en klick aggressiva tonårstjejer utvecklas snart en blodig maktkamp med fasansfulla konsekvenser. Filmen bygger på en uppskattad serieroman av Kim W Andersson, men debuterande regissören Daniel di Grado har valt att frångå originalet på ett högst originellt sätt: genom att byta kön på ett antal avgörande karaktärer. Med ens förvandlas Alena till något ytterst ovanligt inom svensk film, nämligen ett drama där ingen höjer på ögonbrynen åt de samkönade relationer som driver handlingen framåt. Det är mycket befriande med en film där ung homosexuell kärlek slipper ifrågasättas, och tillåts vara en naturlig del av berättelsen.

Daniel di Grado guidar den presumtiva tonårspubliken genom internatskolans hotfulla korridorer, ångestladdade duschrum och vidare med till flickrum där en mörk skuld som inte känns vid blir en utlösande faktor för det som komma skall. Det är överlag välgjort, men Alena lämnar även en ganska slibbig eftersmak. Som sig bör, då den tveklöst delar DNA med en drös exploateringsfilmer – ett faktum som sällan står högt i kurs hos varken moralpoliser eller överkänsliga föräldrar. Men den tilltänkta publiken – bestående av unga vuxna och/eller brådmogna barn med fallenhet för otäckheter – bör kittlas precis tillräckligt för att filmen ska anses som lyckad.  Själv förlåter jag mer än gärna både (bitvis) taffligt skådespeleri och en fantasilös upplösning eftersom jag innerligt hoppas att Alena blir den publiksuccé som kan öppna dörrarna åt en ny typ av svensk skräckfilm. Den egensinniga och välproducerade varianten som inte sparar på snusket. Under tiden drömmer jag mig tillbaka till det slaskiga 70-tal som Alena så tydligt inspirerats av och undrar slutligen om en svensk biopublik verkligen är redo att se en ung generation Jankell och Nutley hångla med varandras avskurna halsar.

aosAn Open Secret

thgThe Hunting Ground

Produktiva dokumentärfilmaren Amy Berg är visserligen aktuell med två filmer om sexuella övergrepp i år, men enbart An Open Secret visas på Stockholms filmfestival (den andra heter Prophet’s Prey och handlar om en pervers sektledare).

An Open Secret följer f.d. barnskådisar som utnyttjats av maktmissbrukande pedofiler tillhörandes Hollywoods innersta krets. Berg intervjuar bland annat brottsoffer, föräldrar, branschfolk samt journalister och experter som alla bidrar till narrativet med pusselbitar som tillsammans bildar en avskyvärd berättelse om manipulativa sexbrottslingar och systematiska övergrepp. Liksom Bergs tidigare verk (Deliver us from Evil, West of Memphis) är ämnet starkare än utförandet. Men ingen dokumentär med fokus på barnvåldtäkter är egentligen överflödig, då de skapar medvetenhet hos allmänhet och förhoppningsvis bidrar till att förhindra liknande brott i framtiden, men innehållsmässigt och rent estetiskt påminner An Open Secret allra mest om ett Uppdrag Granskning-reportage. Obehagliga vittnesmål i all ära, men en högst fantasilös och tevemässig produktion – där sorgset pianoklink ständigt understryker allvaret – förstör nästan berättelsernas inneboende relevans. Som film blir det till slut både redundant och ganska långtråkigt. Det är så att man undrar om inte Berg satsade krutet på sin andra dokumentär istället. An Open Secret borde inte gå att avfärda, men är samtidigt alldeles för färglös för att ruska om på riktigt.

Intressant nog påverkas jag desto mer av Kirby Dicks upprörda inlaga kring våldtäkter på amerikanska campusområden, samt hur universiteten gör sitt bästa för att mörka dessa händelser. The Hunting Ground, som den heter, tar – liksom ovan nämnda An Open Secret – avstamp i offrens egna berättelser, men skiljer sig markant från föregående film eftersom den mer aktivt lyckas engagera publiken. The Hunting Ground följer kampen för att exponera den utbredda våldtäktskultur som frodas på campusområden i USA genom att peka på bakomliggande orsaker och mana till handling. Offren porträtteras aldrig som passiva, utan ges både ansikte och röst vilket möjliggör deras erfarenheter att förvandlas till något annat: en gemenskap som tillsammans kan utmana, konfrontera och göra skillnad. När brottsoffren ges både ansikte och röst blir deras skrik något som skakar om och förhoppningsvis förändrar den djupt sexistiska grundsyn som möjliggjort dessa övergrepp från första början. Filmen är en kraftfull spark i mellangärdet på dubbelmoralistiska lärosäten där profittänk och kvinnoförakt verkar spatsera hand i hand.

Det är en rätt igenom skakande berättelse. Det presenteras bland annat mängder med djupt oroande statistik som liksom hamrar in övergreppens uppseendeväckande omfattning. Kirby Dicks lätt pedagogiska tonläge kan möjligen avskräcka en del hårdhudade kritiker som främst vill se en skickligt konstruerad dokumentärfilm, men för egen del anser jag The Hunting Ground vara en slående effektiv budbärare av ett mycket viktigt budskap.

ROBERT WARREBÄCK

 

 

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *